Vetande är en kollektiv process, som kultur

Vetande är inget som uppstår i huvudet på en individ, en gång och sedan sprids från denna nod som ringar på vattnet. Vetande är en kollektiv process, ett slags dubbelriktad interaktion fylld av motsägelser och beroende av en lång rad beslut. Det är vad jag främst lägger märke till när jag läser om det förmodade genombrott man nu kanske står inför nere i Cern. På onsdag är det kallat till presskonferens. Då får vi kanske svaret på frågan; finns den eller ej, Higgs boson?

Den förutsätts vara resultatet av en mans tankemöda, men jag kan inte förstå hur man kommit till den slutsatsen, givet vad man vet. Läser följande i DN.

Den brittiske fysikern Peter Higgs var 35 år när han i juli 1964 sände en artikel till den europeiska tidskriften Physics Letters. Artikeln refuserades, för redaktören ansåg att Peter Higgs teorier saknade relevans för partikelfysiken. Då skickade han den i stället till en amerikansk konkurrerande tidskrift som heter Physical Review Letters. Där kom den in i slutet av år 1964.

Men några veckor tidigare hann två forskare i Belgien, Robert Brout och Francois Englert, få in en artikel med liknande innehåll. Och bara några veckor senare kom en artikel av tre brittiska forskare med samma tankar. Alla sex föreslog att det finns ett fält i universum som ger massa åt somliga partiklar men inte åt andra.

Hur är det med alla dem som så att säga krattat manegen för dessa herrar, undrar vän av ordning? Alla dem vars arbete möjliggjorde arbetet med de laboratorier som krävs för att kunna forska kring denna typ av frågor? Var ska man börja, om man ska söka sig bakåt för att hitta föret till det som långt senare blommar ut? Vem skall äras, om någon? Läser vidare,

Peter Higgs var den enda av de sex teoretikerna som förutsade att tröghetsfältet skulle manifesteras i en särskild partikel – den Higgspartikel som så småningom uppkallades efter honom själv. Det förbättrar oddsen att just han får Nobelpriset i fysik så fort Higgspartikeln kan betraktas som ett säkert faktum.

Det är med andra ord en bedömningssport vi har att göra med, vilket bekräftas av fortsättningen.

Ett Nobelpris i fysik ges aldrig till mer än tre personer. Frågan är vilka de andra två ska bli. Blir det teoretikerna Robert Brout och Francois Englert som trots allt var först att publicera en artikel? Eller blir det Peter Higgs plus två praktiker? Och i sådana fall, vilka av alla tusentals fysiker som har arbetat med jakten på Higgspartikeln ska Nobelkommittén välja? Antagligen de högsta cheferna för de två forskarlagen vid detektorerna Atlas och CMS. Men ska man välja cheferna som först planerade arbetet eller de som råkade ha positionen just när upptäckten gjordes?

Varför begränsa sig till tre personer? Alla vet att det alltid är fler än tre som står bakom en upptäckt, oavsett vad vi har att göra med för typ av ny kunskap. Ingen verkar i ett vakuum. Kunskap är resultatet av kollektiva ansträngningar. Kunskap är inget man kan räkna på, den uppstår slumpmässigt i sammanhang. Ofta erkänns kunskap inte som kunskap förrän i efterhand, vilket refuseringen av Higgs artikel bara är ett exempel på. Det finns hur många exempel som helst på idéer som hittats i döda forskares byrålådor och först postumt nått erkännande.

När ska vi, kollektivt, dra lärdom av detta? När ska vi använda den kunskap vi har, om världen och om hur kunskap blir just kunskap? När ska politikerna inse fakta, att vetande aldrig kan beställas fram eller skräddarsys efter på förhand givna kriterier? Vetande uppstår oftast som ett resultat av slumpen, vanligtvis på en helt annan plats än där man riktar uppmärksamheten.

Om detta, och om insikter man kan dra av det skriver Johan Thente, också i DN. Av artikeln ovan framgår att uträkningarna som lett fram till insikterna som eventuellt kommer att rendera någon av alla inblandade i processen ett Nobelpris görs av avancerade datorer. Till vilken nytta kan man då sannerligen undra, bör mattematik upphöjas till det viktigaste ämnet i skolan, idag? Thente skriver.

Vi vet ju att skolenkäterna om ”vad vill du bli?” ganska väl speglar det behov som de tillfrågade kommer att möta när det väl är dags att fixa jobb. Ni minns svaret ”nåt med media” som lät så drömmande och världsfrånvänt för femton år sedan, och oroade politiker och skoldebattörer? Bakom hörnet väntade internet med en helt ny arbetsmarknad – nåt med media.

Kanske är det så att lägre matematikintresse speglar det faktum att matematik inte längre är så väsentligt som äldre generationer inbillar sig. Kanske bör det inte ens betraktas som ett huvudämne i skolan, utan ett ämne för att yrkesinrikta sig på i gymnasiet? Som latin?

Alla har nytta av grundläggande matematik. De fyra räknesätten, mått, procent och geometri. Men den enorma mobilisering vi har sett på senare år känns som en befängd överreaktion på en prestigeförlust i en internationell tävling med oklara regler och syften.

Samtidigt saknar en stor del av dagens svenska elever förmågan att skilja en ledarartikel från en bilannons. Åtskilliga niondeklassare har svårt att begripa en Alfonsbok.

Om man behärskar språket så har man ett redskap för att lära sig – till exempel matematik.

Om man behärskar matematiken så kan man matematik.

Jag önskar att svenska skolpolitiker i alla fall kunde försöka lära sig behärska framtiden, snarare än sitt eget förflutna.

För vems skull ska man utbilda sig? För sig själv och den framtid man vill se förverkligad, eller för den generation som står i begrepp att lämna över världen till de unga? Är det företagsledarna, politikerna som vill få en klapp på axeln av företagen? Eller är det för sin egen framtid man ska studera och bygga sitt liv? Frågan är öppen, liksom frågan om vilken värld vi ska ha/få? Den världen skapas i handling, av alla, tillsammans.

Språk är viktigt, men inom rådande kunskapsparadigm är det en underprioriterad fråga. Man lägger ner språkutbildningarna på Universitet och högskolor, av ekonomiska skäl. Kortsiktigt ekonomiskt tänkande styr vilket vetande man ska satsa på för framtiden. Språk är ett redskap för tänkande, och tänkande är vad som krävs för att möta framtidens utmaningar. Mattematiken är så pass komplicerad att den överlåts till datorer. Ändå anses den kunskapen vara viktigare än insikter i språk. Varför då? Vem har bestämt det? Och vilka konsekvenser för detta med sig? Var finns analysen som ligger bakom besluten? Finns det någon överhuvudtaget, eller är det bara beslut tagna i stunden för att rädda dalande opinionssiffror?

Mattematisk kompetens är bara användbar för att räkna på det som går att räkna på, så sant. Medan språk är en kompetens som kan användas för att arbeta även med det man inte förstår. Språkkunskaper för människor samman, och ökar möjligheterna till kunskapsutbyte. Och, utan språk, hur skulle man kunna diskutera sig fram till frågan om vem som ska få det där Nobelpriset?