Samtalar med Deleuze I

Bär på ett konstant gnagande, dåligt samvete för att jag använder interaktiva medier på ett så pass icke-interaktivt sätt som jag gör. Tänker hela tiden att jag borde vara mer aktiv på andra platser än mina egna. Kommentera, läsa mera, interagera. Reagera, helt enkelt, på sådant som andra skriver, också. Nu blir det sällan så. Är ledsen för det, men samtidigt kan jag bara konstatera att det är så det är. Orsakerna till detta är lika komplexa som kultur, men det finns så klart några tydliga linjer. Dyslexi, som jag ligger lika mycket på gränsen att diagnostiseras med som ADHD, är en förklaring. Läsande går långsamt för mig. Ibland känns det som jag skriver snabbare än jag läser. Läsande utgör ett motstånd, vilket skrivande inte gör. Läsande tar, skrivande ger. Försöker acceptera att det är så. Mitt arbete utgår från läsande, och jag läser det jag måste. Sedan finns det inte så himla mycket tid över, och den vill jag läsa det jag väljer själv. Tacksam för att jag hittat tillbaka till skönlitteraturen, för det befruktar mitt skrivande. Och för filosofin, texterna som kräver tankemöda och där läshastigheten inte är ett problem. Det är detta som blir läst. Kan bara frustrerat konstatera att det är så jag fungerar. Önskar att jag vore mer aktiv, att det fanns mer tid och färre måsten i vardagen. Men det är som det är.

Jag är en sammansättning av gener och biologi, min livshistoria, av språk och kultur. Jag är ett assemblage, ett sammanhang. Fler än en, men färre än många. Jag är aldrig ensam. Jag är en grupp, och vi är ett gäng, även om vi bara är två. Detta gäller för alla. Ett livets faktum, en förutsättning för allt. Har insett det under arbetet med texter av bland annat Deleuze och Guattari. Inte av dem, utan i och genom arbetet med deras tankar och förklaringar. Filosoferna jag läser och ständigt återkommer till ger mig inga kunskaper, de tvingar mig att tänka själv. Tillsammans skapar vi resultatet. Filosofin växer fram mellan oss. Mellan tanken och orden som utgör ursprungstexten, och mellan texten och min hjärna, men också mellan mina tankar och orden som laddas upp på Flyktlinjer. Fast processen slutar inte där, den slutar aldrig. Mellan orden här, och den som läser händer också något. Om det är bra eller dåligt bestäms av och i vilket sammanhang som texten och läsningens konsekvenser resulterar i handling. Överallt, alltid, samspel. Interaktion. Ömsesidig tillblivelse.

Fråga - svar, eller stimuli - respons. Orsak - verkan. Det är för enkelt, allt för reduktionistiskt att tänka så. Kultur är ett emergent och komplext fenomen som inte går att reducera till enskildheter. Kultur måste förstås som interagerande helheter. Det handlar aldrig om antingen eller, alltid om både ock. Och gränsen mellan vad som är vad är flytande, var den ska dras bestäms som en konsekvens av intensiteten i utbytet mellan parterna som ingår i den aktuella relationen. Ingen enskild aktör bestämmer, utfallet är alltid kontingent.

Vad jag försöker göra här är att introducera den nya serie blogposter som denna text utgör en början på. Utgångspunkten här är en inflytelserik, eller kanske snarare den för mig mest inflytelserika texten, av Deleuze: Samtalet. Vad är det och vad är det bra för? Det är en kortare text, och den finns i svensk översättning, i Ailos och Gläntas gemensamma nummer om Deleuze som kom 2004 men som fortfarande finns till försäljning (och när jag ändå rekommenderar introduktioner kan jag även nämna Filosofiska Rummet som 2005 tillägnade Deleuze och samtalet ett av sina program). Samtalet, om det kan sägas mycket. Och det är precis vad jag här har för avsikt att göra. Säga så mycket som möjligt om samtalet. För det har kommit att bli utgångspunkten för snart sagt allt jag gör. Läsande, skrivande, föreläsande, handledande, allt försöker jag anpassa efter samtalets form.

Det finns en enorm styrka i den tanke om och den förståelse för samtalet som Deleuze för fram i sin text, som för övrigt är ett resultat av hans samtal med Claire Parnet. Texten är ett av kapitlen i deras bok: Dialogues II. Samtal, överallt samtal. Kroppars interaktion med varandra, och med världen, kan också förstås som samtal. Interaktion, ömsesidig tillblivelse. Det är en tankemodell som har kommit att bli ett viktigt verktyg i mitt arbete med att förstå den värld jag lever och verkar i. Kultur ser jag som ett slag samtal. Det är också den preliminära titeln på en bok jag jobbar med. Samtal om, och kultur som: Samtal. Ser dessa texter som ett slags utkast till den boken. Kommentera därför gärna, om ni inte som jag har svårt att få tummen ur. Har förståelse för det, så klart. Bara att bli läst är en ynnest för mig som med nöd och näppe klarade mig genom grundskolan. Det som räddare mig var intresset för omgivningen och viljan att förstå sammanhangen jag befinner mig i. Det är en kraft som fortfarande bär, och som i sin tur får kraft av alla synpunkter, hugskott, frågor, kommentarer och tillrop som dyker upp med jämna mellanrum här. Tack! Och välkommen in i detta samtal.

Deleuze var det. Och texten om Samtalet. Den inleds som många andra texter av Deleuze, genom att man som läsare kastas rätt in i resonemanget. Inget tjafs liksom, bara pang på. Uppskattar det, även om det var ovant i början. Men när jag väl förstod poängen var det befriande. Deleuze driver ingen tes i bevis, han samtalar med sina läsare. Här liksom på andra ställen. Han upprepar några grundteman, på olika sätt. Därför kan man börja läsa var man vill. Han återkommer till grundtankarna och behandlar dem som ett slags refränger. Och för varje gång man återkommer är det med en befriande känsla av klarhet. Vissa anser att han sätter sig över sina läsare, att han är elitist. Jag känner precis tvärt om. Eftersom han inte driver något i bevis, eftersom han konstruerar verktyg och tänker tillsammans med sina läsare känner jag mig respekterad. Låt min visa vad jag menar. Låt oss kasta oss ut, eller in i Deleuze textuniversum, hans universitet.

FÖRSTA DELEN

Det är mycket svårt att »förklara sig« - genom en intervju, ett samtal, en diskussion. När någon ställer en fråga till mig har jag lagt märke till att jag oftast strängt taget inte har något att säga.

Fråga svar. En som vill veta och kräver klarhet. Klart man känner sig ställd mot väggen. Klart man kan känna sig tom då. Överväldigad av ansvaret som frågaren lämpar över på den som ska svara. Det finns oerhört många förväntningar i luften när en fråga ställts. Klart det kan vara svårt att känna att man har något att säga då. Och det kan handla om olika orsaker. Varför skulle man svara, det vill säga ta på sig ansvaret? Varför måla in sig ett sådant hörn? För när man har svarat förväntas man stå till svars, och kan någon beslå en med att fara med osanning, ja då är man rökt. Till vilken nytta, kan man undra. För att tillfredsställa en universell vilja att veta? Den som entusiastiskt svarar på alla frågor och som aldrig tvekar att ge svar på tal, hen bör man akta sig för. Vilka drivkrafter är det som får hen att agera så? Och hur kan någon, någonsin veta? Hur kan man lita på ett svar? Tänker man så kring kunskap, då har man öppnat upp ett utrymme för samtal. Varför är det att föredra? Låt oss lyssna på vad Deleuze har att säga. 

Liksom allt an­nat hittar man på frågor. Om man inte tillåts hitta på frågor med komponenter som kommer överallt och var som helst ifrån, om andra »ställer« dem åt en har man inte mycket att säga.

Det handlar om initiativ, och om makt. Den som frågar rycker åt sin initiativet, och får därmed ett övertag. Det handlar om grundläggande psykologi, varken mer eller mindre. Frågandet påverkar möjligheten att svara, reglerar handlingsutrymmet för den som antas veta. Det som framförs och ser ut som ett respektfullt bemötande förvandlas kan samtidigt fungera som ett slags gyllene bur. En förföriskt ställd fråga kan bli det silkessnöre som stryper den utfrågade. Detta talar mot debatter och andra fråga-svar-forum präglade av envägskommunikation. Insikten om att frågan kan ge upphov till sådana konsekvenser manar till eftertanke, och kan användas för att främja samtalet som kungsvägen till insikt.

Konsten att formulera ett problem är mycket viktig: man tänker ut ett problem och en problemställning innan man hittar en lösning. Inget sådant uppstår i en intervju, ett samtal eller en diskussion.

Konventionella samtal är vad som här omtalas. Konsten att formulera ett problem, det är vad vetenskap handlar om. Problemet är det centrala, undran, det som kräver en lösning. Och det missar man konsekvent, om och när begäret efter kunskap sätter in, vilket det gör hos oss människor. Vår hjärna är helt enkelt konstruerad på det sättet. Den söker mönster och information. Vill veta. Desperat. Hen förfogar omedvetet över makt. Intensiteten i önskan och det tidsmässiga försprånget, agendasättandet som frågandet bär på förvandlas till makt, i relationen som frågare-svarare utgör. Komplexitet skulle kunna vara ett annat sätt att beskriva samma sak. Inget är någonsin enkelt, om det handlar om levt liv eller kunskap.

Inte ens tänkandet, vare sig det är på egen hand eller tillsammans med någon eller flera, är tillräckligt. Framför allt inte tänkandet. Det är ännu värre med invändningar. Varje gång någon har en in­vändning att göra får jag lust att säga: »ok, ok, låt oss gå över till något annat«. Invändningar tillför aldrig någonting.

Invändningar är definitiva. Stop och belägg! Jag tänker inte följa dig längs vägen, det är vad den som invänder säger. Du har fel, punkt. Och då känner jag som Deleuze, då får jag lust att säga: okej, vi släpper frågan och ägnar oss åt något meningsfullt, något som pekar framåt. För det är vad kunskapssökande handlar om, om att röra sig framåt. Kunskap kräver rörelse, att komma vidare, tillsammans. Invändningar distanserar, driver in en kil mellan parterna. Invändningen är maktens redskap. Den som vill platta till invänder, eller ställer frågor. Kräver att få veta.

Samma sak är det när någon ställer en ge­nerell fråga till mig. Målet är inte att svara på frågor utan att komma ur dem, ta sig ur dem.

Berätta, så där i största allmänhet. Informera mig, om allt och inget. Är det en önskan om att bli förströdd, eller vad handlar det om? Tidsfördriv, där man inte vill engagera sig? Det finns en poäng att reflektera över sådant, om man vill sätta sig in i och förstå vad ett samtal är och kan vara bra för. Inget är givet på förhand. Och det finns många andra aspekter att fundera kring innan själva resonerandet kring det samtal Deleuze har i åtanke kan ta sin början. 

Många tror att bara genom att ständigt upprepa samma fråga kan man ta sig ur den. »Hur står det till med filosofin? Är den död? Ska vi komma bortom den?« Det är mycket besvärligt. Man kommer att fortsätta återkomma till frågan för att kunna ta sig ur den. Men det går aldrig till så när man ska komma ur något. Rörelsen uppstår alltid i ryggen på den som tänker eller i det ögonblick som han blinkar. Antingen har man redan kommit ur det eller så gör man det aldrig.

Ingen rök utan eld. Upprepar man sig tillräckligt många gånger spelar det inger roll hur mycket eller lite substans det finns i uttalandet, det är allmänt känt. Och den som ständigt möts av en fråga som man inte vill svara på, hen kommer förr eller senare att få problem. Det vet inte minst politiker och makthavare som utsatts för mediedrev. Strategin, om den är medveten eller ej, det spelar ingen roll, fungerar och försätter frågaren i övertag. Upprepat frågande ger makt. Men Deleuze berör också något annat här, nämligen frågan (eller kanske problemet) med ett ihärdigt och över tid utsträckt frågande, och om det leder till ökad klarhet eller fördjupad förvirring. Tänker här på akademin, och de karriärvägar som finns och som uteslutande bygger på mer av samma. Är inte det ett slags upprepat frågande, som inte leder till något annat än förvirring för samhället men till makt för den som tillåts göra karriär (det vill säga beviljas forskningsmedel, vilket bara den får som redan har meriterat sig. Med andra ord den som redan vet).  

I allmänhet strävar frågorna mot en framtid (eller ett förflutet). Kvinnor­nas framtid, revolutionens framtid, filosofins framtid och så vidare. Men medan man inte kommer någon vart med de här frågorna är det olika tillblivanden som verkar i det tysta och som är nästan omöjliga att förnimma.

Tillblivelser som verkar i det tysta, det är vad vi borde rikta uppmärksamheten mot. Mycket mer än vi gör idag, i samhället och i akademin. Och ju mer det frågas, ju mer information som genereras av forskarna, desto svårare blir det att lyssna till och uppmärksamma det som är dolt för oss. Det som verkligen betyder något för riktningen på tillblivelsen. Frågandet och viljan att veta leder uppmärksamheten bort från det som är viktigt och som skulle kunna hjälpa oss att bättre förstå den värld och de sammanhang vi finns och verkar i och genom vilka allt och alla blir till.

Vi tänker för mycket i historiska termer, vare sig de är personliga eller universella. Tillblivanden är geografi med sina inriktningar och riktningar, ingångar och utgångar. Det finns ett kvinnotillblivande som inte får förväxlas med kvinnorna, deras förflutna och framtid och det här tillblivandet måste kvinnor gå in i för att komma ur sitt förflutna, sin framtid och sin historia.

Ett tillblivande som inte är mitt. Tillblivande är inte någon enskild aktörs angelägenhet, den är alltid ömsesidig. Tillblivelse handlar aldrig om att röra sig från en punkt till en annan, det handlar om förändring. Ömsesidig produktion av liv. Kultur kan beskrivas och förstås på det sättet, som en gemensam process av ömsesidig tillblivelse. Och nu börjar vi närma oss en definition av samtalet som fungerar för de ändamål som Deleuze har i åtanke och ser som ett konstruktivt verktyg för att upplösa problemen som överallt uppstår längs vägen av tillblivelse.

Det finns ett revolutionärstillblivande som inte är samma sak som revolu­tionens framtid och som inte nödvändigtvis måste gå via de militanta. Det finns ett filosoftillblivande som inte har något att göra med filosofins historia, och som snarare går via dem som filosofins historia inte lyckas klassificera.

Inget finns där man tror att det ska finnas. Det som är viktigt och det som verkligen räknas finns i det dunkla. All förändring inleds i och har sin början i marginalen. Därifrån, ur tillvarons oupphörligt myllrande brus, växer det som starkare och starkare, tills det klarnar och kan uppfattas som en aktör i eget namn. Den som vill veta och förstå hamnar av förklarliga skäl alltid och per definition på efterkälken. Incitament till förändring är ett resultat av slumpen. Ingen styr över tillblivelseprocessens riktning.

Det som sker i mellanrummen är vad som räknas. Det man måste förstå är att det dock inte går att räkna på, för då skulle förändringens riktning kunna styras. Även om det är vad människan drömt om sedan begynnelsen och trots att otaliga har försökt är det ingen som lyckats. Jag tror det är omöjligt, och att vi alla har mer att vinna på att överge den tanken än att fortsätta lägga möda och resurser på att försöka.

Jag tror på samtalet, och återkommer inom kort med fler tankar om det.