Svenskt Näringsliv, hur bra är det för Sverige?

Läser på DN om Svenskt Näringslivs tankar om framtiden. Förfasas över den syn på samhället som intresseföreningen lanserar, helt öppet. Fast mest över bristen på reaktion, reflektion och eftertanke från övriga aktörer och allmänheten. 

Lång rad av misslyckanden. Svensk forskning kostar mycket pengar men resulterar alltför sällan i nya, framgångsrika produkter. Utmaningen vi står inför är att omvandla kunskapen till tydligare resultat som ger jobb och ekonomiskt välstånd, skriver Urban Bäckström och Tobias Krantz från Svenskt Näringsliv.

Tonen slås an redan i inledningen. Synen på vad som är målet med svensk forskning är kristallklar, den skall resultera i produkter som företag kan pumpa upp sina balansräkningar med och göda aktieägarna. Klart man "misslyckas" med forskningen, om det är målet. Inser man inte det saknar man kunskap och kompetens att uttala sig i frågan. Svenskt Näringsliv bör ägna sig åt att främja klimatet för företagande, och åt att ge stöd åt sina medlemmar. Deras tankar om och syn på forskning är förödande för Sverige, och leder bort från allt vad hållbarhet och samhällsnytta heter.

Är det statens, det allmännas uppgift, att skapa ett innovationsklimat? Och vems är ansvaret, egentligen, för samhällsbygget? Vem skall njuta frukterna av statens investeringar? Det är frågor som behöver lyftas och samtalas om och kring, ute i samhället. Det är frågor som rör basen i samhället, grunden för allt annat. Att låta Svenskt Näringsliv vara tongivande här är djupt problematiskt, för det skulle innebära en mycket olycklig ensidighet i politikens riktning. Svenskt Näringsliv ser uteslutande till företagens behov, och man anser att statens uppgift är att gynna företagen.

Alltför få svenska företag lyckas växa och bli framgångsrika. För lite av vår forskning resulterar i framgångsrika varor och tjänster som skapar jobb och tillväxt. Utmaningen för Sverige är att omvandla kunskapen till tydligare resultat – nya storsäljande produkter som ger jobb och ekonomiskt välstånd.

Därför behöver Sverige en ny innovationspolitik. Det kräver ett genomgripande perspektivskifte. Den nya politiken bör utgå från att de grundläggande förutsättningarna för entreprenörskap och företagande är den avgörande drivkraften.

Svenskt Näringsliv kan i dag presentera en undersökning från analysföretaget Demoskop som visar att politikernas uppfattning om innovationsklimatet är betydligt mer positiv än företagarnas.

Att få svenska företag misslyckas med att växa och bli framgångsrika, det kan knappast vara statens fel. Svenskt Näringsliv skyller likt dåliga förlorare ifrån sig och försöker lägga skulden på samhället, likt en gökunge som kräver mer mat än de hårt tärda fosterföräldrarna förmår hämta hem, trots att de knappt överlever själva. Strategin är tydlig, Svenskt Näringsliv vill att allmänheten skall köpa deras världsbild som går ut på att det är rätt och riktigt att skjuta över ansvaret, risktagande och investeringarna på det allmänna, men att vinsterna skall gå till aktieägarna och äran skall tillfalla företagen. Det är inte svårt att se lockelsen, för företagen. Kan man sälja in den bilden har man skapat ett klimat som ger garanterad vinst, utan risk. Därför är det viktigt att granska tänkandet, att analysera bilden som lanseras och att reflektera över konsekvenserna.

Om det är så att politikerna har en mer positiv bild av innovationsklimatet än företagen, vad betyder det då? Det kan betyda en massa olika saker. Uppenbarligen förutsätter Svenskt Näringsliv att de inte bara har rätt, utan även att de har tolkningsföreträde i samhället. En obehaglig självbild, ett slags grandios hållning som bara ser till aktörens egna behov. Faktum är att varken politikernas eller Svenskt Näringslivs syn på innovationsklimatet i Sverige är relevant. Vad som räknas är det som faktiskt görs, och hur resurserna som finns faktiskt används.

Undersökningen visar tydligt att de grundläggande förutsättningarna för företagande är den allra viktigaste drivkraften bakom ett bra innovationsklimat. Där ingår aspekter som möjligheter för företag att växa, att kunna finansiera goda verksamhetsidéer, möjligheter att starta nya företag och etablerade företags förmåga till vidareutveckling. Skatterna spelar en avgörande roll här.

Undersökningen lägger grunden för ett nytt index, som utgörs av allmänhetens och företagens bedömning av innovationsklimatet i Sverige och i den kommun man är verksam. Det visar nu ett så lågt värde som 55 på en 100-gradig skala. Det finns alltså stora möjligheter att förbättra innovationsklimatet. De främsta bristerna finns inom områdena skatter, byråkrati och regleringar.

Skatterna återkommer i båda styckena. Skatterna, som för företag enbart uppfattas som en utgift. Sänkta skatter ger ökad vinst. Och att föra fram olika argument för att sänka skatten är vad Svenskt Näringsliv ständigt gör. Ett nytt index, vad det är och hur det tagits fram, vad det visar och hur siffrorna skall tolkas, det framgår inte. Det viktiga är siffran 55, och budskapet att det är långt kvar till 100. Faktum är dock att det i sig inte på något sätt säger något om Sverige som samhälle. Indexet är ett verktyg som tagits fram för Svenskt Näringslivs räkning, för att ge stöd åt kraven på skattesänkningar.

Svenskt Näringsliv vill ge sken av att man är den ryggrad som Sverige vilar på, och allt annat utgår från. Man skapar arbetstillfällen, och för detta skall man belönas. Det är precis samma logik som används inom företagen och ger cheferna höga bonusar och ersättningar som resulterar i att klyftorna inom organisationen ökar. Hur ser man på sina anställda? Tar man hand om dem? Frågan är öppen, men det jag ser är något annat än vad Svenskt Näringsliv vill få mig att se. Jag ser företagsledningar som utan att blinka lägger ner eller säljer ut stabila företag, bara för att man kan tjäna lite mer genom att flytta tillverkningen till platser där människor är beredda att arbeta för lägre lön. Det är en oundviklig konsekvens av ett tänkande där vinst är allt. Det är vidare ett system som har testats förr, statare eller utaktionering av fattiga till den som bjöd lägst. Hur kan det vara bra för Sverige på sikt att gynna det tänkandet.

Svenskt Näringslivs argument skulle få en helt annan trovärdighet om företagen liksom (åtminstone delar av allmänheten) såg på skatter som en investering i framtiden, ett långsiktigt sparande. Om det vore så att företagen också talade om sina skyldigheter, och om de visade ansvar för det allmänna och inte bara inför aktieägarna som ofta inte ens finns i Sverige, då skulle talet om en annorlunda forskningspolitik framstå som mer värd att lyssna på. Jag är inte kritiskt till företagande, jag tror också att det är viktigt. Men inte per se, inte självklart. Företagare som tänker långsiktigt och som både vill vara med och betala investeringarna och som delar med sig av vinsten. Företag som tar ansvar och som ser till Sveriges bästa lika mycket som till ägarna och den egna organisationen. Ett sådant företagande är bra och viktigt, och det bör främjas. Tyvärr ser jag inga tecken på något sådant i artikeln.

Det behövs vidare en ambitiös men mer resultatfokuserad forskningspolitik och en utbildningspolitik som tydligt premierar att utbildning ska leda till jobb.

Resultatfokuserad forskning, att man väljer den formuleringen visar hur lite man vet och hur verklighetsfrånvänd man är, hur van man är att bara lyssna på dem som håller med och man hanterar fakta. Forskning handlar om det man inte vet, och den kan aldrig vara resultatfokuserad. Forskning handlar om att förutsättningslöst söka kunskap, och om att sprida denna kunskap i samhället. Produktutveckling är vad man har i åtanke, men denna måste väl ändå företagen stå för själva? Vill man tjäna pengar måste man vara beredd att investera och satsa.

Jobben, synen på utbildningssystemet och hur kunskapsutvecklingen och landets högre utbildning skall organiseras är också totalt verklighetsfrånvänd och helt orimlig. Faktum är att företagen inte är kompetenta nog att uppskatta och göra nytta av det som finns. Drömmen om fri tillgång för företagen, till studenter som på samhällets och egen bekostnad har skaffat sig en skräddarsydd utbildning är enkel att förstå. Men hur bra är det för Sverige när företagen efter några år lägger om strategin och kastar kunskapen och kompetensen på sophögen? För att få gehör för sina krav krävs att man visar att man är någon att lita på, och där har företagen mycket kvar att jobba på och bevisa.

Konsekvent förs lösningar fram som betalas av det allmänna, men som ensidigt gynnar företagen. Svenskt Näringsliv menar på fullt allvar att landets högskolor och Universitet skall styras av näringslivets krav och behov. Den som läst min blogg och som känner till min syn på och tankar om samverkan mellan akademin och arbetslivet vet att jag är mycket positivt inställd till samverkan och att jag tror på det som tankemodell och strategi för framtiden. Men det jag har i åtanke är något helt annat än Svenskt Näringsliv, som ser detta som ett sätt att finansiera sin forskning.

Innovationspremien innebär att de lärosäten som i samarbete med näringslivet är duktiga på att omvandla forskningsresultat till innovationer tilldelas större resurser än de som inte är lika framgångsrika. Forskningsresultat ska komma till samhällelig nytta för företag och medborgare, inte fastna i byrålådor på universitet och högskolor. 

Samhällelig nytta? Eller företagsekonomisk? Att ge sken av att det skulle ligga i akademins intresse att hålla inne med kunskaperna är totalt fel, och visar vilket förakt Svenskt Näringsliv känner för allt som inte lojalt följer i deras ledband. Min erfarenhet är att det är i företagens byrålådor som kunskapen låses in och fastnar. Det är bättre att hålla inne med vad man vet än att låta någon annan utveckla idéerna. Det är så logiken ser ut i företagsvärlden. Forskningens uppgift är att sprida kunskaperna till allmänheten, till samhället. Och företagens uppgift är att utveckla idéerna och att skapa produkter och tjänster av dem. Det är vad samverkan handlar om, att ge och ta ansvar. Om att samarbeta i såväl med som motgång.

Enligt konsultföretaget McKinsey uppgick det ackumulerade statliga riskkapitalet år 2010 till över 17 miljarder kronor. En renodling och effektivisering av myndigheternas verksamhet skulle frigöra resurser som i stället kan användas för att minska företagens skattebörda. Det är bättre att företagare får goda villkor och ges möjlighet att utveckla nya idéer än att de tvingas agera lobbyister för resurser hos statliga myndigheter.

Josh Lerner, professor vid Harvard och en av världens främsta forskare inom området innovationer och entreprenörskap, säger att politiken har en mycket betydelsefull uppgift i att ”duka bordet” för de företagsamma människor – forskare, entreprenörer och innovatörer – som sitter på idéer och utvecklingskraft.

Frågan är om svenska politiker förmår duka bordet på ett framgångsrikt sätt och göra upp med den gamla närings- och innovationspolitiken?

Den som kräver att få komma till ett dukat bord, dessutom utan att betala något för detta, hen är lat och lever med en verklighetsfrämmande uppfattning om världen. Svenskt Näringsliv visar med andra ord återigen att man inte har vad som krävs, och att man skyller sina misslyckanden på oss andra.

Dags att vakna upp, företagare. Dags att ta ansvar. Dags att inse vad som krävs för att bygga en plattform för framtiden: Samverkan, gemensamma investeringar och hårt arbete samt ömsesidig förståelse för varandras behov och förutsättningar. Arbetsintegrerat lärande, istället för företagscentrerad cynism och vinstfokus, det är vad en hållbar framtid byggs av. Inte sänkta skatter, för det går inte att få utan att ge!