Tänker med Deleuze XXVIII

För att kunna tänka kring något, ett problem, en framtid eller vad som helst, behövs någon form av utgångspunkt. För att inte hamna i ett tillstånd där allt flyter och inget spelar någon roll krävs en fast punkt att ta spjärn emot, om en temporärt. Världen förändras och med den kunskapen, därför kan man inte slå fast något för evigt. Sanning är ett ord, en tanke. Den finns inte och det gör aldrig att med 100% säkerhet avgöra om ett påstående är sant eller ej. Vissa frågor kan besvaras säkrare än andra, men ingen kan avgöras för evigt, en gång för alla. Det är utgångspunkten för all vetenskap, vars mål är att lösa problem och att förstå och förklara världen. Om det tror jag de flesta kan enas, men sedan blir det svårare.

För att skapa en utgångspunkt kan man använda, grovt förenklat, tre metoder fast det i praktiken kan kokas ner i två. Man kan arbeta med en induktiv metod där man använder sinnena och iakttar världen. Ju fler iakttagelser eller belägg man har desto troligare är det att det man kommer fram till stämmer. Man kan också använda sig av en deduktiv metod, och då använder man logiken och slutledningsförmågan för att resonera sig fram till resultatet. Man kan också använda ett slags kombination av dessa båda metoder, vilket är naturvetenskapens sätt att söka kunskap; en hypotetiskt deduktiv metod där man ställer upp djärva hypoteser och sedan försöker falsifiera dessa. Utgångspunkten är att man aldrig kommer att kunna nå sanningen, och att det då är bättre att alltid hålla frågan öppen; det eller detta hålls för sant tills någon lyckats bevisa motsatsen.

Den metod jag utgår från och som många humanister använder sig av för att undersöka världen är mer pragmatisk, och kriteriet på sanning handlar mer om funktion än om evidens och logik. Det som fungerar kan sägas vara sant, men det gör samtidigt att sanningen förlorar sitt värde. Och det är också en viktig poäng med detta sätt att se på kunskap. För den som äger sanningen tilldelas samtidigt makt, och den som har makt får inflytande över kunskapen. Eftersom makt och kunskap är två sidor av samma sak kommer sanningen med ett högt pris. Risken, som är uppenbar och som går att iaktta överallt, är att man lyssnar mer på vem som talar, än vad som faktiskt sägs. Sanningen tränger sig så att säga mellan den som vet och det man vet, och det blir svårt att skilja det ena från det andra. Därför väljer att se på sanning som; det som fungerar.

När detta väl klargjorts har det blivit dags att förklara vad det innebär för det vetenskapliga arbetet, och den vetenskapliga metoden. Den kulturvetenskap jag arbetar med hämtar stor inspiration från tänkare som Deleuze, vars tankar jag strax kommer att ge mig i kast med igen. Deleuze och Guattari levererar inga sanningar, säger inget om världen i sig. Vad de gör är att skapa verktyg, begrepp att tänka med, för att förstå världen, samhället och kultur. Verktyg kan antingen fungera, eller också inte. Och det finns ingen anledning att bråka om verktyg, de ska användas. Sättas i verket för att förstå det man är intresserad av, och om resultatet av det vetenskapliga arbetet fungerar, ja då är det att betrakta som sant. Svårare än så behöver det inte vara. Det viktiga är vad vi gör ute i samhället, inte vem som har rätt eller ej. Kunskap skal användas, för den har inget värde utanför dess praktiska tillämpning.

Vad jag gör här i denna serie bloggposter är att testa de verktyg som Deleuze och Guattari skapade för snart 50 år sedan, i en annan värld, ett annat samhälle än vårt. En värld utan internet, till exempel. En värld utan mobiltelefoner, Eurosamarbeten som gnisslar och hot från växthusgaser. Verktygen är dock verktyg och kan användas för att förstå vår värld, liksom deras. Det är kanske det jag mest uppskattar med filosoferna, de skriver mig inte på näsan. Visst är det bitvis hisnande abstrakt och jag kan inte säg att jag förstår allt, men det är heller inte det som är meningen med deras texter, att man måste förstå allt för att gå vidare. Betänkt att det är verktyg vi har att göra med, verktyg för att förstå vår värld med hjälp av. Därför ligger fokus på mig som läsare, för texterna har inget värde utanför det jag gör med dem. Deleuze och Guattari skriver för att utmana och tvinga läsaren att tänka själv. När man väl förstår det kan man börja jobba istället för att låta sig skrämmas, och jobba kan man göra i trygg förvissning om att ifall det fungerar så fungerar det, annars inte. Varken mer eller mindre.

Fler behöver engagera sig i världens och samhällets tillblivelse, inte färre. Därför är det viktigt med filosofer som sätter medborgare i arbete, som inte passiviserar. Deleuze och Guattari tvingar sina läsare att aktivt ta del av texterna, annars finns där ingen mening varken på eller mellan raderna. Det är vad jag försöker visa i denna serie bloggposter, att det är bara att sätta igång och låta fantasin och kreativiteten arbeta, med innehållet i texterna och med iakttagelser från vardagen, samhället och kulturen. Det är i mellanrummen som innebörder och mening uppstår, kommunikativt. Och det är så som kultur blir till, i och genom handling och interaktion mellan olika typer av aktörer. Tillblivelse och förändring, det är vad allt handlar om.

Texten som nu skall börja bearbetas handlar om det moment av materiell omformning som all kultur kräver och resulterar i. Utan metall, ingen modern kultur. Och ju fler metaller ett samhälle kan omforma efte3r eget huvud, desto mer sofistikerad kultur finns där. Samhällen skapas vidare i ett slags spel mellan rörliga nomader som anpassar sig efter givna förhållanden, och stadsbyggare som omvandlar naturen och anpassar den efter mänskliga önskemål och tankar. Väldigt grovt, men betänk att det är en modell att tänka med hjälp av vi har att göra med och ingen redogörelse för sanningen om ... 

Metallarbeten, smyckesproduktion, ornamentering och till och med dekoration bildar inte en skrift, även om de har en förmåga till abstraktion som inte på något sätt står skriften efter. Denna förmåga ingår helt enkelt i en annan sammansättning. Nomaderna har inget behov av skrift utan lånar den från sina imperiala, bofasta grannar, vilka till och med tillhandahåller en fonetisk transkription av deras olika språk.

Språk är ett verktyg som behövs och som uppstår som ett svar på behov inifrån städerna, inte i öknen eller på stäppen där mindre grupper rör sig i talspråkligt samförstånd. Det är sammanhangen som ger upphov till konsekvenser, överallt sammanhang som skänker mening och ger innebörd åt världen och det som händer. Nomaden har tidvis fungerat som ambulerande smed, som omvandlare av metall. Ett slags förmedlande länk mellan materien och samhället.

”Metallarbetet är barbarkonsten par excellence, filigran och guld- och silverbeklädnader [...] Den skytiska konsten, baserad på en nomadisk krigarekonomi som på en gång utnyttjade och förkastade handeln, vilken var förbehållen främlingar, inriktade sig på denna luxuösa och dekorativa aspekt. Barbarerna hade inget behov av att besitta eller skapa en precis kod, till exempel en elementär pikto-ideografi, och ännu mindre en stavelseskrift, som dessutom skulle kommit i konflikt med den skrift som deras mer avancerade grannar utnyttjade.

Nomaderna kan sägas vara dem som förde in önskan att äga i samhället, genom att ställa sina kunskaper till samhällsbyggarnas förfogande. Och det är en process som fortfarande pågår. Än idag byggs samhället av viljan att äga och av materia som omvandlas med hjälp av mänsklig vilja och tankar. Allt sker bara idag i mycket större skala, och mycket mer effektivt. Grundstrukturen och själva processen är den samma. Nomader är idag på utdöende, men det som nomaden representerar i tankemodellen som Deleuze och Guattari skapat, tankeverktyget som jag här använder, är i högsta grad levande. Rörlighet, och tendenser till upplösande av strukturer, det finns överallt och kämpar ständigt mot tendenser till sammanhållande.

Under 300- och 400-talen f. Kr. tenderar den skytiska konsten vid Svarta Havet till grafisk schematisering av formerna, vilket gör den mer till ett linjärt ornament än till en proto-skrift”.

Bryter ut denna passage och stannar upp lite. Vad ska jag skriva, tänka? Ingen aning, men så kan det vara. Så är det ibland när man läser Deleuze, man kan inte för sitt liv begripa vad man ska göra av det som står där. Men då kan det vara bra att veta att Deleuze och Gattari ser på sitt filosoferande som ett slags refrängmakeri. Det man skapar är variationer kring ett mindre antal teman, som man närmar sig via olika exempel. Därför, om man inte förstå tankegången i en passage kan man läsa vidare i trygg förvissning om att det kommer nya annorlunda exempel, längre fram, som kanske fungerar bättre. Därför lämnar jag ovanstående passage okommenterad, just nu. Nästa gång kanske det talar till mig. Så har det varit förut, och hur som helt står inget och faller med detta.

Förvisso kan man skriva på smycken, på metallplaketter och till och med på vapen, men i så fall genom att man på dessa material applicerar en redan förefintlig skrift. Mer svårbestämt är fallet med runskriften, eftersom den förefaller till sitt ursprung uteslutande bunden till smycken, spännen, metallarbeten, små flyttbara objekt. Men i sin första fas hade runskriften bara ett svagt kommunikativt värde och en ytterst begränsad offentlig funktion.

Språk är också verktyg, och Deleuze och Guattari skriver i en annan platå i A Thousand Plateaus om språkets redundans. Om att det aldrig är orden som räknas, det är viljan och makten bakom orden som bär på agens. Ordet är därför bara ett slags upprepning av det som uttrycks. Tänker man så riktas fokus mot makten, det som driver förändring. Det är det viktiga, konsekvenserna, görandet. Det som händer. Lätt att glömma det, att det som betyder något är innebörden i det som sägs, inte vem som säger det. Och det får mig osökt att tänka på den akademiska värld där jag lever och verkar. Där väger en enda artikel på några få sidor införd i en internationell refereegranskad tidskrift mer än över 900 bloggposter, om exakt samma sak. Hur många som än läser och hur många män än når med hjälp av en blogg väger den kunskap som däri ryms lätt som en fjäder. Det ser jag som själva typexemplet på att vi i dagens samhälle mer lyssnar på vem som talar, än vad som sägs. För publikationsforumet är viktigare än innehållet, alltid. Man räknar antalet publikationer, inget annat. Och mängden pengar man som forskare dragit in, inte vilka resultat man uppnått.

Dess karaktär av hemlighet gör att man ofta tolkat den som en magisk skrift. Det handlar snarare om en affektiv semiotik med följande drag: 1) signaturer som utmärker tillhörighet eller fabrikation; 2) korta meddelanden som gäller krig eller kärlek.

Kanske kan man se på vetenskapliga publikationer på det sättet, som ett slags magisk skrift som ger innehavaren ära berömmelse, och makt. Ett slags affektiv semiotik där innebörden avgörs av vem som talar. Professorns ord är till exempel alltid mer värt än doktorns, oavsett vad som sägs. Vetskap och kunskapsproduktion och synen på kunskapens värde handlar också om tillhörighet, om vilket ämne man verkar inom och talar utifrån. Det en naturvetare säger är alltid mer värt och tas på större allvar än humanistens ord, därför får samma kunskap olika genomslag beroende på vems mun den uttalas genom. Det skapar en miljö där samtalet underordnas debatten, där strid är viktigare än samförstånd och kommunikation. Vinnaren tar allt, det är lite så det ser ut. Korta slagkraftiga texter där enkla lösningar formuleras, det är vad som efterfrågas. Långa filosofiska resonemang orkar ingen lyssna till eller jobba med dagens snabbt föränderliga värld. Det är som upplagt för krig och kärlek, och därmed förstår man att mycket lite har hänt egentligen. Maskinerna är mer komplicerade, och kulturens omloppshastighet har ökat, annars finns mycket lite som är nytt under solen.

Den bildar en ”ornamental” snarare än en skriptural text, ”en föga nyttig upptäckt, till hälften lämnad åt sitt öde”, ett substitut för skrift. Den får först värde som skrift i en andra fas, med danernas reform på 800-talet e.Kr. där de monumentala inskriptionerna uppträder i relation till Staten och arbetet.

Avslutar denna bloggpost här, som redan är väl lång, med att konstatera att det överallt är sammanhanget som räknas och ger världen och allt som finns däri mening. Därför är sanning ett högst relativt begrepp. Och därför väljer jag att närma mig världen med hjälp av tankeverktyg, och jag strävar inte efter att befästa sanningar eller efter att tala om hur det är. Jag vill samtala, för det är ur samtal och ömsesidig, jämlik interaktion som ett hållbart samhälle växer fram, inte ur passivitet inför auktoriteter.