Viljan-att-veta-paradoxen

Kvalitetssäkring, igen. Överallt stöter man på ordet och begreppet, och synsättet har fått enormt genomslag i hela samhället, på kort tid. Vad är det vi håller på att skapa för något, i en hiskelig fart, över hela linjen? Vilka är riskerna, och vilka utgångspunkter stödjer man resonemanget på. Finns det substans och relevans i målen? Har man gjort en riskanalys? Frågorna är många, och förändringshastigheten stor. Stopp, stanna! Vänta lite, låt oss tänka kritiskt. Låt oss inte förblindas av förföriska visioner.

Världsledande, det är vad man förväntas sträva efter. Det är det enda godtagbara målet, inom alla områden. Allt annat anses vara defensivt. Vad är det för tänkande egentligen? Det luktar manligt omklädningsrum lång väg. Det leder tankarna till den starkes rätt, risktagande på hög nivå och resursslöseri. Det bor runt nio miljarder människor på jorden. Hur stor skillnad finns det mellan olika individer av den mänskliga rasen? Vad innebär det att vara bäst, med tanke på dessa premisser. Hur skulle det se ut om man arrangerade OS, och bara lät dem med kapacitet att vara världsbäst fick delta? Det vore fullkomligt orimligt, och även om alla vet att någon blir bäst så vet alla också att det är omöjligt att veta exakt vem som vinner, på förhand. Och samma gäller för excellens, genialitet och världsledande kunskapssproduktion. Ingen kan veta på förhand, och om bara de som tidigt visar talang kommer ifråga för satsningar, då misslyckas man.

Kunskap kan aldrig beställas fram, ny och världsledande kan man aldrig på genom att sätta upp det som ett mål. Det är en nåd att stilla bedja om. Kunskap växer inte där man vill, den växer där den kan. Och den kommer i skov, som ett resultat av slumpen. Annars är det ingen nu kunskap. Per definition. Viljan att veta och att ha kontroll över kunskapsprocessen är en paradox. Det är något annat man far efter, och missförståndet som vi nu ser konsekvenserna av och kommer att få leva med långe härrör sig från ett tidigt led i tankekedjan. En hint om var problemet finns hittar jag i regeringens SOU2012:20), där återfinns följande skrivning/definition.

Kvalitetssäkring inom forskning och utveckling innebär att undersöka om en verksamhet eller produkt uppfyller en i förväg bestämd kvalitet. Vanligtvis indelas begreppet kvalitet i strukturkvalitet, processkvalitet och resultatkvalitet. Strukturkvalitet avser kvaliteten på de resurser man har till sitt förfogande. Det kan vara antal anställda och deras utbildningsnivå, lämpligheten i lokalerna samt är den tekniska utrustningen adekvat? Processkvalitet avser hur man har lyckats att nå målgruppen samt det numeriska antalet av olika ingående parametrar i undersökningen. Resultatkvalitet beskriver om man har lyckats påverka, förändra det man hade som sitt yttersta mål. Resultatmålet är viktigast men samtidigt oftast svårast att mäta. I kvalitetssäkringsarbete nöjer man sig ibland med att enbart beskriva strukturkvalitet och processkvalitet.

"En i förväg bestämd kvalitet", redan här börjar tänkande falla sönder. Hur kan man veta att målet är uppfyllt när det man söker är nytt, oprövat och helt oväntat, vilket är resultatet av all grundforskning? Det går inte, per definition. Strukturkvalitet, inga problem. Processkvalitet, här blir det problem. Tänker på favoritexemplet Viagra, som är ett forskningsmässigt misslyckande. Målet, att hitta en ny hjärtmedicin uppfylldes inte. Däremot upptäckte man att biverkningarna kunde användas kreativt. Och det går stick i stäv mot kvalitetssäkringens premisser och mål. Paradoxen borde vara uppenbar. Resurskvalitet lider av samma grundläggande problem. Och när man skriver om resultatmålet, då borde man ha allt man behöver för att lägga ner projektet, i all fall inom forskning och högre utbildning: Det som är viktigast är också svårast att mäta. Men det visste vi väl redan, och därmed faller allt annat.

Det är ett välkänt faktum inom vetenskapen att små fel inledningsvis kan under processens gång leda till enorma och katastrofala konsekvenser längre fram. Läs igen: "viktigast med samtidigt svårast att mäta". Reflektera, gör om, gör rätt. Forskning måste vara fri, annars är det per definition ingen forskning. Ny kunskap kan inte beställas fram, för då är den inte ny. Det är en omöjlig ekvation, en paradox och samtidigt en djupt mänsklig egenskap. Att vilja ha kakan, samtidigt som man har den kvar. Drömmen om en perpetum mobile, det är tankar och strävanden som löper som en röd tråd genom hela mänskligheten. Slutsats: Det enda vi lär av historien är att vi aldrig lär av historien. Vi vet, men vi använder inte kunskapen. Det är vad jag menar med, Viljan-att-veta-paradoxen.

Ann-Helen kommenterar den förra bloggosten på följande sätt, och gör mig uppmärksam på en hel del saker och aspekter som jag inte tänkt på. Ett exempel på att kunskap är en kollektiv, skapelseprocess där det krävs öppenhet och prestigelöshet, slump och tillförsikt för att komma vidare i tänkandet. Flyktlinjer dyker upp när tiden och klimatet är moget, aldrig på beställning.

Virtualisering, kallar Daniel Miller den tendens du skriver om, där verkligheten börjar ses som en serie förvrängningar av modeller som skapats för verkligheten (hur det borde vara). Utgångspunkten och villkoret för modellbyggandet, "modellen av verkligheten", ifrågasätts inte, nämligen: global konkurrens och vikten av att placera sig i topp, hinna först. Det blir viktigare att följa och agera enligt modellerna, än enligt vad som faktiskt sker, erfarenhet och vad man kan observera. Det kan sannerligen bli en schizofren - och mycket otrygg - situation! Modellerna fortplantar sig och sprids. Det kanske startar med en statistisk mätning (grundad i oro kring något - att ligga "efter" i konkurrensen, typiskt), som blir rubriker i media, formuleras till målgrupper/problemgrupper, kring vilka det byggs olika projekt, som sedan evalueras på samma premisser som de skapades, och leder till nya mätningar och projekt. I alla dessa led, skulle mer kulturvetenskapliga analyser behövas.

Slumpens roll underskattas konsekvent. Det oväntat oväntade förnekas, överallt. Ända tills verkligheten gör sig påmind, och det gör den oftast enligt plan, men det finns inga garantier. Målsäkringsarbeten invaggar alla, mot bättre vetande, i en falsk känsla av trygghet. Bara då kan man kosta på sig att utlova att man ska bli excellent och världsledande. Men då glömmer man att excellens är något som skapas i vardagen, här och nu. Det har inget med gamla meriter att göra. Därför tenderar excellenta forskningsmiljöer att byggas kring välbetalda forskare med framtiden bakom sig. Morgondagens excellens finns per definition inte ännu, och den kan bara upptäckas i efterhand. Det är bara så det är.

När skall denna insikt styra satsningarna på forskning? När skall man överge alla de omöjliga visionerna och målen. När skall man satsa på Strukturkvalitet, och sedan hoppas på det bästa. Bara så utnyttjas resurserna mest effektivt. Idag ser strategin ut sådan att man skapar nöd i akademin, och arrangerar för konkurrens. Alla vet att det inte är på riktigt, och de som har gamla meriter att leva på klagar inte. Och vi kan bygga vidare på äreminnet över fornstora dagar. Jag ropar inte efter mer resurser. Jag vill bara ha lite större marginaler, lite mer tillit och något mer tid och tålamod. Strävan efter excellens fokuserar gränser och triggar jämförelse, det måste mätas, vägas och debatteras. Det tar resurser och fokus från kärnverksamheten, och leder till sämre kunskap. Inte bättre. Maktkamp och strider om resurser främjas, vilket är förödande för all kunskapsproduktion. All nyttig och användbar kunskap vill säga.

Upp till kamp för kvalitetsosäkring!