Samtalar med Deleuze X

Kunskap, och makt. Makt, och kunskap. Komplicerat! Oj vilken underdrift! Relationen mellan kunskap och makt är lika gammal som makten och kunskapen. Båda aspekterna av mänskligt liv är på många sätt samma andas barn. Att säga det är att slå in öppna dörrar, jag vet. Ändå måste man. På olika sätt har alla som insett detta centrala förhållande ett ansvar att påpeka det, så fort tillfälle ges och det finns en strimma av hopp om att man ska kunna nå ut till andra, nya öron med insikten. Tyvärr räcker det inte, för det är inte information om sakernas tillstånd som saknas, det är handlingskraft och mod att göra något som fattas. Det är verkstad vi så desperat behöver, om målet om ett hållbart samhälle ska kunna nås. Politiker och andra makthavare, människor vars beslut påverkar många människor som behöver handla annorlunda. Viktigast är dock att folkets breda massa agerar, i vardagen. Många små beslut och handlingar är långt mer betydelsefulla än en aldrig så mäktig makthavares.

Vetenskapen står inte över detta. Kunskapens banerförare har alltid varit beroende av makten, på samma sätt som makten har behövt vetenskapen. Skallmätningar och rasbiologi var ett tag ansedd som state of the art science. Och socialantropologin, men även etnologin har lik i sina garderober. Forskare har i alla tider gått maktens ärenden, av olika anledningar. Exemplen kan mångfaldigas, detta är ingen nyhet, men den kan som sagt ibland behöva friskas upp. Läser en intressant artikel på Forskning & Framstegs hemsida, om relationen mellan makt och kunskap.

I alla tider har makthavare kunnat favorisera vissa typer av vetande på bekostnad av andra. När kyrkan och furstarna en gång gav sitt stöd åt universiteten, var det i förhoppning om att kunskap som i deras ögon var nyttig skulle frodas. De statliga akademierna hade samma ändamål. Stora företag började mot slutet av 1800-talet och än mer under 1900-talet att bedriva egen forskning, och därmed fick den rent ekonomiska makten mer påtagligt än tidigare hand om viktiga urvalsmekanismer. I dag samverkar näringsliv och stat i jakt på kunskaper som kan ge vinst och inflytande.

Eftersom den samlade kunskapsmassan är så stor och forskningsområdena otaliga, måste man välja. Ibland görs urvalet öppet och tydligt - som när forskningsråd säger ja eller nej till ansökningar. Ibland ger sig makten själv ut på jakt efter kunskap som av en eller annan anledning ter sig eftertraktansvärd. Lärda institutioner är inte heller passiva i denna intensiva urvalsprocess. Massmediernas intresse har också blivit en faktor att räkna med. Följden blir att vissa kunskapsområden kommer i rampljuset, medan andra dväljs i skuggan och kanske förtvinar.

Man måste välja. Det finns inte plats för allt och alla. Ständigt dessa val. På vilka grunder väljer man, och vad strävar man efter? Vilka är de övergripande målen, i samhället, idag? Pengar, för pengarnas skull. Spara, effektivisera, för sakens skull. Avskedanden och out sorcing, vinst i vård, skola och omsorg, ökad konkurrens. Över hela linjen. Den enda vägen. Varifrån kommer kunskapen som dessa beslut vilar på och inspireras av. Från ekonomer som suktar efter ett pris till Alfred Nobels minne, delvis i alla fall. Och alla med makt och inflytande skrattar hela vägen till banken, och jämför storleken på sin framförhandlade bonusuppgörelse, vilken vunnit bifall hos aktieägare som distraheras med löften om höjd utdelning om de bara går med på kraven från styrelsen som en gång om året, vid stämman, kommer ut och möter allmänheten och som belöning erhåller ansvarsfrihet. Allt i enlighet med teorin om att välstånd är något som sipprar ner genom samhället, uppifrån, från de rika. Alla vet att det inte fungerar, ändå är detta den ledande ideologin!?

Kunskap och makt, makt och kunskap. Vill skaka om, och skrika rätt ut. Ett annat samhälle är möjligt. En annan värd finns inom armlängds avstånd, och med bara lite möda och några alternativa beslut här och där, i vardagen, bland den stora massan gör all skillnad i världen. Det är inte lösningen som är svår, det är att förstå hur enkelt det är, egentligen, men just därför svårt. Lite vaksamhet och påminnelse i vardagen om att makt är kunskap, och kunskap makt, det är allt som behövs. Och med detta sagt har det blivit dags att lyssna på Deleuze igen.

Filosofins historia har alltid varit ombud för makten inom filosofin och till och med inom tänkandet. Den har spelat en förtryckande roll: hur kan ni tänka utan att ha läst Platon, Descartes, Kant och Heidegger, och den och dens bok om dem? En mäktig skola grundad på hot som skapar specialister på tänkandet, men som även gör att de som står utanför desto bättre rätt-tar sig efter denna specialitet som de struntar i.

När vetandet specialiseras och filosofin blir till en angelägenhet för experter, då är det fara å färde. För då är det som upplagt för korruption, när vetenskapen svarar direkt inför makten. När folket kopplats bort, och allmänheten inte längre bryr sig om varken vetandet eller politiken, då lever vi inte längre i en demokrati. Och då har vetandet blivit ett redskap i händerna för makten. Då har krigsmaskinen annekterats av makten, och dess verkan riktas mot folket. Då ligger fältet fritt för teorier som gynnar makten, men inte folket. Vetandet används då, och kan också utan risk användas, för att tvinga folket att acceptera beslut som går på tvärs mot deras egna långsiktiga intressen. Är det där vi är idag? Vems intressen är det som styr i Ryssland, USA, Kina, EU eller här hemma, egentligen? Är det folkets intressen, en miljömässigt, ekonomiskt och socialt, framtida hållbarhets, eller är det marknadens krav och kortsiktiga mål som prioriteras? Hur är det möjligt, eftersom alla vet att det inte är långsiktigt hållbart? Det är möjligt för att makten och vetandet är två sidor av samma sak, och för att den kunskapen inte häftar i det kollektiva medvetandet.

En bild av tänkandet, som kallas för filosofi, har histo­riskt sett grundlagts, vilket fullständigt hindrar folk från att tänka. Förhållandet mellan filosofin och Sta­ten kommer sig inte bara av att de flesta filosofer tills helt nyligen var »offentliga lärare« (men detta faktum har haft en mycket annorlunda betydelse i Frankrike och Tyskland). Det är ett förhållande med gamla anor. För tänkandet lånar sin passande filosofiska bild av Staten som en vacker, substantiell eller subjektiv interioritet. Det uppfinner en andlig Stat i egentlig mening, som en absolut Stat, som på intet sätt är en dröm eftersom den fungerar utmärkt i sinnevärlden.

Det fungerar för att vi låter det fungera, för att vi inte är mer intresserade av samhällets och landets förvaltning och långsiktighet än vad vi faktiskt är. Allt sker inför öppen ridå, och mycket lite i det fördolda. Det är problemet, att vi (alla vi tillsammans, som kollektiv betraktade) med öppna ögon och fullständigt informerade gång på gång accepterar beslut som missgynnas oss som grupp men som ger oss minimala fördelar som individer. Det är problemet, att det saknas en kollektiv förmåga i samhället till kritiskt tänkande, och att vi har en utbildningsminister som gjort det till sin livsuppgift att underblåsa den utveckling som leder till att allt mäts i pengar och som därmed gör pengar till ett värde i sig, vilket landets högre utbildning och forskning tvingas anpassa sig efter, om man vill fortsätta med sin verksamhet. Makt och kunskap, kunskap och makt. Som sagt! Den enda vägens politik, den ser ut som följer.

Därav vikten av begrepp som universalitet, metod, frågor och svar, bedömning, erkännande eller igen­kännande, rätta idéer, att alltid ha rätta idéer. Därav vikten av teman som andarnas republik, undersök­ning av fattningsförmågan, förnuftets domstol, en »den rena tankens rätt«, med inrikesministrar och det rena tänkandets tjänstemän. Filosofin genomsyras av ett projekt som innebär att den ska bli det officiella språket i en ren Stat.

Filosofi, mattematik, ekonomi. Maktens språk har många dialekter. Många uttryck, alla med samma innehåll: Ständigt upprepandes mantrat som går ut på att det bara finns en kunskap, den bästa. Och den harmonierar alltid med makten, enligt logiken att det bästa är gott nog. Därför går vi med öppna ögon i vårt kollektiva fördärv, för att vi gemensamt har köpt bilden av vetandet som något som bör formuleras i bestämd form singular. Detta tänkande tvingar fram val och prioriteringar, och det är vi som gör jobbet, som tjänar makten. Folket som gräver sin egen undergång. Alla som följsamt rättar in sig i ledet, mot en blygsam ersättning och en skenbar trygghet. Kritiskt tänkande, som praktiseras på olika sätt och som intresserar sig mer för konsekvenser än för intentioner och fina ord. Makten skapas och upprätthålls i handling, och det är enda sättet att bygga en ny värld, i och genom kollektiv handling. En annan värld är möjlig, om bara tillräckligt många vill och påminner sig om hur lite som egentligen behöver göras egentligen.

Tankeutövandet anpassar sig på så sätt efter den verkliga Statens mål, de domine­rande meningarna liksom kraven från den etablerade ordningen. Nietzsche har sagt allt i den här frågan i »Schopenhauer Uppfostraren«. Det som krossas och utpekas som något besvärligt är allt som tillhör en tanke utan bild, nomadlivet, krigsmaskinen, tillbli-vanden, förbund kontra natur, infånganden och flykt, mittemellan-makterna, mindre betydande språk eller stamningar i språket och så vidare.

Insikt om detta, om maktens logik och en handlingsplan som medvetet strävar efter att bryta mönster. En känslighet för och insikt om hur viktigt det är att aldrig slå sig till ro. Makt måste bevakas, och den får aldrig blir ett självändamål. Det måste vara tanken som vi kollektivt och i vardagen alla upprepar, för varandra. Och när vetenskapen talar om något för oss har vi ett ansvar att tänka kritiskt och noga reflektera över konsekvenserna som ett accepterande av akademins sanningar kan leda till. Detta är något som aldrig kan delegeras, en process som inte kan effektiviseras. Kunskapssökande är ett livslångt projekt, aldrig ett mål som kan nås via genvägar. Kunskap är ett medel, liksom pengar och annat, i arbetet med att skapa ett hållbart samhälle. Det är enda sättet att bryta med eller i alla fall balansera förhållandet och banden mellan makten och vetandet. Att fler engagerar sig och tar sitt kritiskt reflekterande ansvar.

Naturligtvis kan andra discipliner än filosofin och dess historia få den här funktionen att verka förtryckande på tänkandet.

Fienden finns överallt och lurar bakom varje hörn. Hen har inget fixerat ansikte, men är lierad med uppgivenheten och ledan, tröttheten och ointresset. Allt som tar kraft och uppmärksamhet från det kritiska tänkandet kan växa och bli en kraft som motverkar målet om hållbarhet. Det är viktigt, att aldrig slå sig till ro. Någon ny Hitler kommer vi troligtvis aldrig att uppleva, men om vi ägnar det hotet allt för mycket uppmärksamhet kan vi vara säkra på att något annat, lika hemskt kan dyka upp där vi minst anar det och först när det är för sent upptäcker vi faran. Det är den risk vi tar när vi marscherar i takt längs den enda kunskapens väg. Sanning i bestämd form singular, det är maktens vetande. Ett mer nomadologiskt vetande, en kritisk vetenskap och ett mer fritt och förutsättningslöst sökande efter insikt och kunskap som kan användas för att uppnå visionen om hållbarhet, det är vad jag vill se och med mina texter verkar för.

Idag kan man till och med säga att filosofins historia har gått i konkurs och att »Staten inte längre behöver sanktioneras av filosofin«.

Nedmonteringen av humaniora, är det bara jag som ser sambandet? "Vi måste göra upp med flumskolan, och satsa på matematikundervisningen", vad är det annat än filosofins motsats. Viktigt verifierbart vetande, framför spekulativt reflekterande och kritiskt tänkande, det är vad makten vill att folket ska förkovra sig i. Maken önskar sig inte en befolkning som är bättre på kritiskt tänkande, det är en befolkning som är bra på att räkna på sin egen privatekonomi man drömmer om. Konsekvensen blir, kan man ana, att fler rättar sig i ledet och lever på hoppet om att välståndet skall sippra ner, eller att man ska vinna på Lotto, eller helt enkelt bara har tur i livets lotteri. Risken att majoriteten blir besviken är uppenbar, alla vet, ändå fortsätter man. Uppenbarligen, för ingen förändring finns i sikte, än så länge. Det kan emellertid ändra sig fort. Berlinmuren, till exempel, den blev obsolet väldigt snabbt, när tillräckligt många förändrade sitt tänkande och skred till handling. Det finns hopp, även om det ser mörkt ut.

Men hårda konkurrenter har redan tagit över. Epistemologin har fortsatt i samma anda som filosofins historia. Marxismen ho­tar med en dom över historien eller snarare med en folkets domstol som till och med är mer oroande än de andra. Psykoanalysen ägnar sig alltmer åt »tän­kandets« funktion, och förenar sig inte utan orsak med lingvistiken. De är de nya redskapen för makt inom själva tänkandet och Marx, Freud och Saussure bildar en underlig Förtryckare med tre huvuden, ett betydande dominerande språk.

Vetande som tvingar sig på som tvingas på, uppifrån går alltid maktens ärenden. Syftar alltid till att bevara det rådande, och det kan så klart vara gott och väl, i princip. Förändring är inte alltid av godo. Revolution får lika lite som pengar bli ett ändå mål i sig. Medel för att uppnå målet om långsiktig hållbarhet är vad som behövs, och en kollektiv förmåga att avgöra vad som är vad. Kritiskt tänkande är en egenskap som alla kan tillägna sig, ett verktyg för att bryta upp makten och för att förändra. Det kan aldrig bli ett mål, det är ett verktyg för att förverkliga visioner. En annan värd är möjlig, om och när tillräckligt många inser det.

Att tolka, förvandla och formulera är de nya formerna för »rätta« idéer. Till och med Chomskys syntaktiska markör är främst en maktmarkör.

Det förstår alla vi som såg Vetenskapens värd för några veckor sedan, där Noam Chomsky inte bara avfärdade en kritiker till sin teori om språket, utan dessutom underblåste ett sällan skådat maktspråk som satte käppar i hjulet för forskaren som var av annan åsikt än den store vetaren. Kunskap och makt, makt och kunskap. Det är en farlig väg att gå om vetande inte får ifrågasättas!

Lingvistiken var framgångsrik samti­digt som information utvecklades som en maktfaktor och tvingade på oss sin bild av språk och tanke som överensstämde med överföringen av kommandoord och organiserandet av redundanser.

Språk är ett verktyg för makten, och orden bär makten inom sig. Vaccinationen stavas: Kritiskt tänkande. Förmågan att se samband, och att göra något. Vikten av handling i vardagen, kollektiv handling går inte att underskatta. Det är så som makten upprätthålls, men det är också så som den kan utmanas. Om tillräckligt många vill och gör vad som krävs, i vardagen. Det är inte kunskap som saknas, det är kollektiv insikt om betydelsen av handling. 

Det har verkligen ingen större betydelse att fråga sig om filosofin är död när många andra discipliner tar över dess funktion. Vi åberopar oss inte på någon rätt till galenskapen, då galenskapen till den grad själv passerar via psykoa­nalysen och lingvistiken tillsammans, så till den grad har den genomsyrats av rätta idéer, av en stark kultur eller en historia utan tillblivande, så till den grad har den sina clowner, lärare och småchefer.

Det handlar bara om att lära sig se dem, clownerna, lärarna och småcheferna. De finns överallt, och de är livrädda för att avslöjas. Det är inte svårt egentligen att upptäcka och avslöja, det svåra är att sprida insikten och få med sig tillräckligt många, att få gehör för det man sett och att kunna enas om vad som krävs och vart man vill istället.

Det saknas helt enkelt visioner! Det är vad vi borde samtala om, visioner och vilken framtid vi vill se förverkligad. Vilket samhälle vill vi att våra barn ska få, det är den centrala frågan, inte vad vi vill. Först när horisonten vidgats och perspektivet sträckts ut kan det viktiga arbetet för hållbarhet ta sin början. Redan imorgon, det är åtminstone hypotetiskt möjligt. Om bara tillräckligt många vill.