Tänker med Deleuze LI

Det går runt i huvudet. Fyra handledningar avklarade. Tre går att hålla färska i minnet, sedan blir det löst i konturerna. Har fyra kvar innan dagens beting av klart. Samma saker upprepas, för alla befinner sig på samma ställe i lärande- och uppsatsprocessen. Tycker det är roligt, men det blir lite mycket ibland. Upprepning må vara lärandets moder, men det är tristessens ursprung också. Och när det inte finns någon utmaning är det svårt att hålla skärpan uppe, hur kul och viktigt uppdraget än är. Här, i förhållande till Deleuze och Guattari är det jag som är studenten. Den som vill lära. Den som kämpar med förståelsen. Som bara glimtvis snuddar vid insikt. En glad amatör. Behöver känna så här, för att inte tappa skärpan under eftermiddagspasset.

Utan tvivel är detta en förtvivlad situation. Vi har sett en allt starkare världsomspännande krigsmaskin ta form, som i en science fiction-berättelse; vi har sett den som sitt syfte upprätta en fred som är än mer skrämmande än den fascistiska döden; vi har sett den upprätthålla eller frambringa de mest fasansfulla lokala krig som delar av sig själv; vi har sett den fastställa en ny typ av fiende, som inte längre är en annan Stat, inte ens en annan regim, utan en ”ospecificerad fiende”; vi har sett den aktivera sina kontragerillaelement; den kan låta sig överraskas en gång, men inte två ...

En krigsmaskin, utan närmare specifikation. Förtvivlad är situationen emellertid, på många sätt. Inte för mig personligen, men för samhället och i världen. Som tankeverktyg, tänker jag då, är det bra att krigsmaskinen inte definieras allt för precist. Hotet är diffust, och då är det viktigt att uppmärksamheten hålls öppen mot ett vitt och brett spektum av möjliga utvecklingsvägar. Bara så uppnår man hållbarhet, genom att vara beredd på det oväntat oväntade, allt det man inte kan förbereda sig på. Varningssignaler kan bara ljuda för det som är känt, det oväntade som finns och verkar inom möjlighetens ramar. Det oväntat oväntade är just, per definition, oväntat. Det går inte att förbereda sig på.

Krigsmaskinen kan ta sig olika uttryck, och verka på olika plan och olika sätt. Utifrån och in, eller på insidan. Ingen kan veta vad som utgör ett hot. Därför är bred vaksamhet viktigare än skydd, för hotet går inte att definiera förrän det är för sent. Det sägs att en groda som ligger i vatten som sakta värms upp kommer att ligga kvar i grytan till den kokats, för den känner bara av kontraster. I relation till klimathotet är och reagerar vi människor lite som grodor. Just för att vi litar på experter och beprövad vetenskap, mer än vår intuition och förmåga till kritiskt tänkande. Bara för att experterna inte är överens om allt, betyder inte att vi kan fortsätta som vi gjort. Förr eller senare kommer vi att ha vandrat så pass långt ut på det sluttande plan vi befinner oss på att det inte finns någon väg tillbaka. Vetenskapen har den effekten på oss. Experter passiviserar. När ansvar delegeras, då är vi illa ute. Alla, utan undantag. Även experterna. Om hotet och krigsmaskinen gäller klimatet, då spelar vi med högsta möjliga insats. Betänk att jorden är den enda plats i hela universum som människan kan bo på, eller rättare, som vi som lever här och nu kan leva som  människor på.

Likväl återskapar Stats- eller Världskrigsmaskinens själva betingelser, det vill säga det fasta kapitalet (resurser och materiel) och det rörliga mänskliga kapitalet, ständigt nya möjligheter till oväntade motattacker, oförutsedda initiativ som bestämmer muterande maskiner, folkliga och revolutionära minoriteter ... ”Mångformad, ständigt manövrerade och allestädes närvarande [...] ekonomisk, subversiv, politisk, moralisk, etc.”, den ogripbare materielle Sabotören eller den mänsklige Desertören i de mest skiftande gestalter.

Motstånd som möjlighet. Tänker på det när jag läser. Ensam kan ingen förändra världen, ändå är det individers handlingar som driver alla typer av kollektiva förändringsprocesser. Världen, vardagen och allt levt liv blir till, ständigt, icke-linjärt, i och genom processer av tillblivelse. Vardagen består av handling, individuellt men tillsammans. Det jag gör ensam får liten effekt, men om alla tänker så och gör samma sak blir konsekvensen monumental. Det är den lilla skillnaden som utgör både hotet och möjligheten. Enkel mattematik, lätt att räkna på. Men vad är gott och vad är ont? Det går aldrig att räkna på, inte en gång för alla. Handlingars moraliska värde är kontextberoende. Det finns ingen universell måttstock. Motstånd kan emellertid alla göra, olika typer av motstånd. Lagom motstånd. Individuellt motstånd. Mot det allmänna goda, det flertalet gör och håller för gott. Samtidigt som man agerar i enlighet med Kants (med flera) kategoriska imperativ.

Krigsmaskinen har en enorm verkan, och eftersom ingen kan avgöra vad som är gott eller ont, har alla ett ansvar att vara vaksamma, och att göra motstånd. För att balansera upp krafterna av sammanhållning som överallt och allt för lätt sätts i verket. Individen har ett ansvar för sina handlingar, men inte för kollektivets. Konsekvenserna av kollektiva handlingar kommer dock ingen undan. Därför finns inga enkla lösningar på några samhälleliga problem, eftersom lösningar samtidigt är potentiella hot. Finns ingen väg runt detta, det är bara att acceptera. Därför detta fokus och betoningen på vaksamhet och kritiskt tänkande. Det är en viktig lärdom jag dragit av att arbeta med Deleuze och Guattari; insikten om att det aldrig går att slå sig till ro. Upp på tårna, ständigt beredd. Allt kan vara gott och ont, därför är det mot konsekvenserna blicken bör riktas, det är dit resurserna skall styras. Vaksamhetens och misstänksamhetens filosofi, inte säkerhetens. Så läser jag texterna. Som en hjälp att skärpa tanken och vaksamheten. Inte för information, utan för att förstå transformation. Förändring, även den som sker gradvis. Vill inte vara en groda i en gryta med vatten på en spis.

Det första viktiga teoretiska elementet är de ytterst varierande innebörderna hos krigsmaskinen, vilka beror på att krigsmaskinen har en ytterst varierande relation till själva kriget. Krigsmaskinen definieras inte på ett enhetligt sätt och den innefattar andra saker än bara tilltagande kvantiteter av kraft.

En varierande relation. Som jag i förhållande till världen och sammanhangen jag ingår i. Som allt och alla, gentemot allt annat i världen. Därav behovet av vaksamhet. En enhetlig definition kan alltid kringgås, det är så skattelagstiftningen ser ut, och droglagarna. Först kommer definitionen på vad man får eller inte får göra, sedan kan den som rör sig på den breda vägen börja söka kryphålen, luckorna och svagheterna. I en demokrati är det kanske nödvändigt att organisera samhället på det sättet, men det är aldrig helt problemfritt. Vaksamhet, ständigt återvänder man till behovet av vaksamhet och kritiskt tänkande i denna typ av frågeställningar.

Vi försöker definiera två poler i krigsmaskinen: enligt den första antar den kriget som syfte och formar en förstörelselinje som kan utsträckas ända till universums gräns. Men de former den här antar – begränsat krig, totalt krig, världsomspännande organisation – uttömmer inte krigsmaskinens fulla natur, oavsett vilken makt den uppnår, utan utgör endast summan av de betingelser under vilka Staten övertar den, för att till sist projicera den som världens horisont eller den dominerande ordning av vilka Staterna själva bara utgör delar.

Krafterna som Deleuze och Guattari skriver om och definierar är ytterligheter längs ett kontinuum. Den absoluta nollpunkten och total entropi, är ett sätt att utsträcka resonemanget "ända till universums gräns." Viktigt att ha i åtanke. Det är tankeverktyg vi har att göra med här, inget annat. Väl empiriunderbyggda tankeverktyg, absolut, men ändå. Verktyg är vad vi har att göra med, och de blir aldrig mer värdefulla än konsekvenserna som går att härleda till arbetet med verktygen.

Den andra polen förefaller oss vara den väsentliga, då maskinen med sina oändligt mycket mindre ”kvantiteter” inte längre har kriget till syfte utan drar upp en kreativ flyktlinje, bildar ett slätt rum och möjliggör människors rörelser i detta rum. Enligt denna andra pol är kriget förvisso något som maskinen möter, men då som ett syntetiskt eller supplementärt syfte riktat mot Staten och den världsomspännande axiomatik som Staterna uttrycker.

Krigsmaskinen kan vara och fungera som en flyktlinje, en kreativ möjlighet. Krigsmaskinen drar upp linjerna för det rum den banar sig väg genom. Det ena påverkar, och går in i det andra. Ömsesidiga tillblivelser, det är vad vi har att göra med. Avslutar bloggposten med att citera mig själv, genom att lyfta in en passage från en text jag skrev för länge sedan, men som jag är särskilt nöjd med. Lite, let your darling live, skulle man kunna säga. Ibland är man mer inspirerad än annars. Passagen handlar om ovanstående, och den blickar framåt, utåt, uppåt. Den handlar om det rum som skapas och upprätthålls mellan tendenserna till territorialisering och deterritorialisering. Om ett hypotetiskt, men fullt möjligt rum, inom vilket ett gott liv är möjligt.


Vägen som anträds om man ställer upp på och börjar arbeta med inspiration från Deleuze och Guattari blir till en spännande resa eftersom själva utgångspunkten är att ingen kan veta dess mål. Rummet som vägen leder igenom är – på grund av att de som färdas genom rummet tänker olika och har olika intressen, fokus och rör sig genom det vid olika tidpunkter i historien – stadd i ständig förändring. Det rummet är aldrig någonsin sig likt. Där händer heller inget utan att någon eller något skiljer ut, det vill säga pekar på någon eller något ur det myller som rummet är fyllt av och reser anspråk på att just den eller det är viktigt. Och i det rummet förnekas inte materialitetens agens, tvärt om. Tingen betraktas som något lika väsentligt som talet, tankarna och språket. Allt rör sig, hela tiden och det ses inte som ett problem som måste elimineras. Den konstanta rörelsen är istället något som bejakas och därför värderas texterna uteslutande i relation till dess förmåga att nå spridning, genom att läsas och diskuteras. Det vill säga i förhållande till den skillnad de gör i världen. Sådan vetenskap, nomadologisk vetenskap, blir värdefull enbart i relation till dess förmåga att hjälpa läsaren att reflektera över tillvaron.

I det rummet vill jag vara. Ett rum utan fasta gränser, som upprätthålls av aktörer, såväl mänskliga som icke-mänskliga, som verkar och påverkar varandra i och genom nätverk.