Tänker med Deleuze XXXXIII

Inne på sista delen nu, av platån om Krigsmaskinen. Axiom tre:

AXIOM 3: Den nomadiska krigsmaskinen är som en uttrycksform, vars innehållsform skulle vara den kringresande metallurgin.

	INNEHÅLL	UTTRYCK
Substans	Hålat rum (maskiniskt fylum eller materia-flöde)	Slätt rum
Form	Kringresande metallurgi	Nomadisk krigsmaskin

En fyrfältare, som rymmer ett universum av vishet. Parametrarna är innehåll, det som går att ta på, det konkret materiella. Och uttryck, tillvarons immateriella aspekter. Form, det som ger stadga, det som håller samman, territorialisering. Och substans, enskildheterna, momenten av upplösning. Krigsmaskinen är det som håller samman det immateriella, själva förändringsagenten. Och den kringresande metallurgin är ett konkret exempel på omvandling av materia, resultatet av krigsmaskinens verkan i världen.

Överfört till samhället uppstår här roller att gå in i, att uppfylla. Förändringsagens, det finns det gott om. Den kan organiseras på olika sätt. Immateriella viljor som påverkar blivandets riktning saknas inte. Samma gäller för sammanhållande moment. Båda behövs, och insikten om detta skulle kunna användas för att hitta en väg fram för den som vill bygga ett hållbart samhälle. Ett slags kringresande metallurg, det är vad som behövs. Någon som handgripligen kan förändra tillvarons materiella aspekter, i riktning mot ökad upplösning, lagom upplösning. Makten att hålla samman, den behöver ingen omsorg. Den finns och verkar ändå i världen, i och genom människans utbredda rädsla för det okända. Bland annat. Önskan om att delegera ansvar är ett annat exempel på hur makt ansamlas och från några få punkter slår tillbaka på allt och alla.

PROPOSITION 9: Krigets objekt är inte nödvändigtvis slaget och framför allt är inte krigsmaskinens objekt kriget, även om kriget och slaget (under vissa omständigheter) kan vara en nödvändig följd.

Krigsmaskinen är ren agens. Ett slags flytande förmåga till upplösning och förändring. En immateriell egenskap som tillsammans med andra och annat bildar iakttagbara enheter med kraft och virilitet, till exempel för krig. Men det handlar inte om krig primärt. Kriget är ett exempel på hur man kan förstå hur något som ter sig statiskt kan förändras. Det är det viktiga, detta att delarna plockats isär. Världen är full av assemblage, hopplock, arrangemang av delar som slutits samman och som agerar som en. Krigsmaskinen är en av delarna, och den kan ingå som en viktig del i kriget. Men den finns och verkar på andra ställen också, i andra assemblage.

Steg för steg stöter vi på tre problem: är slaget krigets ”objekt”? Men också: är kriget krigsmaskinens ”objekt”? Och till sist, i vad mån är krigsmaskinen Statsapparatens ”objekt”? Tvetydigheten i de två första härrör förvisso från termen objekt, men implicerar också att de är avhängiga det tredje.

Inget är avhängigt något annat. Ett assemblage är det som hålls samman, när det hålls samman, där det hålls samman, av vad det hålls samman och så länge det hålls samman. Varken mer eller mindre. Inget går att reducera till än det ena, än det andra. Komplexa fenomen måste undersökas med bibehållen komplexitet. Salt, ett klassiskt exempel, går bara att studera som asseblage. För plockar man isär det får man klor och naturium, och inget av dessa substanser har något annat att göra med salt än att de utgör dess byggstenar. Samma med kultur, den går bara att förstå som kultur. Som något mellanmänskligt som ej går att reducera till individerna som bygger helheten. Detta är som jag ser det den kanske viktigaste insikten jag fått av arbetet med Deleuze och Guattari.

Vi måste närma oss dessa problem steg för steg, även om vi tvingas att mångfaldiga exemplen. Den första frågan, som gäller slaget, medför omedelbart en distinktion mellan två fall, dels då slaget eftersträvas, dels då krigsmaskinen i allt väsentligt söker undvika det. Dessa två fall är ingalunda liktydiga med offensiv och defensiv.

Förenklingar, överallt förenklingar. Människans hjärna är inställd på att förenkla. Också ett uttryck för territorialisering, och en förklaring till varför dess strävan inte behöver främjas. Det verkar vara ett slags defaultläge, förenkling, effektivisering. Lättja, för att tala klarspråk, för att människohjärnan är en energislukare av stora mått. Komplexitet och upplösning kräver möda, uppmärksamhet och tålamod. Har man bara det ser man att det aldrig är så enkelt som man önskar. Tillvaron delar ständigt upp sig, förgrenas och skapar en svåröverblickbar väv av interaktion och kommunikation, mellan allt och alla. 

Men kriget i egentlig mening (enligt en uppfattning som kulminerar med Foch) förefaller ha kriget som objekt, under det att gerillan uttryckligen syftar till icke-slag.

Krig kan se olika ut, och det behöver inte ens handla om att några skott avlossas. Även den som inte vill kriga kan vara i kring, både som försvarare och angripare, vilket gerillan illustrerar. Olika strategier och förutsättningar ger upphov till olika assemblage, inom ramen för den övergripande familjen krig. Omvälvande förändring, skulle man kunna kalla det, med varierande intensitet. Olika mål, och sammansättningen av delar som samverkar, påverkar utfallet och förmågan till agens hos helheten. Krig är inget, det blir liksom allt annat till, i och genom interaktion, i olika typer av rum. Första och andra Världskriget är två lösningar på samma konflikt, i två olika tider med olika grad av teknisk utveckling och materiellt välstånd. Båda var krig, men dess verkan var diametralt annorlunda. Och ett storskaligt krig idag, om dess verkan kan ingen uttala sig. För ingen vet, och det går heller inte att veta.

Krigets utveckling till rörelsekrig och sedan till totalt krig ifrågasätter också själva begreppet slag, i termer av såväl offensiv som defensiv: icke-slaget förefaller kunna uttrycka hastigheten hos en blixtattack eller mot-hastigheten hos en omedelbar motattack.

Ett slag är ett slag, men hur vet man om det hör till det eller detta kriget? Var det samma krig som utkämpades i Afrika, under Första Världskriget, eller var det två olika krig? Vem bestämmer, och vad får det för konsekvenser? Om det borde vi samtala mer, för däri finns en ansenlig potential till förståelse för vad det innebär att leva i ett samhälle. Vem har makten att definiera, vad som är inne och vad som är ute? Vad som skall räknas och vad som bör lämnas därhän? Var går gränsen, i tid och rum? Den som har makten över detta, den är mäktig. Det är vi, alla vi som lever här på jorden, just nu, tillsammans. Vi har makten, som assemblage betraktat. Som multitud. Svårare än så är det inte, på gott och på ont. 

Omvänt implicerar utvecklingen av gerillakrigföringen det ögonblick då och de former i vilka kriget måste sökas i relation till yttre och inre ”stödpunkter”. Förvisso lånar gerillan och kriget ständigt metoder av varandra (exempelvis har man ofta pekat på den inspiration som landgerillan hämtat från sjökrigföringen). Man kan alltså inte säga annat än att både slaget och icke-slaget utgör krigets dubbla objekt enligt ett kriterium som inte sammanfaller med skillnaden mellan offensiv och defensiv, inte heller med den mellan det egentliga kriget och gerillakriget.

Dubbla objekt, det är en bra tanke. Ett verktyg för förståelse, ett begrepp. Verkligheten är full av sådana double binds, för att tala med Gregory Bateson. Och det viktiga är inte vilka delarna är, utan hur dessa hålls samman, och vad helheten kan göra. Hur något är egentligen, det går aldrig att svara på. Vi kan bara veta vad något gör, kan bara undersöka effekter och konsekvenser av ömsesidigt blivande.

Komplexitet är inget problem som ska lösas, det är utmaningen vi har att kämpa med. Förstår vi det, och hittar vägar att hantera frågan, då är hälften vunnet. Sedan återstår bara tålamod, och lite tur. That's life!