Lita mer på oss som har landets högsta utbildning!

Läser med stort intresse Håkan Boströms Ledare i dagens DN. Kloka ord och risken med omorganiseringen av högre utbildning. Här handlar det inte i första hand om politik, eller om åtgärder signerade Jan Björkulund, utan om andra mer allmänna samhällstendenser och deras genomslag hös Universitet och Högskolor. Framförallt handlar Ledaren om riskerna med den utveckling vi ser. Boström talar om en kvalitetsparadox, som riskerar att leda till följande konsekvenser.

Den allt starkare inriktningen på att stärka varumärket, specialisera sig och jämföra sig med andra, riskerar att leda till likriktning i universitetsvärlden snarare än högre kvalitet.

Vad är detta om inte en konsekvens av territorialiserande krafter? Tecken på Universitetens och Högskolornas allt mer accelererande tendens till närmande av den enda vägen. Stadsapparatens önskan till enhet och kontroll gör att det ser ut att bara finnas en väg: Vägen mot specialisering, likriktning och enhet. En akademin, en kunskap. Överallt smyger den sig på, tanken på och övertygelsen om att konkurrens är kungsvägen till bra och användbar kunskap, och att pengar är ett lämpligt mått på kvalitet.

Det ökande antalet studenter har – tillsammans med ett större medieintresse och ett allt starkare genomslag för företagsekonomiskt tänkande – kraftigt stärkt behovet av marknadsföring, utvärdering och transparens.

Idag massproduceras helårsprestationer enligt löpande-band-principen. Inget fel i det, i sig, egentligen. Det är som det är. Problemet är motiven som anförs för reformeringen, och att ingen verkar bry sig på allvar om konsekvenserna på längre sikt, för samhället. Vill inte uppfattas som en grinig gammal gubbe som längtar tillbaka till en tid som flytt, ett försvunnet lyckorike där allt var frid och fröjd. Det var inte bättre förr. Absolut inte! Jag blickar framåt, mot hur det skulle kunna vara, inte tillbaka till min egen tid som student. Världen har förändrats. Det finns bara en väg, framåt.

Risken som jag ser med den utveckling jag tvingas hantera konsekvenserna av, samtidigt som jag i och genom min yrkesvardag är med om att administrera reformerna, är att kunskapen utarmas genom likriktningen och de standardiserade utvärderingarna, kvalitetssystemen och målsäkringstänkandet. Missförstå mig inte, kvalitet och transparens är centralt och oproblematiskt. Men just därför, låt oss vara transparenta. Hur ser Lektorns vardag ut? Hur används arbetstiden och resurserna som läggs på högre utbildning? Boström skriver.

Krafter utanför universiteten har drivit på utvecklingen. Från politiskt håll har behovet av att kommunicera forskningen till det övriga samhället – tredje uppgiften – kommit att betonas alltmer. Företagsekonomisk marknadsteori har bidragit med genomslaget för New pPublic Management: budget- kontroll, målstyrning och decentraliserat beslutsfattande är nu normen. Slutligen har mediernas intresse för högre utbildning och forskning ökat med krav på förenkling och jämförelser. Rankningslistor och andra kvantitativa mått passar medielogiken perfekt.

Jag har utbildat mig och forskat i över 20 år, men jag är inte betrodd att skapa system för kvalitetssäkring och kunskapsimplementering, det kommer i form av pålagor från externa krafter. Svenskt Näringsliv lägger sig i vilka kunskaper som skall odlas och spridas från Universiteten och Högskolorna, och politikerna gasar och bromsar som den värsta biltjuv i enlighet med konjunkturerna och väljarstödets rörelser, och medierna älskar skandaler och rankinglistor. Och så har vi studenterna som kräver uppmärksamhet, ledning och uppföljning samt examination. Allt skall rymmas inom tjänsten, samtidigt som man förväntas publicera sig och forska. Kalkylen går inte ihop sig.

Ny kunskap kan inte beställas fram! Ny kunskap växer fram där den hittar grogrund för att växa. Ny kunskap kräver tillit, tålamod och kreativitet för att genereras. Varför undrar jag, är man inte efter 20 år av hängivna förberedelser och dedikerat sökande efter kunskap och forskarkompetens, betrodd att arbeta förutsättningslöst för att söka ny kunskap längs de vägar man finner bäst i stunden? Varför kan man inte få förtroendet att arbeta först, och sedan utvärderas? Alla vet att det är genom förutsättningslöst sökande och kreativt testande av olika hypoteser som ny kunskap genereras. Ändå väljer ansvariga att öka kontrollen och kraven på detaljplanering.

Transparens är oerhört viktigt. Det är inte något carte blanc jag far efter, tvärt om. Bara lite andrum och tillit. Låt mig arbeta med det jag är bra på, att undervisa och forska. Låt mig använda arbetstiden till sådant som jag brinner för och tror på. Lita på mig, och låt mig visa vad jag kan. Utvärdera arbetet, i efterhand! Och om jag inte gör rätta för pengarna, låt någon annan hängiven forskare/lärare ta min plats. Då har jag inte i akademin att göra.

Vad ska vi ha Docenter och Professorer till, om deras kompetens och erfarenheter inte används? Obegripligt att vi som har landets högsta utbildning inte visas mer tillit! Jag vill att mina kunskaper skall komma samhället till godo. Jag har studerat och forskat för att förstå, och jag vill förmedla vad jag vet och kan. Men systemet jag verkar inom hindrar mig från att ägna mig åt detta, att nå ut. Vi är inne i en negativ spiral. Eller som Boström skriver, en kvalitetsparadox.

Enligt Strannegård minskar tilliten till samhällsinstitutioner, professioner och auktoriteter i hela västvärlden. Och när osäkerheten ökar så ökar även behovet av att bygga förtroende. Dagens studenter, forskare och rektorer frågar i allt högre grad ”hur ser det ut?”, ”hur påverkas mitt/vårt varumärke eller cv av detta?”. Allt fler, från gamla ärevördiga universitet till enskilda forskare, tvingas att hålla sig med en kommunikationsstrategi.

Vid Handelshögskolan i Stockholm finns i dag en heltidsanställd person som arbetar med att bevaka lärosätets rankning, inte minst i Financial Times. Forskare som förbättrat rankningen har också belönats ekonomiskt, vilket knappast lär ha lämnat forskarnas val opåverkade.

När kvaliteten på högre utbildning inte längre kan tas för given blir både mediebilden och rankningslistorna – som i fallet Financial Times flyter samman – viktigare. Flera universitet håller sig med en bibliometriexpert för att få upp antalet citeringar i vetenskapliga tidskrifter. Genom att signalera kvalitet drar högskolor och universitet till sig både studenter och pengar. Ekonomiutbildningar utsätts i dag för samma sorts ”rating” som företag som behöver låna på finansmarknaden – en utveckling som stärks i takt med att utbildningen internationaliseras.

Så här ser det ut, och det pekar inte i riktning mot bättre kunskap och ökad spridning av vetenskapliga insikter. Det leder tvärt om till ökat fokus på yta, och bort från det som är det centrala, det samhället behöver (vilket uppenbart inte alltid är samma sak som samhället vill ha). Varför lyssnar man inte på forskare här? Varför inför man pålagor och system som vi med landets högsta utbildning inte tror på, eller vet motverkar det som är akademins uppdrag. Obegripligt, men just därför viktigt att uppmärksamma och samtala om. Boströms avslutningsord är viktiga och rymmer djup visdom.

Företagsekonomisk logik fungerar utmärkt på marknaden, där har också marknadsföring sin givna plats. Men det innebär inte att denna logik utan vidare kan föras över till andra sfärer. Som Inga-Britt Ahlenius påpekade här i DN (17/8) är staten inget företag.

Moderniteten har en inneboende övertro på att allt kan mätas och organiseras enligt en och samma princip, politisk eller ekonomisk. Så enkelt är det inte. Även om gränserna inte alltid är knivskarpa kan det som är en dygd i en samhällssfär vara en last i en annan. Utbildning och forskning har sin egen särskilda logik, precis som försvar och rättsväsen har sina – skilda från företagets. Sanningssökande står i konflikt med anpassningsförmåga och kreativitet trivs inte bra med krav på standardisering och effektivitet.

Ett ogenomtänkt användande av företagsekonomiska principer i styrningen av högskolan kan i värsta falla ge ett sämre utfall på den verkliga marknaden – till men för både studenter och forskare och de företag som ska anställa dem.

Kan bara instämma! Och kämpa vidare, mot det jag vet leder fel och är skadligt, och för det jag tror på och med stöd i vetenskap kan argumentera för och vet fungerar.