Bloggande som mål, och medel

Nätet utgör en närmast oändlig kontaktyta mot samhället och världen, ett slags gränssnitt mot den breda allmänhet som ytterst är vad som intresserar kulturvetaren. Där finns kulturen, i mötet mellan allt och alla. Nätet borde därför utnyttjas mycket mer för att förstå kultur, dels för att söka och samla in empiri till kulturanalyser inte bara av nätet, nätet är en integrerad del av livet idag och att tala om nätkultur som en avskild del av helheten leder tanken fel. Dels för att sprida kulturforskningens resultat på olika sätt. Kulturvetaren kan och måste kommunicera mer direkt och engagera sig mycket mer i samhället och kulturens tillblivelse än vad som är fallet idag, och för allt detta passar internet som hand i handske. 

Därmed inte sagt att det skulle vara enkelt, men vad är enkelt. Och varifrån kommer övertygelsen om att det borde vara enkelt? Fundera, på det och på konsekvenserna av enkelhetens idealisering. På samma sätt som kroppen behöver träning behöver hjärnan intellektuell stimulans och utmaning för att inte förtvina. Det enkla är som socker för tanken, häftigt i det korta perspektivet men förödande på sikt. Och det gäller både individer och kollektivt. 

Att bygga upp en läsekrets är ingen promenad i parken, det kräver både uppfinningsrikedom och tålamod, förutom förmågan att producera intressanta och läsvärda texter. Om jag lyckats i det avseendet är inte upp till mig att avgöra, men det är målet här på Flyktlinjer, att nå ut och att undersöka kultur, i samma process. Etnologin som är min formellt akademiska hemvist brukar omnämnas i termer av ett eklektiskt ämne, och kultur är som bekant ett otroligt varierat och mångfacetterat undersökningsämne. Förutsättningarna att nå framgång i båda uppsåten är alltså hyfsat goda.

Flyktlinjer startades som ett led i min ambition att försöka rädda kvar den kulturvetenskapliga utbildningen, Kultur- och samhällsanalys, på Högskolan Väst, vilken varit hotad länge på grund av lågt söktryck och dålig genomströmning. Att studenterna får en kvalitativt sett god utbildning, förvärvar kompetenser som är användbara och eftertraktade på arbetsmarknaden och dessutom i hög utsträckning får kvalificerade anställningar efter genomgången utbildning väger som bekant lätt i Sverige idag där ekonomin bestämmer alltings värde. Utbildningen sköts därför tyvärr i sank 2011, när budgetpropositionen kom. Från och med hösten 2012 tas inga nya studenter in på programmet. 

Flyktlinjer och andra kanaler som sprider kulturvetenskapliga insikter blir därmed ännu viktigare, för det som drabbar de små högskolorna är konsekvenserna av större kulturella mönster, och humaniora har ju varit hotat länge. Tidskriften Glänta upplät redan 2005 ett dubbelnummer åt olika artiklar rörande den frågan. Möjligen är jag en obotlig optimist som tror på mitt ämne, men jag är övertygad om att alla tankar på och tal om humanioras förestående död riskerar att bli en självuppfyllande profetia, som ger ämnesområdets motståndare vatten på sin kvarn. Jag bloggar därför vidare, som ett led i marknadsföringen av den unika, samhällsnyttiga och användbara kunskap som förvaltas av oss kulturvetare. Och ju mer jag bloggar desto större blir övertygelsen om att detta är en värdefull kanal både för spridande av och kommunikation kring insikter om kultur och för att undersöka kultur.

En bloggpost om dagen är målet, men det blev närmare 700 poster under det första året, mycket beroende på att jag lagt ut gamla texter och delar av min avhandling på bloggen. Ett halvfärdigt bokmanus om kulturvetenskapens nytta, som blivit liggande resulterade i närmare 30 bloggposter av varierande längd. Tanken med den boken var just att visa på ämnets nytta, och jag är övertygad om att de texterna nått en vidare läsekrets genom att finnas fritt tillgängliga på nätet än om de tröskats genom förlagsprocessen och förpackats i en pappersutgåva som riskerar att bara nå redan frälsta. Fördelen med bloggen är att dess innehåll via Google exponeras för en mycket större publik. Och den exponeringsytan ökar för varje dag genom att innehållet utökas. Ju större bloggen blir, och ju fler som länkar till dess innehåll desto högre upp kommer den i söklistorna och desto fler potentiella läsare nås. Och på det sättet ökar chansen att nå ut med viktiga insikter som ansvariga politiker och andra makthavare av outgrundliga anledningar vill hindra spridandet av.

Dagstidningarnas nätupplagor är en guldgruva för den som vill göra snabba kulturanalyser av dagsaktuella ämnen, och genom att länka till artiklarna görs bloggens innehåll synligt för nya läsare som kanske inte insett nyttan med kulturvetenskaplig kompetens. Det har dragit många läsare till Flyktlinjer, och förvaltar man sitt pund och är ödmjuk inför sin egen roll i skapelseprocessen, finns möjligheten att en läsekrets som återvänder växer fram. Samtidigt måste man vara beredd på att kulturanalyser inte alltid faller alla på läppen. Jag har fått känna på lite av, men som tur är bara ytterst lite, det omtalade näthatet. Skriver man, till exempel om naturvetenskap i kritiska ordalag måste man räkna med att få arga kommentarer. Men ofta ger även kritiska kommentarer upphov till konstruktiva och framåtblickande samtal där alla parter lär sig något. Det är en annan av bloggens fördelar, den främjar samtal och triggar inte till debatt som är förödande för allt utbyte av kunskap.

Jag har naturligtvis ingen aning om vilket avtryck som min blogg har. Och jag vet bara hur många som klickar sig in, inte vad man läser och på vilket sätt som texterna påverkar. Av kommentarerna får jag viss ledning, och stor uppmuntran. Flyktlinjer är som sagt en plats för utbyte av tankar om det som förenar oss människor: Kultur. Jag tar varje chans att marknadsföra bloggen, Kulturvetenskapen och kompetenserna som finns inom Humaniora, inte för att få uppmärksamhet för egen del, utan för att kunskaperna och kompetenserna är viktiga och behövs i samhället. Och blir vi fler som gör detta på olika sätt och i olika sammanhang ökar chanserna att vi når ut med den kunskap vi har och vet är viktig, användbar och samhällsnyttig.

Ingen undkommer kulturen, den finns överallt, påverkar alla, alltid. Människan är ett kollektivt fenomen som tyvärr och uppenbarligen går att förneka, men undkomma den går inte. Förr eller senare måste vi hantera konsekvenserna av allt och allas handlande. Ju förr vi inser detta desto bättre, och i väntan på att den insikten ska sjunka in och spridas i det kollektiva medvetandet fortsätter jag mitt dubbelriktade bloggprojekt.