Alla humanister är inte bra för humaniora, och all humaniora är inte bra

Historia, humaniora, bildning och kunskap om kultur. Levt liv och komplexitet. Det är inga lätta saker att hantera. Fast å andra sidan bör man heller inte göra det svårare än det är. Svårt att förstå, absolut; humaniora kräver vetenskaplig kompetens. Men det är inte svårare än att leva och hantera vardagen, och frågorna är inte svårare att arbeta med än andra vetenskapers kunskapsområden. För mig fångar dessa ord humanioras dilemma.

Detta är en kritiskt granskande bloggpost, låt mig börja med att säga det. Ingen tjänar på att framställa humaniora och humanister på något annat sätt än forskarna själva är och verkar på. All humaniora är inte bra, och alla humanister är inte kloka och nödvändigt. Om humanioras potential skall kunna förlösas finns en massa saker att reda ut och göra upp med. Det kommer att bli smärtsamt, och det är inte säker det kommer att blir vackert. Men varför skull det vara det? Livet är inte vacker alla gånger, och humaniora handlar om livet. Humaniora är vetenskapen om livet, så som det levs. Och människan är varken ädel, klok eller vacker per se. Människan har potential att vara mycket, både vacker, klok och ädel, självklart är det så. Men människan också, samtidigt, ogin, dum och ful. Komplexiteten och motsägelserna är en naturlig del av vetenskapen om människan. Utan dessa inslag är humaniora ingen vetenskap.

Betänk att vi har att göra med levt liv, som är komplext och motsägelsefullt. Och på samma sätt som detta liv måste levas, måste humanisten följa sitt objekt dit det tar forskaren. Allt annat vore ovetenskapligt. Humaniora tvingas härigenom in på områden som rör alla och tar sig in under huden på människan. Humaniora blottar mänsklighetens svagheter, vilket andra vetenskaper inte (behöver) gör(a). Humaniora är vetenskapen om människan, inte som hon vill se sig själv, utan som hon är. Egoistisk, inkonsekvent, svagsint, ogin och så vidare. Studerar man människan, vetenskapligt, då är detta vad man finner. Vi är inte så ädla, förståeliga och kloka som vi vill se oss själva som. Problemet är att dessa djupt mänskliga egenskaper gjorts till ett problem för humaniora. Man skjuter på budbäraren. Detta var verkligen inte vad vi ville höra. Nej, kanske inte. Förstår frustrationen, men vetenskapens uppgift är att leverera kunskap om världen som den är, inte som människan önskar att den vore.

Humaniora är dömt att göra människorna besvikna, men bara så länge som människan förnekar sin egen mänsklighet. Detta måste även humanister förstå. Mycket humanistisk forskning är en angelägenhet enbart för forskaren och dennes närmsta krets, låt oss vara ärliga med det. All humanistisk forskning är inte användbar och samhällsnyttig (och här menar jag inte tillväxtfrämjande, för det är inte självklart nyttigt). Alla humanister kan inte förklara varför samhället ska bekosta deras forskning, alla humanister är inte kloka. Humanister är som människor och forskare i gemen, varken bättre eller sämre. Humaniora bär emellertid på potential att ge människan kunskap om sig själv, så som hon är. Och den kunskapen kan användas, den kan bidra till fördjupad själviskt som i sin tur kan användas för att skapa ett bättre samhälle. Detta menar jag är nyttan med humaniora, ett slags hjälp till självhjälp.

Nietzsche visste. Nietzsche var klok, och väjde inte för det mänskliga, det alltför mänskliga. Han ville förstå, skaka om och leverera kunskap som är användbar. Han är en stor humanistisk förebild och läromästare. Läsningen av hans samlade verk är en lisa för en sargad forskarsjäl. Nietzsche är ljuset på en i övrigt ganska mörk himmel. Humaniora är hotat; många gånger på goda grunder, för alla humanister är verkligen inte kloka och vetenskapliga och alla humaniora är inte användbar. Värre är det att humaniora är hotat på grund av att humaniora är en missförstådd vetenskap. Det är alarmerande, av ovan angivna skäl. Människan kan och får inte förvägra sig själ kunskap om sina egna förutsättningar! Vi riskerar att såga av den gren vi sitter på, mot bättre vetande. Nietzsche är både klok har blivit missförstådd, och han insåg detta redan för över 100 år sedan. Inser allt detta när jag läser följande, från Otidsenliga betraktelser II; Om historiens nytta och skada för livet.

Att livet emellertid behöver historiens stöd måste förstås lika tydligt som den sats som senare ska bevisas - att ett övermått av historia skadar det levande. I tre avseenden tillhör historien den levande: den tillhör henne som den handlande och strävande, som den bevarande och vördande, som den som lider och är i behov av befrielse. Denna trefald av förbindelser motsvarar en trefald av historia: försåvitt det är tillåtet att skilja mellan en monumentalistisk, en antikvarisk och en kritisk typ av historia.

Mycket kan säkert sägas om detta citat. Precis som med alla andra kulturella uttryck rymmer orden en mångfald betydelser. Nietzsche kan liksom historien göras till ett monument som till varje pris skall försvaras och bevaras intakt, så som han verkligen var och tänkte. Men enligt vem? Den typen av läsning handlar bara om att försvara en läsning av ett verk eller en bild av en tänkare. Den typen av humanistisk vetenskap som jobbar på det sättet, som försvarar sin tolkning, den enda möjliga tolkningen av kulturella uttryck, är förkastlig. Det handlar bara om makt och inflytande. Lika meningslöst är det att med antikvariens noggrannhet samla på ord och ordna tankar, för ordens och samlandets skull. Sådan humanistisk forskning är i och för sig harmlös, men vi lever i ett samhälle med begränsat med resurser och då behövs de allmänna medlen till annat, till att hjälpa bostadslösa, arbetslösa.

Humaniora måste kapa banden med det som inte pekar framåt, och in mot samhället. Humaniora skall leverera kunskap som kan hjälpa och lindra. Humaniora skall vara en konstruktiv kraft i samhället. Detta kan båda typerna av historia vara, både monumental och antikvarisk historia har potential att vara användbar och nyttig, men är det inte per se. Dags att fatta det, och göra upp. Rensa ut. Flytta in samhället i akademin och öppna upp akademin för samhället. Låt det friska leva och blomma, och de vissna dö ut. För humanioras skull, och för samhällets. Historia, liksom all annan vetenskap måste vara kritisk, men det är skillnad på att kritisera utan att kunna peka på vägar fram, och att närma sig världen kritiskt med konstruktivt. Allt för mycket humanistisk forskning har fastnat i ett slags bitter kritik av samhället, och en romantisk längtan till en svunnen tid. Den typen av kritik är förkastlig, liksom de övriga två. Inte per se, men om den används på det sättet.

Hur ska man göra då, och tänka? Åter till Nietzsche, som sammanfattar kapitlet som inleddes med ovanstående ord, på följande sätt.

Vart och ett av de tre slags historia som finns kommer till sin rätt endast på en jordmån och i ett klimat: i alla andra växer den upp till förhärjande ogräs. Om den människa som vill skapa något stort överhuvud behöver det förgångna, så bemäktigar hon sig det med hjälp av den monumentalistiska historien; den som däremot önskar förbliva i det invanda och av hävd vördade odlar det förgångna som antikvarisk historiker; och endast den vars bröst pressas samman av en samtida nöd och som till varje pris vill kasta av sig bördan har ett behov av kritisk, det vill säga dömande och fördömande historia. Från den tanklösa omplanteringen av dessa växter härrör mången olycka: kritikern utan nöd, antikvarien utan pietet, kännaren av det stora utan det storas kunnande är sådana till ogräs uppvuxna, från sin naturliga moderjord förfrämligade och därför urartade växter.

Kloka ord, värda att ta på största och fullaste allvar. Humaniora har potential, ingen som helst tvekan om det! Humaniora är inte bara viktigt, den vetenskapen är livsnödvändig. Men för att förlösa potentialen och för att humaniora ska bli nyttigt, och för att det ska gå att bygga ett blomstrande och hållbart samhälle av verktygen och kraften som finns i ämnet krävs att humanisterna själva gör upp med problemen som finns inbyggda, både i ämnets historia och nutid.

All humaniora är inte bra, och ingen vetenskap är bra bara i kraft av sig själv. Alla humanister, lika lite som andra utövare av vetenskap är kloka och oundgängliga för samhället. Dags att ta dessa frågor på allvar. Läget är allvarligt, och vi står inför omvälvande tider. Återkommer i frågan! Kommentera gärna.