Tänker med Deleuze XXXX

När jag först sökte mig till Universitet och på hösten 1991 anträdde den väg som jag fortfarande vandrar längs, var det med en stor hunger efter kunskap. Och jag kastade mig över allt jag orkade och hann. Snittade med 22 poäng per termin under mina sex år som student. Allt av intresse slukade jag, och sökte mig fram efter principen, det ena ger det andra. Hela tiden öppnade sig nya världar av kunskap för mina ögon. Som doktorand var jag tvungen att specialisera mig, och fördjupa studierna. Tvingades bli smalare i vetandet. Det var nyttigt, också.

Idag är mycket annorlunda, men viljan att veta är lika stor, och hungern efter kunskap lika djupt känd. Lägger minst lika mycket tid på sökandet, nu som då. Ändå är allt förändrat. Ju mer jag läser och förstår, desto djupare och vidare blir insikten om hur lite vi människor vet egentligen. Och för varje år som går i akademin krossas fler och fler illusioner. Forskarna som jag som student idealiserade framstår idag, när det är mina kollegor, väldigt ofta som småsinta, rädda, revirpinkande och maktfullkomliga. Det bevakas gränser, och räknas pengar och prestige. Ändå kan jag inte tänka mig en bättre plats att vara och verka på. Akademin är varken bättre eller sämre än någon annan arbetsplats, och det finns såklart en hel massa kollegor som är kloka och som vill åt samma håll som jag, som är nyfikna och som inte är så noga med prestige samt ser ämnesgränser som hinder för vetandet. Uppdraget är fortfarande vetande, så även om det inte var som jag trodde är det ändå där jag vill vara, inom akademin. Samtidigt vill jag förändra akademin, en annan organisation av vetandeproduktionen är möjlig. Om tillräckligt många vill, ser behovet och är beredda att göra vad som krävs.

Deleuze och Guattari, det var när jag fann dem och deras texter som ögonen öppnades. 2008, under seminarieserien på Göteborgs Universitet, när vi läste A Thousand Plateaus. Där och då, tillsammans med en disparat samling intresserade forskare, doktorander, studenter och andra intresserade, lossnade det för mig. Där befriades tanken, perspektivet vidgades och jag ser idag på världen och på kunskap på ett annat sätt än innan. Jag upptäckte under seminarieserien som sträckte sig över hela året - tillsammans med vänner med olika kunskaper och kompetenser som vänligt och överseende, konstruktivt lyssnande, hjälpte varandra att förstå Deleuze och Guattari - ett sätt att se på världen som utgör ett slags vattendelare i mitt liv. Före och efter. Tacksam för att jag fick vara en del av det. Glad att det som planterades där fortfarande bär frukt. Flyktlinjer är ett direkt resultat av seminariet.

Ett annat vetande, en annan syn på kunskap, nya perspektiv på världen. Det var vad jag fann, men inte för att Deleuze och Guattari eller någon av seminariedeltagarna gav mig kunskapen, inte för att jag lyssnat på någon och tagit kunskapen till mig. Kunskapen och perspektivet har istället vuxit fram i arbetet med originaltexterna, i mellanrummet mellan orden och min hjärna. Deleuze och Guattari ger oss ingen information, förmedlar ingen kunskap, talar inte om hur det är. Deleuze och Guattari har djupa kunskaper, ingen tvekan om det, men dessa förmedlas inte direkt. Kunskaperna använder de båda filosoferna istället för att tvinga sina läsare att tänka själva, med hjälp av verktygen som presenteras i texterna. Samma sak försöker jag göra här, i serien Tänker med Deleuze. Jag jobbar mig genom originaltexterna, ock skriver om det innehållet där får mig att tänka på eller om.

Serien Tänker med Deleuze är ett slags syntes av allt jag hittills lärt mig, dels av rena faktakunskaper, dels av insikter om hur lite vi människor egentligen vet. Tycker om att jobba med Deleuze och Guattaris texter, för det hjälper mig att foga samman kunskapsfragmenten som jag hämtat genom åren från olika håll. Originaltexten tvingar mig till detta, för att de är skriva på det sätt de är. Flummigt, säger vissa, men det är bara de som letar efter meningsfullt innehåll i textens bokstav. Där finns inte mycket att hämta, värdet av Deleuze och Guattaris texter står att finna i mellanrummet mellan bokstaven och mottagaren, och de blir således vad man gör dem till. Värdefulla, eller värdelösa? Du bestämmer och ingen kan argumentera emot.

Världen är resultatet av en hel massa aktörers samproduktion av konsekvenser. Blomman och biet utgör två aspekter av samma helhet, för ingen av dem klarar sig utan den andre. Olja och det moderna samhället, samma sak där. Människa och människa, tillsammans skapar de samhället som alla behöver för att överleva. Samproduktion, samverkan, ömsesidig tillblivelse. Överallt, alltid. Det är en insikt från Deleuze och Guattari. Människan och materien har vi varit inne på, och nu är det hög tid att fortsätta det resonemanget. Människans ömsesidiga tillblivelse, tillsammans med den värld hon lever och verkar i.

Det finns varken nomadiska eller bofasta smeder. Smeden är ambulerande, kringresande. I detta avseende är hans boende speciellt viktigt: hans rum är varken den bofastes räfflade eller nomadens släta rum. Smeden kan ha ett tält, han kan ha ett hus, men han bebor dem på samma sätt som metallen själv, som vore de en ”viloplats”, som vore de en grotta eller ett hål, en till hälften eller helt underjordisk boning. Han är troglodyt, inte av naturen, utan självmant och av behov.

Smeden är den som omvandlar världen, som skapar verktyg av materien. Och verktygen i sin tur förändrar människorna och tänkandet, som i sin tur förändras ömsesidigt. Smeden är mediatören, det moment som gör skillnad i processen av tillblivelse. Så vill jag se på vetenskapen, som ett slags mediatör, med agens att förändra. Som ett slags verktygsmakare, eller tillhandahållare av det som krävs för att uppnå förändring. Vetenskapen skall likt smeden skapa verktyg, hen skall inte driva utveckling. Vetenskapen skall följa, inte förändra. Förändringen måste komma underifrån, från multituden, den störa massan, men det krävs verktyg för detta. Och det är vetenskapens uppgift. Makten över samhället måste delas, spridas. Makten finns i mellanrummen, därifrån kommer flyktlinjerna som driver förändring vilken kanaliseras och får momentum genom handlingarna som utförs i vardagen. Deleuze och Guattari hjälper oss att se detta, hjälper oss att förstå.

En lysande text av Elie Faure talar om de indiska vandringsfolkens helvetiska tåg, hur de gör hål i rummet och ger upphov till fantastiska former svarande mot dessa genombrytningar, det icke-organiska livets vitala former. ”Vid havsstranden, vid bergets fot, mötte de en granitvägg. De trängde då in i graniten, de levde, älskade, arbetade, dog och föddes i skuggan, och tre till fyra hundra år senare kom de ut miltals längre bort, då de genomkorsat berget. Bakom sig lämnade de den tömda klippan, med gruvgångar utgrävda i alla riktningar, med skulpterade och ciselerade väggar, naturliga eller konstgjorda pelare, tio tusen fasansfulla eller betagande gestalter ... Här vittnar människan såväl om sin kraft som om sin intighet. Hon sökte inte i formen en bekräftelse på ett bestämt ideal. Hon utvinner den i rått tillstånd ur det formlösa, såsom det formlösa vill. Hon utnyttjar klippans fördjupningar och tillfälliga egenheter”.

Människan både har och saknar kraft, det beror på hur man ser på saken. Människan skapar sitt eget öde, i handling, tillsammans. Världen utgör samtidigt både möjlighet och hinder, för förändring. Allt och alla förändras, ömsesidigt. Inget är, allt blir. Därför är det problematiskt att saka bestämd kunskap, för det låser fast det som till sin natur är föränderligt. Speciellt gäller detta människans värld, kultur. Förändring är kulturens enda konstant. Förutsättningar för förändring kan man studera, men inte kulturen i sig. Samhället, politiken och så vidare. Överallt förändring. Därför är det bättre att söka insikt om vetandets gränser, än att samla kunskap på hög. Information är gammal och inaktuell redan innan den lämnat forskarens hand. Kunskap kan inte ägas, bara användas. Alt detta har jag läst av att TÄNKA MED Deleuze, inte av Deleuze. En viktig skillnad. Världen behöver fler medborgare som engagerar sig, inte färre. Vetandet måste spridas, inte låsas in i tidskrifter som bara har ett värde för akademiker, i meriteringssyfte.

Form och innehåll är en evig fråga. Platon hävdade att formerna och innehållet var åtskilda, att idéernas värld var en annan än femomenens, människornas. Han hävdade också att kunskapen och sanningen finns i världen för oss människor att upptäcka, att den är en och odelbar. Aristoteles menade att formerna fanns inne i objekten, att de samproducerades i samma process av blivande, i takt med att den inneboende potenialiteten förverkligas. Jag är benägen att hålla med den senare, men tror inte att sanningen är något annat än ett ord. Tänker att det är ointressant och svårt att avgöra vad som är sant och vad som är falskt, speciellt om det handlar om kultur. Däremot går det att avgöra relativt enkelt om det någon hävdar fungerar, och gör det det är allt gott och väl, annars är det bara att söka vidare efter något som fungerar. Vidare, ständigt på väg, sökandes efter sådant som fungerar, upplösandes problem som uppstår i vardagen, i människor levda liv. Så vill jag se på kulturvetaren, på den vetenskap jag utövar. Som ett slags handelsresande, en smed.

Ett metallurgiskt Indien. Att tränga genom bergen i stället för att bestiga dem, att gräva ut jorden i stället för att räffla den, att göra hål i rummet i stället för att bevara det slätt, att göra jorden till en schweizerost. Det finns en bild i filmen Strejk som visar ett hålat rum där ett hotfullt folk reser sig upp, var och en i sitt hål som i ett totalt minerat fält.

Så slutar stycket. Det finns en bild i en film ... vacker, fantasieggande. Så väcker man en läsare till handling. Så tvingar man en läsare ut ur texten, så mobiliserar man. Och det är vad som krävs för att uppfylla hållbarhetsmålet. Många som gör något. Engagemang, handling. Kritiskt tänkande och förståelse för vilka förutsättningar som finns för förändring.

Detta är vad högre utbildning och forskning borde handla om, främjandet av kritiskt tänkande och insikt i och bekantskap med världshistoriens stora tänkare. Läser med glädje och tillförsikt om den nystartade utbildningen på Göteborgs Universitet, i Liberal Arts. Och tror på framtiden när jag hör den intervjuade studenten säga följande ord, som får avsluta bloggposten, för det är precis så jag ser på kunskap, och förändring.

- Målet med varje dispyt bör alltid vara att komma fram till vad som är mest rimligt att tänka, inte vem som övertrumfar vem. Sedan sätter vi oss i den bästa båten och ror vidare tillsammans på okunnighetens ocean!