Förnuft och känsla, logik och musik

Påbörjade för ett tag sedan det sedan länge planerade läsprojektet: Nietzsches samlade verk. Håller på med Tragedins födelse och börjar få en känsla för texten och dess bärande tankar. Det handlar om kontroll och upplösning. Om spelet eller den ömtåliga relationen mellan moment av strikt kontrollerade, logik, och upplösning/kaos, känsla. Där, mellan dessa båda aspekter, när relationen mellan dem befinner sig i harmoni, föds den grekiska tragedin. Det klassiska dramat, tragedin består av en strikt och klart framskriven, logisk berättelse, som kören improviserar kring. Bokstaven står för kontroll, musiken för upplösning.

Överallt finns relationen att iaktta, spelet mellan det logiskt, bokstavliga, överskådliga, kontrollerade. Och det känslosamma, slumpartade, kaos. För mycket av än det ena än det andra hota helheten. Bara logik fungerar inte. Tänk till exempel på den gamla TV-serien Star Treck, på Spock. Han kommer från en planet där innevånarna är strikt logiska Spock har inga känslor, styrs uteslutande av logik. Och det är en egenskap som behövs ibland, på rymdskeppet, som ett verktyg eller dramaturgisk krydda. Men det är uppenbart, bara av att studera TV-serien, hur orimligt det är och hur omänsklig en rent logisk varelse är. Kanske är det därför krigarfolket från Klingon, som i hög grad styrs av känsla, lever vidare även utanför serien? Utan både känsla och logik, ingen människa.

Snille och smak, det är svenska akademins ordspråk. Det borde vara Vetenskapsakademins ordspråk, men så är det inte. Möjligen för att Sokrates, eller Platon, representerar det högsta goda, den riktiga vetenskapens ideal? Nietzsche skriver om Tragedins födelse, men också om dess död. Efter Platon förändras tragedin, den dör. Logikdöden skulle man kunna säga. Fast död är den långt ifrån. Platon delade emellertid upp världen i dels logikens rena sfär, och människans, det levda livets, kaosartade tillvaro. Förnuft och känsla.

Överallt sedan dess har känsla, kroppslighet och kaos bekämpats, och förnuft samt logik idealiserats. Makten vill ha kontroll och logik är synonymt med överblickbarhet. Klart det är lockande, att veta är tryggt. Men överallt hotar kaos. Slumpens inverkan i världens tillblivelse går inte att eliminera. Utan slumpvisa mutationer ingen förändring, och utan förändring inget liv. Logik och förnuft leder till kontroll, men om den blir för strikt leder den i sin tur till död.

Detta går inte att bevisa, och Nietzsches metod handlar heller inte om det. Han argumenterar och extrapolerar med hjälp av lust och infall, upptäcker språket och räds inte passion och affektion. Det är i samspelet mellan fakta och fantasi, mellan ordning och kaos, som den viktiga kunskapen uppstår. Och viktig kunskap är kunskap som kan användas till något, till att skapa och upprätthålla liv, främja förändring, förbättring, anpassning, förnyelse. Logik är ett redskap, liksom musik, poesi och känsla. Ren logik är lika förödande för levt liv som som ren känsla. Båda aspekterna är lika viktiga. Versen behöver refrängen lika mycket som refrängen behöver versen, helheten är det viktiga, samspelet, det som händer mellan. Inte antingen eller, både ock!

Jazzmusikern kan inte bara improvisera, det måste finnas något att improvisera kring för att publiken skall involveras, annars blir det inte en gemensam upplevelse. Levt liv är en gemensam upplevelse, något vi gör tillsammans. Därför behövs både logik och känsla. Missade tyvärr DNs artikelserie på temat förnuft och känsla, men som tur är finns den på nätet.

I sin inledningsartikel till DN Kulturs sommarserie ”Känsla och förnuft” förklarade Karin Johannisson det komplexa samspel mellan förnuft och känsla som präglat de senaste årens offentlighet i Sverige. Hennes tanke är att känslans uppsving i vår förnuftsdyrkande kultur skulle kunna ses som ett tecken på både individualismens frammarsch och på en social bakåtrörelse, där känslor och begär alltmer tar över dynamiken i samhället på strukturernas bekostnad.

Denna flod av känslor tycks i så fall välla in från både vänster och höger. Statsvetare talar alltmer om emotioner och känslostyrda förhoppningar som drivkraft för väljarna, Miljöpartiet framhåller att de vill bota svenskarnas ”klimatångest” snarare än själva klimatkrisen och i vintras beskrev sig författaren Maria Sveland som ”politiskt deprimerad” efter en artikel av kollegan Bengt Ohlsson, som hon i sin tur menade var ”känslomässig och antiintellek­tuell”. Kanske är detta det nya: en analys filtrerad genom kännande kroppar. Inte för inte stod en känsloladdad debatt om ”klasshat” i centrum under försommaren.

Man kan förstås se en fara i att det (föregivet) rationella samtalet drunknar i ett enda stort känslosvall. Men man kan också välja att tolka det som ett erkännande av en mänsklig kraft som man i vår kulturkrets gärna försökt balansera bort eller förneka. Kanske kan bejakandet av känslan rent av vara ett sätt att bekräfta kulturens – konstens, litteraturens, musikens – förmåga att förmedla mänsklig kunskap och erfarenhet.

Allt detta visste Miguel de Unamuno, som i dag ses som något av en moralisk kompass i Spanien. I vintras gavs en ny bok ut med hans hittills opublicerade dagboksanteckningar, ”Mi confesión”. Om känsla och förnuft skriver denna paradoxernas mästare: ”Jag vill inte skapa fred mellan mitt hjärta och mitt huvud, mellan min tro och mitt förnuft, utan jag vill att de ömsesidigt grälar och förnekar varandra; deras kamp är mitt liv.”

Samhället är ett slags organism, allt hänger ihop. Därför är Nietzsches text läsvärd och talar till oss idag. Kust för att den inte handlar strikt om Greklands tragedier, utan om egenskaper som ligger djupt inbäddade i samhället och i alla former av levt liv. Strukturerna och det som skall struktureras, form och innehåll, ordning och kaos. Överallt, alltid. Den viktigaste lärdomen man får av och i läsningen är insikten om att övervikt åt än det ena än det andra leder till död. Organisationer strävar idag efter kontroll, men det leder till död, om den blir för strikt. Skillnaden mellan skolan och polisen är minimal. För mycket kontroll leder bort från uppdraget. Jobbar man med och har att hantera levt liv, krävs gott om utrymme för improvisation. Anpassning är lika viktigt som förmågan att förändra.

Tänk på den gamla countryklassikern, The Gambler, den rymmer en hel del livsvisdom, liksom Nietzsche. Kunskap om levt liv finns överallt ...

You got to know when to hold 'em, know when to fold 'em,
Know when to walk away and know when to run.
You never count your money when you're sittin' at the table.
There'll be time enough for countin' when the dealin's done.

Now Ev'ry gambler knows that the secret to survivin'
Is knowin' what to throw away and knowing what to keep.
'Cause ev'ry hand's a winner and ev'ry hand's a loser,
And the best that you can hope for is to die in your sleep."