Kanske kunde man kort och gott säga att tillämpad kulturanalys handlar om att försöka frambringa kulturell självförståelse (hos forskaren själv, och hos dem som denna samarbetar med och vill nå och delge sina analytiska resultat).Frambringar kulturell självförståelse. Gillar den tanken. Studier av kultur är väsensskilda från studier av kvarkar och bosoner. Studier av fysik och universum ger en annan typ av förståelse och möjliggör utvecklande av andra typer av verktyg. Fysik är ett ämne, en tanketradition, ett kulturellt sammanhang. Varken mer eller mindre. Och fysik är lika mycket värt som kulturvetenskap, eller lika värdelöst. All kunskaps eventuella värde kan bara bestämmas med utgångspunkt i konsekvenserna som kan härledas till respektive kunskap. Och all kunskap kan användas till olika saker.
Frambringa kulturell självförståelse. Det är vad jag som kulturvetare sysslar med, och det innebär att jag är medveten om att det vetande som mitt arbete resulterar i påverkar mig och det sammanhang som undersöks. Forskning om kultur handlar om att förstå konsekvenser av och möjliga förändringsriktningar av det rådande. Vad är möjligt, önskvärt och till vilket pris kan olika scenarios genomföras? Den typen av frågor. Frågor som har med organiseringen av vardagen att göra. Och det är viktig kunskap, för det är i vardagen allt börjar och slutar. Alla behöver tak över huvudet, mat på bordet, möjlighet att ta hand om sig och sin kropp, sömn och intellektuell stimulans. Och detta måste arrangeras för, individuellt, lokalt och globalt. Människor är mer lika än olika, och har samma grundläggande behov.
Vad jag saknar i samhället och den kultur jag undersöker på olika sätt och med olika metoder, är insikt om hur mycket det är som förenar oss människor. Jag saknar vidare insikt om i hur hög grad vi är ömsesidigt beroende av varandra. Tillsammans är ett ord som ofta dyker upp här på bloggen, och det gör det av ett mycket specifikt syfte. Tillsammans och människors beroende av varandra är ord och företeelser som konsekvent förnekas i dagens individcentrerade samhälle (som Thomas Johansson skriver om i boken Kändisfabriken). Möjligen som en konsekvens av att vår tid präglas av sökandet efter svaret, sanningen, det enda, bästa, största, snabbaste, vackraste. Jag, jag, jag. Allt utgår från mig, om jag själv får välja. Men om vill vara känd förutsätter det att det finns andra som lyfter upp mig och gör mig känd. Inget enda är sitt eget ursprung, allt är beroende av och uppstår i kontext. Inget går att definiera mer precist än fler än en, men färre än många. Åtminstone inget som har med kultur att göra. Den förståelsen är både ett resultat av och en förutsättning för Tillämpad kulturanalys.
Att inte ägna sig åt det immanenta kritiserandet, en "första gradens kritik", är att gå ett steg bortom de problem och dispyter folk är invecklade och ofta fastknutna och förpliktade till (som kan ha att göra med makt, prestige, hierarki, anseende, vad som kan och får yttras i ett visst sammanhang, vad folk upplever att "krävs" av dem i deras identiteter) utan istället fokusera på det som inte är problematiserat - de texter, den horisont, de förståelser, den vardag, som de problem man är upptagna av kan kopplas till.Ja, Ann-Helen, det bråkas alldeles för mycket. Dras alldeles för många lansar för jag, mig och mitt perspektiv. Makt används för att nå ut, för att stänga och förgöra. Allt ljus på mig. Jag och min vetenskapliga disciplin är viktigast och behöver mer medel för att kunna forska. Jag, jag, jag. Mitt, mitt, mitt. Om jag erkänner någon annans värde förlorar jag mitt. Nej, det är inte så. Bråka inte, samarbeta!
Konkurrens kan vara ett verktyg, men det kan och får aldrig vara universallösningen på allt. Det finns aldrig ett svar på komplexa problem, och det är precis vad kultur är. Ett komplext problem, som inte kan lösas uteslutande av forskare. Därför Tillämpad kulturanalys. Samproduktion av kunskap, tillsammans skapar vi det vetande vi behöver för att på bästa sätt organisera samhället så att så många som möjligt kan komma till sin fulla rätt och bidra till helheten med sina kompetenser.
Tänker jag vidare i denna riktning hamnar jag strax i tankar om Neurodiversitet (som Jakob Wenzer skriver mycket insiktsfullt och klokt om här). Det handlar om vikten av att se människors olikhet, inte som ett problem som måste korrigeras för att samhället ska fungera optimalt, utan som en tillgång som kan och bör utnyttjas och bejakas. Att ha en hjärna som är konstituerad och som ser världen på alternativa sätt, och som har förmågan att se möjligheter och lösningar där andra ser problem. Det är att bygga ett samhälle där det finns plats för många och olika förmågor och kompetenser. Idag likriktas, mainstreamas och effektiviseras det, alldeles för mycket. Den enda vägen är, det enda svaret på alla frågor. Det finns bara utrymme för ett och ett enda sätt att vara och tänka. Och så står vi förvånade när det bara är vita, heterosexuella, medelklass män i ledande positioner överallt. Det är ju så vi agerar, det är vad vi önskar. Klart det blir så då. Det förstå alla som är bara lite insatta i kunskaper som finns inom humaniora och kulturvetenskap.
Här ser jag ett stort befriande potential: problemen talas ofta om som att de är personers "fel" och detta tar dels en massa energi (skapar stress och känslor av otillräcklighet) och kan också leda till attacker mot stereotypiserade kategorier av människor som man kanske förstår som att de "härbergerar problemet". En sk "målgrupp" kan därför bli själva "målet" (eller måltavlan!).Precis, vi diagnostiserar, korrigerar och arrangerar för likriktighet. Vi problematiserar individer som inte passar in i mallen. Vi bestraffar och konkurrensutsätter, leder alla in i samma fålla. Och sedan står vi handfallna när det blir problem och det saknas förslag på lösningar. Man lånar ut pengar för att lösa problem som skapats på grund av att det lånats för mycket pengar. I en värd där det bara finns plats för en lösning finns bara denna att tillgå när/om det uppstår problem, även problem som härrör ur detta enda tänkandet. Jag ser ett brännande behov av Tillämpad kulturanalys!
Bara en sådan sak som att hjälpa till med ett projekts "problemformulering", kan därför vara till stor hjälp.Problemformulering är viktigt. Som man frågar får man svar, det är en annan viktig insikt som kommer ur kulturvetenskaplig forskning. Beroende på hur man närmar sig världen, och vad man väljer att se, påverkar utfallet. Vi gör oss medvetet blinda, allt för ofta. För att vi bestämt oss på förhand för att det bara finns ett och ett enda svar. Ett och ett enda sätt att tänka och vara människa på. Det finns många, olika och de kan kombineras på otaliga sätt. Bara så kan hållbarhet skapas.
Jag tror överhuvudtaget, att det är viktigt att kulturvetarna inte glömmer, utan slipar och utvecklar, sina grundläggande verktyg och färdigheter. Men - och det var här jag började tänka på att röra sig som en "smart missil" - man måste förstå den kontext där man arbetar tillämpat, för att kunna använda verktygen effektivt.Håller med, man måste förstå kontexten. Och kontexten måste förstå. Kunskap är ett kollektivt projekt, för människan som kollektiv. Och så fort jag får tid över, inspiration till och kraft, ska jag läsa din Masteruppsats, absolut. Den verkar intressant och viktig. Den finns här, om någon annan är intresserad också.
"tillsammans skapar vi det vetande vi behöver för att på bästa sätt organisera samhället så att så många som möjligt kan komma till sin fulla rätt och bidra till helheten med sina kompetenser."
SvaraRaderaJust precis. Jag har svårt att tänka mig någon människa som inte skulle vilja komma till sin rätt - det går inte att leva i meningslöshet. Annat än under stort lidande. Men hur "komma till sin rätt" ser ut, levs och dröms, är kulturellt, och därför alltid intressant att försöka analysera.. kanske tillämpad kulturanalys också kunde vara ett alternativ till all individfokuserad SJÄLVhjälp vi ser idag, just för att den fokuserar på det delade, den kollektivt skapade meningen och meningsfullheten - det kulturella. Ja, arbetsmarknaden för kulturvetarna ser lovande ut!