Vi jobbar alla för varandra. Glöm aldrig det!

Osäker om jag skrivit om detta tidigare, men å andra sidan är frågan betydelsefull. Ser inga tecken på att tankeutvecklingen rör sig i den riktning den borde, tvärt om. Därför dristar jag mig till att (eventuellt, då) upprepa det som måste sägas. Sanning leder tanken fel, vilket på inget sätt betyder att jag skulle förneka det som är sant och riktigt. Sanningen är helt enkelt som den är, och därför är den i sig ointressant. Vad som däremot är viktigt och intressant är om det fungerar, eller ej. Det man nu menar/tror är sant. Och därför är det bättre att ägna kraften och energin i det vetenskapliga arbetet åt att testa funktionen och hållbarheten i den kunskap som hålls för sann, vilket man kan göra på följande sätt.

Visioner, menar jag, är bättre att söka, samtala om och reflektera över. Visioner handlar om framtiden, är ett slags riktningsgivare. Kanske bör det påpekas att jag här talar om kulturella visioner. Naturvetenskapen är inte mitt område även om jag är en hängiven läsare av rön från fysiken, medicinen och biologin. Vill man förstå förutsättningarna för människans levda liv och vardag är det viktigt att inte bara läsa kulturvetare. Ny kunskap uppstår i möten och i mellanrum, när två ? stöts och blöts mot varandra, samproduceras.

Samtal om visioner, om olika sätt att se på en önskad framtid, drömmar om ett gott liv, ökar engagemanget i den kollektiva tillblivelseprocessen. Alla kan och har något att tillföra samtalet. Visioner kan formuleras kollektivt, kulturellt och med hjälp av filmer, dikter, romaner, politiska manifest och så vidare. Ju fler som engagerar sig, desto mer integrerat blir samhället och ju fler aktörer blir delaktiga i tillblivelseprocessen. Alla kan delta, bör vara delaktiga, uttrycka sin åsikt eller önskning, sin syn på vad som är ett önskat läge.

När det sedan råder någon form av koncensus kring riktningen och visionens ramar, då kan utövarna av vetenskap sättas i arbete. Akademiker är som alla andra medborgare, människor vars önskningar är lika mycket värda som alla andras. Det är avgörande att denna princip inte tummas på. Arbetet med visionerna kräver delaktighet och engagemang från alla, och ingen kan vara expert på visioner. Otroligt viktigt att göra sig medveten om detta. Vetenskapens uppgift är sedan att ange ramarna och förutsättningarna för arbetet med att försöka realisera visionen. Kunskap om vad man måste ta hänsyn till, vad som är möjligt, hur saker och ting hänger ihop och så vidare, det är vetenskapens uppgift och kompetensområde. Hållbarhet kräver att ansvar och aktiviteter sprids, inte att man specialiserar och effektiviserar.

Det handlar om vikten av att höja blicken. Om att inte fastna vid detaljerna, det smala, om vikten av att se helheter även om det bara är via och genom fragment. Liksom med visionen och sanningen är helheten omöjlig att nå fram till, i sig. Sträva efter dem bör man, men icke försöka nå dem. Kommer man nära är det dags att förnya visionen. Det är det ständiga lappandet och lagandet, det aldig avslutade putsande, den konstanta omsorgen som gör samhället hållbart. Mål skall inte uppfyllas, de skall strävas efter. Det den centrala budskapet.

Citeringar och artikelräknande, poäng samt betyg, kvalitetssäkring och kontroll tar fokus från det som är viktigt, egentligen. Livet här och nu, vardagen, den kollektiva tillblivelsen. Sammanhanget som utgör fond till allt det andra, det måste värnas för att indivden skall må bra och kunna bidra med sina kunskaper och kompetenser till helheten, det gemensamma. Tillsammans, tillsammans, i och genom utbyten och interaktion blir vi till, i och genom den kultur som skapas i samma process av tillblivelse.

Började här i veckan läsa Nietzsche. Det är mitt höstprojekt. Målet är att läsa hans samlade verk. Hinner jag inte innan jul få jag väl fortsätta till våren. Det viktiga är läsandet, reflekterandet, upplevelsen av att bara få ge sig hän och kasta sig ut i en stor tänkares värld. Tragedins födelse, började jag med. Snart halvvägs. Fascinerad, förundrad och full av tankar och nya insikter. Inte för att Nietzsche ger min information, fakta eller några sanningar. Jag provoceras till att tänka själv, om min värld, min samtid, mina sammanhang. Just för att texten inte har några sanningsanspråk, just för att det inte är obligatorisk läsning, eller för att jag förväntas hålla med om allt. Nietzsche vill liksom Deleuze presentera verktyg att tänka med, inte sanningar att acceptera.

Nietzsche öppnar upp min värld, inspirerar mig och jag blir en bättre kulturvetare genom att läsa honom, istället för en massa artiklar i referee-granskade tidskrifter som skrivits för att uppnå andra mål än att sprida kunskap eller främja kritisk reflektion. Nietzsche hade kul och brann för det han skrev, och det märks. Hans text engagerar, provocerar och ger mer än den tar. Vill se mer av det, inte bara inom kulturvetenskapen, utan inom akademin som helhet. Lite mer passion. Hängivenhet och engagemang för kunskapen och världen. Inte som idag, för den egna karriären.

Sanning, kontroll, kvalitetssäkring leder bort från visionen om ett gott liv och ett hållbart samhälle. Paradoxalt nog. Först när vi förstår det och förmår göra politik och verkstad av insikten, först då är vi som samhälle betraktat på rätt väg. Håller med den alltid lika briljante Andreas Cervenka i följande ord, i SvD idag, som inte bara gäller för Michael Wolf på Swedbank, utan för alla, akademiker likväl som övriga samhällsmedborgare.

Manualen för en börs-vd är inte mer komplicerad än att den ryms på en post-it-lapp på kylskåpet. Regel 1 lyder: Glöm aldrig vem du jobbar för.

Varandra. Vi jobbar för varandra, och allas kompetenser både kan och bör användas, och värderas efter vilka konsekvenser de kan härledas till. Bara så uppnår vi hållbarhet!