Information om mig

måndag 26 november 2012

Jorden vi ärvde. Livet vi lever. Och framtiden.

Människan är ett djur. Jo, det går så klart inte att förneka. Människan är en biologisk varelse, precis som andra andra djur. Det är viktigt att aldrig glömma det, speciellt när man talar om hållbarhet. För om människan håller sig med tanken att hon står över resten av biologin och ekologin, att hon skulle vara den utvalda arten, då är steget inte långt till hybris. Vill man arbeta för hållbarhet tvingas man dithän, till insikten om att människan är ett djur bland andra. Visserligen med en fantastisk intellektuell förmåga, men ändå: ett djur.

Utan insikten om människans djurblivande, för att tala med Deleuze, ligger det nära till hands att mänskligheten får för sig att naturen är en resurs som kan exploateras hur som helst. Den tanken ligger hela tiden på lur, strax ovan eller under ytan, beroende på tid och kontext. Liksom tanken att människan skulle kunna kolonisera andra planeter, som jag absolut förstår och kan finna lockande, men som faller på sin egen orimlighet. Möjligen kommer det projektets tekniska problem, i en avlägsen framtid, att kunna lösas, möjligen. Med tanke på att människan varit på månen verkar det inte orimligt, men sedan är det stop. En mänsklig rymdexpedition utanför vår galax, den handlar inte bara om teknik. Konsekvent glömmer man bort att det är människor som ska färdas, fram och tillbaka. Och naturens lagar gäller, på alla plan. Dels lever människan inte hur länge som helst. Drygt 100 år. Dels kan inget färdas snabbare än ljuset.

Låt oss leka med tanken att det går att bygga en raket som kan ta människan bortom galaxens yttre gräns. Det är ju möjligt redan idag, så det borde kunna gå. Och kanske är det möjligt att inom en snar framtid bygga en raket som närmar sig ljusets hastighet. Låt oss tänka så, lite optimistiskt. Det skulle kunna vara ett projekt som enar mänskligheten, och om man lade resurserna som idag läggs på militären skulle det bli ett gigantiskt projekt, med många poänger utifrån ett hållbarhetsperspektiv. Bara det att man går samman är en vinst i sig, så jag kan absolut känna sympati med ett sådant projekt. Men, och det är avgörande, en resa till Vintergatans närmaste granne, det är en resa som tar flera ljusår, enkel resa. Och det räcker ju inte att ta sig dit, man måste också hitta en plats där människan skulle kunna leva.

Låt oss leka med tanken att även det går. Man hittar en planet. Och då är det dags att åka hem till jorden. Jag vet inte, men om vi säger att en sådan resa tar tio år, enkel väg (fast som jag förstått saken ligger det inga möjliga resmål så nära, i ljusår mätt), då tar bara resan fram och åter 20 år. Med osannolik tur, naiv teknikoptimism, och utan hänsyn tagen till de faktiska förhållandena, skulle detta kunna vara ett tänkbart scenario. Håll fast vid den tanken. Om detta är det hopp som mänskligheten klamrar sig fast vid, om det är så att man tror att det skulle vara möjligt. Om det är så att det ens finns en antydan till en sådan möjlighet i samtalen bland makthavarna om klimatförändringarna och livets på jorden framtid. Då är vi på väg mot undergång!

Tänk 20 år tillbaka i tiden. Vem var du då? Vilket samhälle levde du i då? Ett helt annat, om jag inte är unik, så klart. Med helt andra preferenser och en annan syn på såväl framtid som dåtid. En helt annan värld. Tänk sedan på dig själv, om du levt isolerad under mellantiden och plötsligt träder in i samhället igen. Du skulle bara vagt känna igen dig, och människorna som var dina nära och kära skulle omfamna dig, men inte riktigt känna igen dig. Allt och alla hade förändrats. Det som var självklart då är det inte längre. Nya ledare, ny politik och så vidare. Den värld som rymdexpeditionen lämnade finns inte för dem att återvända till, och de kommer hem igen minst lika förändrade. Och vilka är oddsen för att en sådan expedition skulle lyckas på första försöket?

Jag har medveten tänkt optimistiskt här, och utmanar alla tänkbara gränser. Tekniska och biologiska, samt naturlagar och kulturella konstanter. Med hänsyn tagen till allt man måste ta hänsyn till är det uppenbart att ett sådant projekt är omöjligt, även om det skulle gå att lösa tekniskt. Människan är en biologisk varelse, ett djur. Ett makalöst djur, men lika fullt ett djur. Människan kan bara leva som människa, med allt vad det innebär, på jorden. Jorden är inte bara den plats där mänskligt liv uppstod, det är den enda plats i universum som människan kan leva och verka. För att fortsätta vara människa behöver vi en natur som fungerar, och vi behöver kultur, och båda aspekterna måste harmoniera och vara i samklang med varandra.

Utan den insikten är det meningslöst att tala om hållbarhet!

2 kommentarer:

  1. ..jag tycker att det överlag blir alltmer meningslöst att tala om hållbarhet. Det börjar vara ett urvattnat begrepp som betyder allt och ingenting, och som används som en varumärkning och som något som skall garantera vår livsforms hållbarhet som den ser ut nu. Jag har tänkt på sista tiden, att kulturella processer kan påminna om magnetism: ett begrepp, eller en företeelse, drar genom sitt speciella energifält och laddning till sig associationer som "passar bra ihop". På så sätt skapas förklaringsmodeller och tolkningar, och ett fenomen får en kulturell förtätning när man inte (längre) ifrågasätter tolkningarna - tills den punkt, när något sker som kastar omkull tolkningen och man blir tvungen att omorientera. "Hållbarhet" - vad drar det till sig?

    SvaraRadera