En vision om Arbetsintegrerat lärande

Hur skapar man ett hållbart samhälle? Ser det som den absolut viktigaste frågan för framtiden. Och jag oroas av att det bara verkar vara bankerna som tjänar pengar i dagens samhälle. Det är ett tecken på något. Oklart vad bara, men det är oroväckande att bankerna tjänar pengar på pengar, och att det är den enda bransch som står pall för trycket. Det är inte hållbart! För det indikerar att bara den som kan skära bort allt annat än flödet av pengar kan tjäna pengar. Vad händer då med allt annat? Och hur kan man ta sig ut ur denna låsning? För det är vad det handlar om, en kollektiv mental låsning!

Samhället är en process av ömsesidig tillblivelse, vari allt och alla interagerar med allt annat och alla andra. Låt oss aldrig glömma det, för då är vi förlorade. Överger vi den utgångspunkten då befinner vi oss snart i kollektivt fritt fall, och då är även bankerna hotade. Det är utgångspunkten för mina tankar om AIL, för min vision om vad det skulle kunna vara. Ingen äger frågan, det är en viktig princip. För om någon part får tolkningsföreträde faller integrationsledet bort, och då är vi tillbaka i det gamla vanliga, det som visat sig fungera dåligt, det som lett till problemen vi brottas med idag. Både akademin och arbetslivet måste vara inblandade på samma sätt, som likvärdiga aktörer i produktionen av kunskap, för framtiden och för hållbarhet.

AIL handlar om lärande, och om produktion av kunskap. Men lika viktigt är att alla parter har lika mycket insikter att lära som man har kunskaper att förmedla. Faller något av detta bort, då är det inte ett Arbetsintegrerat lärande man har att göra med. AIL handlar som sagt om ömsesidig tillblivelse, och för att arrangera för det och öka förutsättningarna för det krävs att man lyssnar minst lika mycket som man talar. Det gäller för vetenskapen lika mycket som för arbetslivet, och studenterna. Utbyte av kunskap och erfarenheter, i en anda av att ju mer man ger desto mer får man. Det är en central framgångsfaktor.

Enkelt är det på inget sätt, för det är ny mark man beträder. Och det gäller för alla inblandade aktörer (vari de viktigaste är: forskare/lärare, företrädare för arbetslivet, studenterna och det omgivande samhället). Samproduktion måste utgå från jämlik grund, annars är det per definition ingen sam-produktion.

Fällor att falla i finns det gott om, dels för akademin: Om det uteslutande är något som studeras, då är det inte AIL. Studera saker är mainstream och vardag inom akademin. Och, vilket är viktigt, akademin har lika mycket att lära som alla andra. Dels för arbetslivet: Som är vana att beställa kunskap och underlag, och sedan fortsätta som vanligt. Det fungerar inte om det man gör tillsammans skall kunna betraktas som AIL. Dels studenterna: Som utgör ett slags medlare mellan akademin och arbetslivet. Dessa måste ta ett större ansvar än vanligt eftersom de utgör en viktig förbindelselänk mellan akademin och arbetslivet. Samtidigt som studenterna skall lära, har man både erfarenheter och visioner som är viktiga för alla parter. Studenterna kommer ju att befolka och fylla framtidens akademi och arbetsliv. Dels det omgivande samhället: Som både är resultatet av och uppdragsgivare för hela processen. Alla har som sagt lika mycket att lära som man har att dela med sig av, och resultatet av processen är ett mer hållbart samhälle. Om, säger om, balansen mellan dessa avgörande grundförutsättningar inte rubbas. Det är grundprinciperna för och min vision om AIL.

Arbetsintegrerat lärande är det som uppstår mellan aktörerna, som ett resultat av interaktionen mellan dem. Det går med andra ord inte att veta vad detta något är, på förhand. Samproduktion eller ömsesidig tillblivelse är viktiga nyckelord. Och lika viktigt är att alla parter förstår att själva resultatet, det som kommer ur processen, per definition inte går att bestämma på förhand. AIL är en öppen, icke-linjär process av ömsesidig tillblivelse och den går följaktligen inte att målstyra. För att undvika att AIL blir ännu en pedagogisk modefluga inom utbildningarna, eller en sådan quick fix som många konsulter försöker sälja till företag, eller ännu värre ett lager fernissa på samma gamla bussines as usual, krävs att man vågar beträda en väg som per definition bara till viss del kan vara utstakad. AIL handlar om att bryta ny mark, annars är det inte AIL då  är det bara en variant på gammal skåpmat. Insatsen kan vid en första anblick tyckas hög, men ett långsiktigt och väl förankrat AIL-arbete kan mycket väl vara nyckeln till ett hållbart samhälle.

För att kunna omsätta tankarna praktiskt, inom akademin och arbetslivet, krävs att parterna ställer upp på följande premisser. För det första måste man acceptera att tillvaron i hög grad styrs av slump. Slump i den betydelse av ordet som den franske filosofen Gilles Deleuze har lanserat. Deleuze har i en rad olika sammanhang liknat filosoferande vid kastandet av en tärning. Han betonar därmed att tänkande varken primärt eller uteslutande är något som försiggår inuti huvuden på människor utan snarare ska förstås som något som uppstår i möten mellan aktörer, inom ramen för en kontext och att hela detta sammanhang måste beaktas för att man skall kunna förstå hur tänkandet uppstår och förändras. Samma gäller för AIL. Alla möjliga framtidsscenarion föreligger inte vid varje givet tillfälle. Vad som helst kan inte hända som ett resultat av slumpen. Men vad som faktiskt kan ske om en stund bestäms obönhörligen av förutsättningarna som uppstår ur det som hände nyss. Har man accepterat detta kan man utan problem plocka in slumpen i förståelsen, och den illustrerar då att vad som helst av ett begränsat antal möjliga scenarion kommer att realiseras; alltid fler än ett, men färre än många. Utfallet går således inte att i detalj reglera, men det går naturligtvis hjälpligt att påverka möjlighetshorisonten som föreligger och ur vilken slumpens utfall genereras. Det är en liten, men väldigt viktig perspektivförskjutning.

Relaterat till slump hör ett annat av Deleuze begrepp, flyktlinje. Det kan sägas vara den andra premissen för arbetet. En av Deleuze översättare Ian Buchanan citerar honom (i ett mail som jag fick från en Facebookgrupp för nu ganska länge sedan), rörande detta med flyktlinjer. Och i min svenska översättning lyder citatet: ”Det är aldrig början eller slutet som är intressant; början och slutet är bara punkter. Vad som är intressant är det som finns mellan.”[1] Buchanan fortsätter; ”För Gilles Deleuze ligger den verkliga potentialen i en text [eller ett AIL-arbete] i själva processen, i dess flyktlinjer. Skribentens förmåga att ta upp avbrutna linjer i mellanrummen [är vad som] uppbådar tillblivelse via konsten, vilken ska förstås som en skapelse av något nytt och av ändlös potential att omforma.”[2] En flyktlinje kan enkelt beskrivas som en konstruktiv möjlighet som uppstår där/när man minst anar det. Och vad som behövs för att kunna utnyttja flyktlinjernas potential är kompetensen att upptäcka och fånga dem så att säga i flykten. Vidare krävs en prestigelös öppenhet och vilja att testa även idéer som någon annan är upphovsman/kvinna till. Detta ser jag som det kanske viktigaste och mest revolutionerande med AIL, i den tolkning av begreppet som jag förfäktar.

Resonemangen om slump och flyktlinjer handlar om att poängtera hur viktigt det är att bryta sig loss från föreställningen om att tänkande skulle vara ett solitärt fenomen. Tänkande är inte och varken kan eller får, lika lite som språket eller vetenskap för den delen, uppfattas som en verksamhet utförd i ensamhet. Liknande tankegångar förs fram i socialpsykologens Johan Asplund bok Genom huvudet, som handlar om ”problemlösningens socialpsykologi.” Asplund driver i boken med hjälp av olika exempel och illustrationer argumentet att kunskap (eller problemlösning) per definition är en kollektiv process. Med skärpa vänder han sig mot alla förståelser av intelligens som ett solitärt ”fenomen.” Eller som han säger i slutet av boken, ”Jag har argumenterat för att det vore bättre att föreställa sig en öppen mötesplats, ett forum för intelligenta aktiviteter. Tänkandet kan ibland se ut som en privat angelägenhet men i sin grundform är det en offentlig angelägenhet.” Alltså; utan kommunikation finns inget tänkande, och följaktligen heller ingen kunskap och absolut inget AIL-arbete. Det önskvärda utfallet uppstår i mellanrummen mellan parterna, som en följd av att processen får ha sin gång och är i hög grad ett resultat av slump, i form av flyktlinjer som bara kan fångas i flykten. Där de uppstår, och när de uppstår. Flyktlinjerna är det gemensamma resultatet av alla parternas ömsesidiga ansträngningar. Detta gör att AIL blir synonymt med hållbarhet.

Därför är det av central vikt att så många som möjligt lär sig känna igen en flyktlinje när den uppenbarar sig, för det gör den inte sällan när man mist anar det. Kritiskt tänkande är nyckeln här, liksom en väl utvecklad förmåga till självständighet, hos alla ingående parter. För att kunna förlösa potentialen med AIL-arbetet och för att kunna upptäcka och ta tillvara de flyktlinjer som uppstår överallt ligger det således i alla ingående parters intresse att hålla högt i tak och att se till att arbetet framskrider förutsättningslöst. Utan en öppet lyssnande och prestigelös kollektiv samarbetsanda, över gränser, inget Arbetsintegrerat lärande, inte i den mening som jag tror på i alla fall.

AIL är inget, det blir vad parterna gör det till. Tillsammans! Ett samhälle präglat av AIL är ett välintegrerat samhälle, ett hållbart samhälle som tar tillvara de kompetenser som finns i gemenskapen. Ett långsiktigt hållbart samhälle.

---

[1] “It is never the beginning or the end which are interesting; the beginning and the end are points. What is interesting is the middle.” Citatet är hämtat från boken: Dialogues II (Deleuze & Parnet 2002:39).

[2] “For Gilles Deleuze, the real potential of a text lies in process, in its lines of flight. The artist’s ability to take up the ‘interrupted line’ in the middle mobilises a becoming through art, a creation of something new and of endless transformative potential.”