Tillämpad kulturanalys?

Ibland dyker det upp kommentarer eller reflektioner som jag tycker passar bättre att svara på här, istället för i kommentatorsfältet. Idag dök det upp ett sådant svar, från Ann-Helen. Hon tänker vidare kring mina tankar kring Deleuze och Guattaris texter. Och det är ju precis vad jag vill, sätta igång tankar. Inte stänga till, bestämma och låsa fast. Flyktlinjer handlar om att öppna upp för, bygga vidare på och sprida, tankar av skilda slag.

Samhället, kultur, världen blir till i och genom reflektion, passion och aktion. Och kanske kan man benämna världens blivande som ett slags tillämpad kulturanalys. Gillar tanken på Flyktlinjer som tillämpad kulturanalys. För vad jag gör här är att i realtid, försöka förstå kultur i obestämd form pluralis. Och det går bara att göra genom att interagera, med kommentatorer, medier och medmänniskor. Tillsammans skapar vi vår värld.

Precis, i kontexten tillämpad kulturanalys, tänkte jag på skillnaden mellan immanent kritiserande och immanent kritik. Det immanenta kritiserandet handlar om att peka på att normer, som t ex ett projekt själv ställt upp, inte efterlevs eller uppfylls. Ofta vet ju alla redan detta, i så fall.

Här tänker jag på den akademi som jag till vardags finns och verkar inom. Hur man där vinner makt och ära genom att kritisera, framförallt varandra. Man lyssnar mer på vem som talar, än vad som sägs. Och man bygger världar med hjälp av premisser som manglas genom seminarier där makten talar, åtminstone lika mycket som förnuftet. Ofta är det svårt att skilja makt från vetande. När man då upptäcker att det finns någon eller några som reser anspråk på att sitta inne med en sanning som inte stämmer överens med det paradigm man själv verkar inom måste man för att själv inte förlora akademiskt anseende attackera. Lyssnar man kanske man snärjs in och blir uppmärksammad på sina egna inkonsekvenser och svagheter i resonemanget. Kritiken ser ut att vara riktad mot kunskapen, men är i själva verket ställd på ett sätt som mörkar det faktum att dess syfte är att förgöra den som inte ställer upp på rådande (högst kontingenta) normer. Rättning i tankeleden är A och O. Det skulle kunna vara ett slags immanent kritiserande, eller?

Det tar sig formen av t ex en "traditionell" evaluering, och det konserverar. Det föds inte riktigt några nya förståelser ur ett sådant kritiserande, snarare kan projektet fastna ännu djupare i de spår, som inte fungerar och ledas till att försöka ännu mer, med detsamma.

Mer av det man redan vet. Bliv vid din läst. Vill du göra karriär är det viktigare att bygga allianser än att forska och söka kunskap. Akademiska meriter samlar man på sig genom att presentera accepterad kunskap, för en redan invigd publik. Jo, tack, det känner jag igen. Det har jag stött på och utsatts för. "Den sökande skrev sin avhandling om lastbilsförare" har jag fått läsa i avslag till ansökningar om ekonomiska medel för att forska om alkohol. Till exempel. En sådan syn på kunskap kan inte anat än fastna. Det är medaljens baksida, men vad bryr sig den som gynnas av systemet om det? Det så jag förstår den immanenta kritiken, som riktad mot forskarsubjekt som inte rättar sig in i ledet, som inte accepterar sin position i hierarkin. Det leder inte vetandet framåt, tvärt om. Det är förödande för kunskapsutvecklingen.

Immanent kritik kunde däremot vara resultatet av kulturanalys; ett kreativt, hermenutiskt arbete, som söker förståelse av den situation projektet befinner sig i och därför kunde visa/föda alternativa vägar.

Ja, precis, detta är jag med på. Det är så jag vill se på forskning om kultur. Den går inte att förstå utan att man lever i den och engagerar sig i dess tillblivelse. Forskningen om kultur kan inte annat än påverka det som studeras, för det handlar om subjekt som kan läsa och reagera samt agera för eller mot det vetenskapliga arbetets resultat. Forskning om kultur kan bara vara immanent, och den kan bara vara kritisk. Kritiserande kan och får den dock aldrig vara. Den måste vidare peka på alternativa vägar för den tillblivelse som ändå hela tiden pågår och vars riktning bestäms kollektivt i och genom interaktion mellan samtliga aktörer som finns, verkar och påverkar rådande kontext.    

Men: även om man som kulturanalytiker skulle ha försökt sig på det, kan det man säger tolkas som immanent kritiserande, därför att det är det som faller sig mest naturligt, ofta.

Ett viktigt dilemma som du pekar på Ann-Helen, som man måste förstå och hantera för att komma ur de låsningar som hela tiden uppstår när man försöker sprida insikter, förvärvade genom tillämpad kulturanalys, till forskare som finns och verkar inom ett annat paradigm utan att veta detta eller som saknar viljan att förstå. Insikt är första steget mot förändring, och så mycket mer finns inte att göra annat än att utrusta sig med tålamod. Och att envist fortsätta forska och peka på problemen med rådande kunskapssyn.

Vi förstår ju något enligt vad vi vet, och enligt vad vi väntar oss att höra.

Precis, vi är som Heidegger säger; utkastade i världen. Inget uppstår i vakuum, allt blir till i relation till allt anat. Detta måste man också förstå, ingen överger det man tror på och vet, bara för att det kommer någon som säger att man har fel. Det är grundläggande psykologi, och den kan man aldrig bortse från. Viktigt!

Man kan fundera på vad det är man avfyrar och hur det som avfyras tolkas/fastnar/slår ut i vad slags effekt. Har man bara EN chans att skjuta en "pil" (t ex som en presentation av ens arbete), så är det stor risk att den susar förbi.

Just vad jag ser som problemet inom akademin idag, man får aldrig misslyckas. Och därför riskerar hela projektet att kapsejsa. Vill vi skapa förutsättningar för ett bättre vetande är detta en sak vi måste kämpa för. Det är genom att misslyckas, och genom att öka möjligheterna till och förståelsen för hur viktigt det är att det avfyras så många (kunskaps)pilar som möjligt. Det är nyckeln till hållbarhet, som jag ser det. Bara om och när man får misslyckas vågar man tänka och ta sig utanför boxen. Och det måste fler göra oftare, om vi skal kunna lösa de problem som mänskligheten står inför.

Därför, i tillämpad kulturanalys, behövs kanske ett kontinuerligt pilskjutande - involvering av dem man vill nå och utveckla tankar MED, inte för. Och hur ska det gå till? Kanske behöver man vara lite av en "smart missil" också..

Ja, tillsammans bygger vi världen. Och, möjligen kan jag hålla med om att det finns poängen med konventionella (kunskaps)vapen, också. Alla medel är nödvändiga och viktiga, det är inte typen av vapen eller vilka verktyg man använder som är det viktiga. Det är resultatet av arbetet som är vad som räknas.