Reflektioner över AIL-dagen på HV 2012-11-07

För en vecka sedan (redan? hjälp vad tiden går) arrangerade forskargruppen LINA, på Högskolan Väst en dag på temat AIL. Ett årligen återkommande arrangemang, vilket denna gång lockade fler deltagare än någonsin. Två Key Notes, presentationer av nya doktorander och pågående projekt samt tre workshops: Om publiceringsstrategi för AIL-forskningen på HV, om konsten att söka (och få) forskningsmedel, samt den ständigt aktuella och gäckande frågan: Vad är AIL? En bra dag. En dag av konsolidering och framtidstro. Vi är något stort på spåret. Tänkte reflektera över dagen, över begreppet AIL och över framtiden för Högskolan Västs arbetsintgrerade lärande.

Först några ord bara om uppdraget att vara (högskole)lärare. Bevakar noga vad som sker på andra håll i utbildningssystemet. Högskolan är ju så att säga sista utposten i utbildningssystemet, och studenterna närmar sig här forskningsfronten, där inget kan tas för givet. För att klara sig genom och för att stå väl rustad för arbetslivet, och inte minst byggandet av framtidens samhälle är det viktigt att man som Lektor får förutsättningar för att göra ett bra jobb, och för att kunna skapa ett sant arbetsintegrerat lärande. Läser därför med viss förfäran det som står på dagens Brännpunkt.

Lärarna förväntas idag kunna bemöta problem och ha kunskap om droger, alkoholproblem, rökning, barnmisshandel, incest, spelmissbruk, anorexia, bulimi, sömnsvårigheter, ADHD, dyslexi, mobbing , facebook, internet, sexuellt överförbara sjukdomar, ungdomsspråk, tekniska hjälpmedel med mera. Listan kan göras hur lång som helst på allt som en lärare förväntas ha kunskap och utbildning i. Det är en yrkesgrupp som redan har en lång gedigen utbildning men samtidigt är skrämmande underbetalda med tanke på den komplexitet som det idag innebär att vara lärare.

Att vara lärare idag blir mer och mer en övergång till att vara socialarbetare och kurator. Våra elever blir generellt sämre på att räkna, läsa och skriva. En oroväckande andel av eleverna når inte upp till kunskapsmålen. Men det kanske inte är så konstigt när lärarna förväntas lägga mer tid på att lösa sociala problem på till exempel mattelektionerna än att räkna.

Debattartikeln är skriven av en gymnasielärare, Camilla Edström, som sätter fingret på ett problem som även påverkar förutsättningarna för högre utbildning. För kunskapen betraktas allt mer som en formalitet, den tas för given. Den delen av lärarnas vardag, själva kunskapsutvecklingen, innehållet, är svår att utvärdera och mäta. Skillnaden som den enskilde läraren gör, menar jag. Det är lätt att lära den som vet och som har det väl förspänt hemifrån. Svårare att jobba i skolor i problemområden. Och ska vi ha en skola, då är det kunskap som lärarna ska jobba med, inte administration och annat. Hur viktigt det än är riskerar det att gå ut över kärnan i skolans uppdrag. Håller med Edström, och ser tydliga paralleller här till högre utbildning som också kastas mellan och tvingas hantera kortsiktiga politiska beslut.

Det är ynkligt att pytsa ut några miljoner på lärarna och tro att en sådan reform är nyckeln till att bekämpa den vardagsrasism som växer sig starkare i Sverige. Det är bara ett sätt att vinna några billiga poäng, slå sig över bröstet och tycka att en insats nu gjorts mot främlingsfientlighet. Samtidigt är förslaget ett slags missnöje mot att lärarna inte gör ett tillräckligt bra jobb redan.

Westerberg lutar sig mot skolverkets kvalitetsgranskning och menar att lärarna ofta inte vet hur de ska hantera en elev som vill utmana genom rasistiska uttalanden. Lärare gör dagligen en bedömning om hur lång tid av lektionen som ska ges till elever som utmanar i en mängd olika frågor. Elever som utmanar lärarna finns i alla klasser och årskurser. Om läraren bedömer att dagens lektion ska ägnas helt åt matematik betyder det inte att frågan om vardagsrasism är mindre viktig. Någonstans måste även lärarnas uppdrag begränsas.

Allt handlar om vad man vill ha, egentligen. Och är det kunniga, och kritiskt reflekterande samhällsmedborgare med kompetens att kunna axla ansvaret för ett långsiktigt, och ur alla tänkbara aspekter, hållbart samhälle, då är den förslagna vägen och nuvarande utbildningspolitik kontraproduktiv och populistisk. Skolan används som verktyg för att plocka billiga politiska poänger, vilket riskerar att undergräva samhällets bas och Sveriges konkurrenskraft i världen. 

Världen har förändrats och det är dags att även skolan förändras radikalt och istället tillförs kompletterande personal som ges möjlighet att arbeta med den nya tidens problematik i samhället. Ge istället våra lärare arbetsro och mer tid att ägna sig åt undervisning.

Lärare ska undervisa, samt främja elevernas förmåga till kritiskt, självständigt, reflekterande. Lektorer på högskolan ska bygga vidare på det arbete som utförts i grund och gymnasieskolan, och det måste få möjlighet att forska för att kunna följa med och stötta studenternas intellektuella utveckling. Det är vi på väg bort från idag, för även på Universitet och Högskolor tvingas man prioritera bland uppgifterna som läggs på lärarna, vilka inte handlar om kunskapsutveckling. Forskning och undervisning på landets högsta nivå ställer höga krav, och det går inte att effektivisera varken forskning eller lärande. Kritiskt tänkande växer fram i sin egen takt, och den nås via olika vägar för varje unik individ.

Arbetsintegrerat lärande, som det finns ansatser till på många högskolor, men som HV har regeringens uppdrag att utveckla former för, är en metod som skulle kunna användas för att ta ett nytt och radikalt grepp på såväl kunskap, utveckling som undervisning och forskning. Samverkan mellan olika delar av samhället, det är ett sätt att tänka nytt, utan att tumma på kvaliteten. Det är ett sätt att reformera utan att det behöver kosta en massa. Samproduktion av kunskap, så vill jag se på AIL. Något man gör tillsammans, som ingen äger men alla delar och ansvarar för. Dit när man emellertid inte utan en definition av begreppet som täcker in ett brett spektrum av möjligheter och som beskriver framkomliga vägar för alla inblandade.

Uppenbart är att det ännu inte finns någon entydig definition att samlas kring. Det måste handla om kunskap och arbetsliv, arbetsintegrerat lärande. Det är emellertid lättare sagt än gjort. Här visar sig problemen kopplade till rådande utbildningspolitik, där det saknas förståelse för att det tar tid att utveckla ny kunskap. Man vill se snabba resultat, och det går ut över det kritiska tänkandet. Det blir inte ny kunskap om man bara studerar arbetsliv, eller lärande. För det har man gjort länge. Arbetslivsforskning och pedagogisk forskning är inte några nya områden. Och där undersöks inte mellanrummet mellan arbetslivet och utbildningssystemet, det som integreras i mötet mellan. För att komma vidare i utvecklingen av ett sant och unikt arbetsintegrerat lärande krävs att man dels inser och accepterar detta, dels att man tar problemet på allvar. Bara för att man fått en massa pengar till forskning betyder inte att den är arbetsintegrerad, det vill säga bryter ny makt, vilket jag menar att AIL både kan och ska handla om.

Den kanske viktigaste lärdomen jag drar av AIL-dagen på HV är att AIL betyder olika saker för olika arbetslag, olika kategorier inom utbildning och arbetsliv och beror på var man befinner sig i systemet. AIL är och betyder olika saker för studenter, för adjunkter, Lektorer, forskare och representanter för arbetslivet. Detta är något jag inte riktigt tänkt på innan dagen, men det framstår som självklart. Så, avslutningsvis, vad skulle ett arbetsintegrerat lärande kunna vara för:

Studenter: En pedagogisk metod för att knyta utbildningen närmare det omgivande samhället. Här kan man tänka sig en uppsjö av exempel och arbetsmetoder. Co-op utbildning där man varvar utbildning med arbete, till exempel. Eller gästföreläsare, examinatorer från arbetslivet och allt däremellan. Här bör det vara högt i tak, och varje lärare skall ha stort utrymme för egna tankar, vilket öppnar upp för nya och kreativa samarbetsmöjligheter. Genom att AIL står inskrivet i alla kursplaner, utan att närmare definiera vad det är, främjas utvecklingen av begreppet och metoderna. AIL är tillämpligt på olika sätt och i olika grad för olika kurser, men alla som sysslar med utbildning på HV måste reflektera över varför eller varför inte det ska finnas med på deras kurs. Läser i utkastet till vision för högskolan, som rimmar väl med dessa tankar.

Högskolan Väst fokuserar genom profilen Arbetsintegrerat lärande, AIL, kunskapsspridning och kunskapsgenerering lokalt och globalt i samverkan med omgivande samhälle. All utbildning vid Högskolan Väst präglas av eller har inslag av Arbetsintegrerat lärande, AIL. Vi är drivande inom AIL-forskning nationellt och internationellt. All forskningsverksamhet vid högskolan förhåller sig aktivt och utvecklande till profilen.

AIL är ock ska vara ett begrepp i rörelse, inom utbildningen. Det varken kan eller får bli till en fast och låst definition, för då är det dött som pedagogiskt redskap.

Lärare, och lärare emellan: AIL kan på samma sätt fungera som katalysator för samtal om undervisning och kunskapsutbyte mellan lärare. Ser framför mig möjligheter till en massa spännande möten över gränser och seminarier för att främja utbyten av kunskaper mellan lärare och personal på Högskolan. AIL är ett begrepp att samlas kring, för att utbyta och samproducera kunskap internt med hjälp av. Det kan och får inte ge upphov till akademiska skrider kring definitioner, vilket är allt för vanligt och allt annat än konstruktivt och främjande för ny-tänkande. Lärares arbete handlar om kunskap, och dessa verksamheter kan helt klart integreras bättre, oftare och mer. För studenternas, lärarnas, arbetslivets och det omgivande samhällets skull.

Doktorander: AIL är ett forskningsområde,och HV har rättigheter att examinera doktorer inom Pedagogik och Informatik. Men det är AIL som HV har rättigheter att examinera i, vilket ställer krav på doktoranderna. Utbildningen är för pedagoger och informatiker, men den är i AIL. Här finns det regler att följa, och HSV kommer att utvärdera utfallet mot de skrivningar som finns i den beviljade ansökan som forskarutbildningen ligger till grund för. Går det prestige i detta, och om dorktorandutbildningen utvecklas till en arena för kamp om vilken kunskap som ska gälla, då ligger vi risigt till, och det vore grymt orättvist mot doktoranderna. De skall utbildas i forskning kring AIL. Hur söker man kunskap som pedagog och som informatiker, om lärande och kunskap i gränssnittet mellan arbetslivet och akademin? Det är frågan, och det är detta som utbildningen till doktor handlar om. Om AIL på forskarnivå bara blir en angelägenhet för de båda ämnenas företrädare, då kommer både kunskapen, begreppet och utbildningen att utarmas. Och då riskerar vi att förlora rättigheterna. AIL är en angelägenhet för alla på HV. Låt oss aldrig glömma det!


Forskare: Jag är både forskare och lärare, och hoppas att jag kommer att få vara med och bidra till arbetet på forskarutbildningen. AIL är något som verkligen fångat mitt intresse, och jag ser en hel massa möjligheter att använda begreppet för att tänka nytt. Utgångspunkten för mitt arbete med begreppet AIL är att samhället är en process som befinner sig i ständig förändring och som upprätthålls i och genom människors vardagliga handlingar. Samhället skapas med andra ord genom att du, jag och alla andra gör det vi brukar. Det handlar i grund och botten om kanalisering av energi och i viss mån makt eftersom mina handlingar delvis sätter gränser för andras handlingar. Samhället förstått på detta sätt blir ett slags spel, eller för att använda (min favoritfilosof) Deleuzes flödesontologiska terminologi, världen blir ständigt till. Inget är med andra ord som det varit och att göra ingenting (vilket således blir en motsägelse) är också en handling som kräver kraft och energi. Att sätta igång ett AIL-arbete är med andra ord inget revolutionerande, det handlar om att kanalisera krafter som redan idag existerar och verkar i vardagen. För att kunna förstå behövs nya sätt att se på och uppfatta det invanda eller en ny epistemologi. Det är där jag landar när jag reflekterar över vad det skulle kunna vara. AIL är det som blir till i och genom det arbete som utförs av studenter, lärare och doktorander. Och som forskare har man ett uppdrag att inte bara studera, utan även utveckla och problematisera begreppet och arbetsformerna.

För att beskriva vad jag menar och har i åtanke, för att peka på logiken bakom och för att förklara vad AIL skulle kunna vara på ett alternativt och kanske lite mer pedagogiskt sätt tar jag hjälp av den Deleuzeinfluerade samhällsteoretikern Jon McKenzie (2001). Han uppmärksammar i boken Perform or else. From discipline to performance att vårt samtida (västerländska) samhälle i hög grad präglas av att kulturella, ekonomiska och tekniska aspekter och att dessa är intimt sammanflätade med varandra. Det ena går inte att förstå utan det andra. McKenzies bok illustrerar på en hel massa olika sätt hur världen blir till i performativt samspel mellan ekonomiska, kulturella och teknologiska aspekter av det sammanhang aktörerna delar och genom interaktion upprätthåller. Och detta menar jag väl fångar in vad AIL skulle kunna handla om och definieras som. Förutsättningarna för ett arbetsintegrerat lärande, för samproduktion av kunskap mellan akademin och det omgivande samhället.

McKenzies (2001:139ff) analys av rymdfärjekatastrofen Challenger 1986, till exempel, är tankeväckande och visar hur man kan tänka och vad man bör ta hänsyn till för att förstå AIL (det är i alla fall vad jag ser i exemplet nedan och så som jag tänker kring begreppet, vilket inte är det enda sättet att tänka och jobba). Vägen mot katastrofen drevs, menar McKenzie, av ett inom nätverket som producerade rymdfärjan – det vill säga teknikerna som konstruerade rymdfärjan, ekonomerna som såg till att resurserna användes på bästa sätt och det omgivande samhället som tillförde projektet ekonomiska medel och som hyste stora förhoppningar på resultatet – utspritt och allomfattande krav på prestation som tog sig såväl ekonomiska och tekniska som kulturella uttryck. McKenzie påpekar till exempel att ordet effektivitet på engelska har en kulturell och en ekonomiskt organisatorisk samt även en teknologisk betydelse (efficacy, efficiency och effectiveness). Detta kan jämföras med debattartikeln ovan, från skolans värld. Dignar vi inte alla under orimliga krav på prestation?

Katastrofens kulturella aspekter visade sig i det faktum att den rymdfärden skulle bli den första då en civilist, närmare bestämt en lärarinna, skulle följa med ut i rymden för att därifrån undervisa eleverna. Projektet stod vidare under stark ekonomisk press. Rymdresor kostar ofantligt mycket pengar och varje minut är dyrbar. Även teknologin pressades till det yttersta. Sammantaget resulterade det breda kravet på prestation att Challenger blev en katastrof som fick uppmärksamhet över hela världen. Det var själva kombinationen, samverkan mellan aktörerna, som framkallade katastrofen, ingen enskild del. Här finns mycket att lära, om mellanrums betydelse, vilket integrationsledet i AIL-begreppet handlar om.

Poängen med att föra fram detta exempel här är inte att varna för oförutsedda konsekvenser utan handlar mer om att visa hur McKenzie använder verktyg för att tänka med hjälp av. Så vill jag se på AIL, som ett tankeverktyg, vilket får sin mening i och genom att det används. Och med hjälp av anförda tankeverktyg kan han visa att vardagen (men även lärande) blir till inom ramen för samverkan mellan tekniska, ekonomiska och kulturella aspekter och att drivkraften bakom processen är ett slags allomfattande krav på prestation.

Samma gäller i hög grad för Västa Götalandsregionen och för resten av Sverige (och världen), vilka utgör storheter som kan förstås som processer. För att lösa de komplexa problem som detta ger upphov till kan AIL, i termer av möten mellan olika kompetenser, vara en väg att gå, ett sätt att tänka nytt.

Tänk vad en dag av utbyte av kunskap och samtal om begrepp kan ge! Nu tar vi detta till nästa nivå, tillsammans!