Samtalar med Deleuze VII

Talade igår om samtalet som en möjlig väg fram, mot ett hållbart samhälle. Försökte argumentera för att det är en bättre väg att gå än debatten. Den tanken kommer så klart från Deleuze, tydligast framskriven i hans text om samtalet, som är utgångspunkten för dessa reflektioner. Gillar tanken på men också rent konkret att, samtal/a. Samtalet har inget annat mål än ökad, ömsesidig förståelse. Samtalet för människor samman, och låter kompetenser mötas. Samtal kan inte vinnas, de kan bara utnyttjar mer eller mindre väl. Med debatter är det precis tvärt om. Debatter måste vinnas, och de fjärmar människor från varandra. Dessutom är debatten en arena för makt. Debatten vinns av den som är starkast, den som är mest på tårna. Debatten är således kortsiktig, och den främjar slagkraftighet framför eftertänksamhet. Debatten är ett effektivt sätt att avgöra en fråga, så den formen för utbyte passar så klart som hand i handske i dagens samhälle.

Är det hållbarhet vi vill ha, som vi verkligen vill kämpa för. Då är detta saker att beakta. Är det fler debatter vi behöver, eller mer tid för samtal? Är det ytlighet eller fördjupning som leder till ett mer hållbart samhälle? Jag drar min lans för samtalet, i ordets allra vidaste betydelse. Samtalets förutsättning är utbyte av ... Samtalar gör man för att lyssna och lära, lika mycket som för att bli lyssnad på. Tillsammans ansvarar man för att samtalsklimatet är konstruktivt, för alla har lika mycket att vinna på att utbytet blir givande. Resultatet av samtalet är gemensam egendom. Samtal går på tvärs mot alla upphovsrättsliga principer. Samtal bryter ner barriärer och öppnar upp tankar. Debatten gör precis tvärt om. Dags att inse det. Hög tid att dra lärdom. Gör om, gör rätt. Lyssna, till exempel på Deleuze, eller på Bob Dylan. Det viktiga är inte vad man lyssnar på, det som betyder något är hur man lyssnar och framförallt vad man gör med det man lär sig. Deleuze skriver; "Så här skulle ett samtal kunna vara", och pekar på en dikt av Bob Dylan:

Yes, I am a thief of thought not, I pray, a stealer of souls I have built an' rebuilt upon what is waitin' for the sand on the beaches carves many castles on what has been opened before my time a word, a tune, a story, a line keys in the wind t'unlock my mind an' t'grant my closet thoughts backyard air it is not of me t'sit an' ponder wonderin' an' wastin' time thinkin' of thoughts that haven't been thunk thinkin' of dreams that haven't been dreamt an' new ideas that haven't been wrote an' new words t'fit into rhyme (...) an' not worry about the new rules for they ain't been made yet an' t'shout my singin' mind knowin' that it is me an' my kind that will make those rules... if the people of tomorrow really need the rules of today rally 'round all you prosecutin' attorneys the world is but a courtroom yes but I know the defendants better 'n you and while you're busy prosecutin' we're busy whistlin' cleanin' up the courtroom sweepin' sweepin' listenin' listenin' winkin t'one another careful careful your spot is comin' up soon.

Dikten valde jag att skriva i en följd, men i original, så som den citeras av Deleuze står den som korta rader, staplade på varandra. Jag har letat men inte funnit den, så jag vet inte om det är Deleuze som valt att presentera den så, eller om det är så Dylan presenterat den. Men det spelar ingen roll, det viktiga är orden, som presenteras i ett slags flöde. Det ena efter det andra, utan sammanbindande led. En tanke, följer på en tanke, som följer på en tanke. Röd tråd, eller någon argumentationslinje finns inte. Bara tankar som kastas ut, till oss att göra vad vi vill med. Dylan ger oss, mottagarna makten att definiera. Det enda han gör är att peka ut en riktning.

Bob Dylans dikt är så stolt och underbar, men även ödmjuk. Den säger allt. Som lärare skulle jag vilja kunna hålla en lektion på samma sätt som Dylan lägger upp en sång, han är en häpnadsväckande producent snarare än författare. Och det skulle börja som han gör, plötsligt, med hans clownmask, och med varje detalj skickligt planerad och ändå improvi­serad.

Skickligt planerad, men ändå improviserad. Det skulle kunna fungera som definition på ett lärt samtal, för det är vad det handlar om. Välutvecklade och beprövade, individuella kompetenser, som möts, inom ramen för en kontext som ingen bestämmer över. Fler än en, men färre än många. Igen! Debatten kräver att man förbereder sig mer på den än på kunskapen och kompetensen. För samtalet gäller motsatsen, där är kunskaperna och kompetenserna avgörande, och sedan får man se vad som händer i mötet.

Motsatsen till någon som plagierar, men även motsatsen till en lärare eller en modell. En mycket lång förberedelse, men utan metod eller regler eller recept. Förbund men inga par eller äktenskapliga band.

Öppna processer av ömsesidig tillblivelse, det är vad samtalet handlar om. Samtalet fungerar som lärare, och alla som deltar lär, samtidigt som man delar med sig. Därför leder samtalet i riktning mot hållbarhet, och eftersom debatten är samtalets diametrala motsats kan vem som helst räkna ut i vilken ritning den leder. Fler samtal, och färre debatter. Ge folket vad det behöver, inte vad det vill ha. Ta ert ansvar politiker, och andra makthavare. Inse att vi inte klarar er utan alla andra. Tillsammans lever vi här på jorden, på gott och på ont. Gemensamt ansvarar vi för miljön. Vi är alla ömsesidigt beroende av varandra, men relationen är inget äktenskap, mer som ett ständigt omförhandlat förbund mellan likar.

Jag ska ha en väska där jag lägger allt jag möter, under förutsättning att jag också läggs i en väska. Att hitta, möta, stjäla i stället för att reglera, godkänna och döma. För godkänna är motsatsen till att möta.

Idag granskas allt och alla. Vi godkänner och bedömer. Alla underkastar sig detta, tvingas underkasta sig. Och den som stjäl, eller önskar mötas, bestraffas. Debatter, kontroller och regleringar; det är i den riktningen vi rör oss. Det oreglerade, odisciplinerade och vildvuxna anses farligt. Budget i balans, det är målet som överskuggar allt, och vägen dit är strikt reglerad. Allt färre får allt mer ansvar, för att den ekonomiska logiken leder oss dit. Men är det dit vi vill? Borde vi inte mötas istället, och lyssna mer på varandra. Alla har rätten till arbete, enligt nuvarande regering. Men för att det ska fungera krävs att någon är skyldig att anställa, annars går kalkylen inte ihop. Löftet om arbete är tomt, så länge inget tilldelas ansvar att anställa. Och det är ju ingen hemlighet för något att företagen idag prioriterar vist och aktieutdelningar framför anställningstrygghet. Detta gör att det sprider sig en känsla av otrygghet i samhället, och den gör att färre vågar investera. Hur man än gör har man ändan bak. Lösningen finns på insidan, liksom problemen. Dags att inse det. Hög tid att börja samtala, för att stärka banden mellan samhällets alla delar. För att säkra processens långsiktiga hållbarhet.

Många människor har till yrke att döma och det är inget bra yrke, men det är även så många använder sig av det skrivna. Det är bättre att vara gatsopare än domare. Ju mer man har misstagit sig i livet desto mer tillrättavisar man andra; ingenting går upp emot en stalinist som ger lektioner i icke-stalinism och som uttalar »nya regler«.

Det är inte ledarna det är fel på, det är systemen som kräver ledning som är problemet. Först när man gjort upp med och byggt ett annat system har man kommit tillrätta med problemen. Att störta diktatorn är meningslöst, om man inte samtidigt skapar ett helt nytt system. Ett mer hållbart system. Ett system där man lyssnar mer än talar, där man lär mer än lär ut. Där man dömer mindre och litar mer, på varandra. Där ledningen är mer självorganiserad och kommer underifrån. Fast då måste man sluta sätta upp mål, och mer koncentrera sig på vägen dit. Samtalet kan fungera som modell för vad som krävs. Det går inte att använda som medel för att nå ett bestämt mål, vilket debatten är skapad för. Samtalet är konstruerat för att sprida kunskap och förståelse. Debatten för att kanalisera makt. Och makt, det vet vi, korrumperar. Oavsett vem som har makten.

Det finns ett helt släkte med do­mare och tänkandets historia kan lätt förväxlas med en domstol, den åberopar sig på det rena Förnuftets domstol, eller den rena Trons domstol...

Båda aspekterna är lika farliga, för oss alla. För de utgår från att det finns ett svar, och det banar väg för debatter som ju är skapade för att sålla agnarna från vetet och arrangerade för att utse en vinnare. Samtalet har helt andra mål, och utgår från tanken om att ingen någonsin har helt rätt, samt att det inte finns någon absolut sanning, bara mer eller mindre välfungerande lösningar. För individen är det så klart lockande att hamna i rampljuset, men är det bra för samhället? Vad är viktigast, för helheten och för framtiden?

Det är därför som människor så lätt talar i någon annans namn och ställe, och som de älskar frågor så mycket och kan ställa dem så väl och svara på dem. Det finns även de som kräver att få bli dömda om det så bara vore för att erkänna sig skyldiga. När det gäller rättvisa åberopar man sig på likformigheten, även om det rör sig om regler man själv hittar på, eller ett transcendent tillstånd man påstår sig avslöja eller känslor som driver på en. Rättvisa och korrekthet är dåliga idéer.

Rättvisa går hand i hand med rättsskipning, och korrekthet kräver anpassning för sakens skull. Någon måste tillse att reglerna följs och att det som sägs och görs är korrekt. Denne någon får därigenom makt, och makt korrumperar. Det är med andra ord en återvändsgränd, oavsett hur rätt och riktigt det låter. Jag menar ingen vill ju att fel beslut skall tas, eller att det som sägs och görs ska vara inkorrekt. Och just därför måste vi paradoxalt nog släppa på kraven om rättvisa och korrekthet, för att uppnå just det. Det finns ingen rak väg till ett hållbart samhälle, det är det enda vi vet. Därför bör vi samtala och på det sättet uppfinna vägen i och genom den process av tillblivelse som vi ändå gemensamt är inbegripna i. En annan syn på kunskap, det är vad som behövs.

Ställ detta mot Godards formulering: inte en rätt bild, utan rätt och slätt en bild (pas une image juste, juste une image). Samma sak gäller inom filosofin som med en film eller en sång: inga rätta idéer, utan rätt och slätt idéer.

Det är det enda som finns och som vi har att hantera, bilder, tankar, uppfattningar, ord, viljor och visioner. Ingen har rätt, och ingen har fel. Därför är det fel att försöka avgöra saken till någons fördel. Därför är det bättre att samtala än debattera. Bättre att lyssna och lära, än att bedöma och skipa rättvisa. Livet är orättvist, fatta det! Acceptera det du inte kan ändra på, och ändra på det du kan. Och för allas skull, låt oss utveckla en kollektiv förmåga att avgöra skillnaden. Bara så kan vi nå målet om hållbarhet, för allas skull.

Bara idéer är mötet, tillblivandet, flykten och förbundet, detta »mittemellan« i ensamheterna. När Godard säger: jag skulle vilja vara ett produktionsbolag, menar han givetvis inte: jag vill producera mina egna filmer eller jag vill ge ut mina egna böcker. Han menar bara idéer, därför att när man väl har kommit till den punkten är man helt ensam, men man är också som en samling förbrytare.

Bara idéer, det är vad som stöts och blöts i samhället idag. Det är vad kulturen byggs av, idéer. Det är mänsklighetens fundament, eller ett av dem i alla fall. Det är utgångspunkten. Sedan är det upp till oss vad vi gör med dem, idéerna. Vi kan antingen debattera om dem, och försöka avgöra en gång för alla vad som är rätt och vad som är fel. Bedöma, döma och skipa rättvisa. Eller så kan vi samtala. Samtalet hjälper oss att vända och vrida på idéerna, hjälper oss att upptäcka vad de kan användas till, och när det är lämpligt att använda dem. Samtalet bygger upp och främjar kreativitet. Samtalet för människor samman. Fast för att det skall fungera optimalt krävs att man inser följande.

Man är inte längre författare utan ett produktionsbolag och man är mer befolkad än någonsin. Man är ett »gäng«: gäng utsätter sig för de värsta faror, de omformar domare, domstolar, skolor, familjer och äktenskapliga band, men det som i princip är bra med ett gäng är att var och en driver sina egna affärer där, var och en kommer med sitt stöldgods samtidigt som man träf­far de andra och där börjar ett tillblivande ta form, ett block sätts i rörelse som inte längre tillhör någon utan finns »mellan« alla, som en liten båt som några barn släpper och blir av med och några andra stjäl.

Ensamma, tillsammans. Det är vad vi är, och det är vår styrka, vår gemensamma resurs. Den hjälper oss samtalet att främja. Samtalet handlar om just det, om förståelsen för hur viktigt det är att vi inser hur beroende vi är av varandra, för vår gemensamma överlevnad.

I TV-programmet »6 fois 2« använde sig just Godard och Mieville av sin ensamhet på bästa sätt, som ett sätt att mötas på, att låta en linje eller ett block löpa mellan två personer, skapa dubbla infånganden, att visa vad en förbindelse OCH är, varken en sammanfogning eller en juxtaposition utan början på en stamning, konturen av en bruten linje som alltid far ut åt sidorna, ett slags aktiv och skapande flyktlinje? OCH... OCH... OCH...

Jag OCH du, OCH du, OCH du och så vidare, men också vi OCH alla ting och tankar, verktyg OCH konsekvenser. Det är elementen och aktörerna som ömsesidigt blir till och får sin betydelse i det sammanhang som skapas i och genom interaktionen. Därför bör vi samtala, mycket mer än vi gör, och debattera mindre.