Om vikten av att lära sig se och dra lärdom av det som sker

Ledaren i DN idag fångar intresset. Den handlar om HD-domen i banpornografimålet mot Mangaexperten där frågan handlat om ifall teckningar är att betrakta som barnpornografi, i lagens mening, och om innehav av sådana bilder i så fall skall förbjudas. Att frågan är svår och komplex visar redan det faktum att det är HD som behandlar ärendet. Och titeln på Ledaren är: "Fler frågor än svar." Vill lyfta detta, och reflektera lite mer kring sakens principiella natur. För det handlar om kunskap, kultur och om hur och vad som är möjligt att göra.

Juridik har på senare tid allt mer kommit att intressera mig, för det det handlar som jag ser på saken om kultur, fast lite mer på riktigt. Jag menar att de problem som juridiken brottas med är överförbara till arbetet med att förstå kultur. Inom juridiken försöker man låsa fast det som är rörligt. Man försöker kodifiera förändring. Lagen är flytande och den kan aldrig gå emot folkets allmänna uppfattning. Tanken med och målet för juridiken är att det skall vara kristallklart, men vore det så behövdes inga advokater. Inget som rör människors värld är kristallklart och fritt från motsägelser.

Om det fungerar inom juridiken borde det fungera inom Kulturvetenskapen. Det som anses vara juridiska problem vilka löses med hjälp av olika mer eller mindre transparenta arrangemang, borde kunna hanteras på liknande sätt inom vetenskapen om och studier av kultur. Med en lite mer juridiskt influerad inställning till och syn på resultatet av forskningen om kultur skulle man kunna nå längre än om man hämtar influenser från naturvetenskapen. Det är i alla fall min övertygelse, och jag tar tacksamt emot synpunkter på denna. Något behöver hända inom humaniora om ämnet inte helt skall försvinna, vilket illustrerats på olika sätt i medierna i veckan som gått.

Nåväl, det var en utvikning, det jag egentligen ville reflektera över var domen och tankarna kring den i Ledaren i DN. För att båda säger en hel del om kultur, också. Tolkning, och svårigheten med att nå konsensus kring hur innebörder skall bestämmas en gång för alla, brottas kulturvetare med ständigt. Debatten om konstbegreppet, och konsekvenserna av den gränsdragningsproblematiken har Lars Wilks belyst med all önskvärd tydlighet. Och jag läser i Ledaren,

Justitieråden ger sig i domen in på konstrecensenternas område: ”Även om teckningarna knappast är sådana att de tydligt ryms under begreppet konst, har vissa av dem konstnärliga drag.” Frågan är på vilket sätt det är relevant. Ett verk på Hötorget kan rimligtvis inte vara olagligt om det är lagligt i stugvärmen på Moderna. Konsten måste vara fri. Jurister ska inte vara smakdomare. Den prövning domstolar gör av det ena eller andra kontroversiella verket (som till exempel Anna Odells fingerade självmordsförsök) måste inskränkas till handlingen och vad som är lagligt eller inte.

Lätt är det inte, men det kan det per definition heller inte vara. Av det enkla skälet att det finns ingen objektiv definition av eller tydlig gräns mellan vad som är vad. Frågan är hur man ska hantera detta fundamentalt mänskliga problem, acceptera sakens natur och hitta fungerande förhållningssätt till dem, eller fortsätta jaga svaret även om inget talar för att det finns ett svar, i bestämd form singular? Jag röstar för det tidigare. Konst är inte en fråga för domstolar att bedöma, men det kan samtidigt heller inte räcka med att hävda att något är konst och så går man fri. Komplext, visst, men det är så det ser ut rent objektivt, oavsett hur vi människor väljer att se på saken.

En invändning mot den nuvarande barnpornografilagen när debatten var som hetast för snart 15 år sedan rörde just skillnaden mellan att med film eller foto dokumentera ett verkligt övergrepp kontra de fantasier utan verkligt övergrepp som teckningar kan vara ett uttryck för. Men förespråkarna menade att om man gav grönt ljus för illustration och rött för foton, kunde man helt enkelt göra teckningar utifrån ett foto som alltså i sin tur skildrade ett verkligt övergrepp. Det var måhända en inte helt orimlig slutsats.

Fast en teckning är väl ändå alltid något annat än en bild, ett foto? Och frågan handlar väl egentligen om efterfrågan. Hur ser det ut hos brukarna (om det uttrycket tillåts?), spelar det ingen roll om det är en teckning eller ett foto eller en film? Jag föreställer mig att det borde göra skillnad. Och problemet är väl egentligen inte bilder av barn i sexuella situationer, utan reella övergrepp på levande barn, av kött och blod. Datorsimulering, slår det mig. Hur gör man med det? Och går det att se skillnad? Fast återigen, frågan handlar väl inte om vad man kan och ska titta på, problemet rör väl barnen som utsätts för övergrepp.

Gränsdragningsproblematiken, och det faktum att det är vad juridiken brottats med, istället för problemet med reella övergrepp på riktiga barn. Borde det då inte vara bättre att säga att alla avbildningar som inte är av riktiga barn är tillåtna. Eller kan man då fota bilder av bilder av övergrepp och komma undan med det? Som sagt, lätt är det inte.  

Men orimligheten slår igenom på andra ställen. Till exempel i de förarbeten som slår fast att teckningarna inte behöver vara verklighetstrogna. Vidare att själva existensen av pornografiska bilder är kränkande för barn generellt. Det är en vulgär relativisering av ett djävulskt brott. Det är ett hån mot barnpornografins verkliga offer att jämföra en penetration av ett litet barn med något slags allmänt lidande över att vi lever i en värld där barn sexualiseras.

Detta håller jag med om, det är att relativisera en viktig fråga och ett allvarligt brott. Frågan är komplex nog som den är utan att man bör blanda in denna typ av problem. Som sagt, det finns ingen sanning eller ett enda otvetydigt svar på någon fråga som rör kultur, och därför måste man överge det tankespåret så fort man inser att det är vad man är inne och trampar på. Här har samhället ett kollektivt ansvar. Sanningen eller någon absolut rättvisa kommer aldrig att nås, av det enkla skälet att det inte existerar i världen. Accepterar man det kommer man att kunna frigöra resurser som skulle kunna användas för att minska brotten mot och övergreppen på barn. Och det var som sagt huvudproblemet. Det är själva orsaken till att detta mål överhuvudtaget hamnat i rätten.

De invändningar som hördes på 90-talet äger fortfarande sin relevans. De avbildningar som speglar ett verkligt begånget brott, med verkliga barn, bör vara olagligt att inneha och sprida oavsett vilken teknik som använts för bilden, filmen, teckningen, serien, ljudfilen eller annat. Däremot bör det inte vara kriminellt att uttrycka fantasier i bild, lika lite som det i dag är att uttrycka dem i ord. Sexuella övergrepp mot barn ska inte bagatelliseras eller relativiseras. Men det ska inte yttrandefriheten heller.

Yttrandefriheten är central och ett av de fundament som samhället och hela den tillvaro som vi känner och lever i och med vilar på. Det är helt avgörande att man förstår det, att ruckar man på den principen och tänker sig att man då kan lösa problemet med övergrepp på barn, då kommer man att få en hel massa andra problem på halsen. Problem som kanske är allvarligare än sexuella övergrepp på barn, även om det är svårt att tänka sig.

Som sagt, och detta får också bli ett slags sammanfattning av det jag vill få sagt med ovanstående tankar och reflektioner: Självklart blir det fler frågor än svar, för det är så som kulturen är och fungerar. Kultur är komplext, ofta motsägelsefullt och det finns aldrig en enda rätt och rimlig tolkning, aldrig ett svar, bara och alltid flera olika svar. Och alla svar, tankar, beslut och handlingar ger upphov till konsekvenser. Förstår vi det, om den tanken kunde genomsyra mer av samhället och vardagen, då skulle världen vara en lite bättre plats att leva på. Fast det är så klart ingen lösning på problemet med övergreppen på barn, men det är inte HDs dom heller!