Idag avslutas årets Kulturoffensivkurs på Göteborgs Universitet. En dag full av intressanta, nyskapande och inspirerande presentationer. Alla på temat Kultur. En högtidsdag, hela dagen. Minns förra årets presentationer tydligt. Ingen var den andra lik, och med ledning av titlarna blir det samma även denna gång. Ett privilegium att få vara del av, helt enkelt. Detta är lärarens belöning, att få lyssna på resultatet av studenternas arbete. Att få uppleva utfallet av den process man deltagit i tillsammans med studenterna. Nyttigt att bli påmind ibland om vilket fantastiskt arbete man har. Lätt att glömma det när man är trött och det bara strular.
Snart är det semester, men kulturen tar inte ledigt. Det är också något man behöver påminnas om. Kulturen finns överallt, hela tiden. Ingen kommer undan den. Därför kan den heller inte pressas in i en på förhand definierad mall. Det tar sig helt enkelt oändligt många skepnader. Den är heller inget, den blir ständigt till på nya sätt. Föränderlig, gäckande och dunkel. Det finns inte en metod, inte en teori. Enda sättet att lära sig se kultur är att vänja sig vid att jobba med en bred palett av verktyg. Detta är inte lika roligt att påminnas om.
Orsaken till och följden av ovanstående är att ingen kan bli expert på kultur. Kultur är en kollektiv angelägenhet. Man kan bli olika bra på att se kultur, men expert på detta blir ingen. Om någon gör anspråk på något sådant är det per definition en lögnare. På metoder och på teorier som används för att undersöka och få fatt på kulturen kan man så klart vara mer eller mindre bra och väl insatt, men expert på kulturen, själva undersökningsobjektet, kan man inte bli.
Det är några av anledningarna till att jag trivs med att vara kulturvetare. Det är omväxlande, det är överraskande och det finns relativt få möjligheter och tillfällen till maktutövning. Aspiranter på makt finns, och försök att bli uppfattad som expert görs hela tiden. Men det är dömt att misslyckas. En tid kanske det går, men för eller senare kommer verkligheten ikapp. Förr eller senare avslöjas "experten" som den bluff eller klåpare hen är.
Kulturvetaren är aldrig ledig. Semester kan och måste man ha för att orka, men ledig är man aldrig. Livet går bara in i och ut ur olika skeden. Snart går vi in i en period då uppmärksamheten blir en annan. På sommaren ser man annat, och det finns mer tid för eftertanke. Har tänkt att försöka låta det speglas här på bloggen. Kommer inte att bli poster varje dag. Det får inte bli ett tvång. Ska försöka experimentera lite, med form och innehåll. Fler bilder, alternativa betraktelser. Så ser planen ut, efter midsommar. Då är det sommarsäsong på Flyktlinjer.
Idag är det avslutning. Imorgon sista handledningen. På torsdag, möten. Och in emellan läser jag tentor. Nästa vecka början utfasningen av detta läsår. Midsommarveckan är inledningen på uppladdningen för nästa termin. Kulturen tar aldrig ledigt.
Hur menar du att "ingen kan bli expert på kultur"? Jag får bara såna associationer till något mycket heligt.. och falska profeter (ja och t.o.m. satan), och präster som kanske heller inte skulle säga att de är "expert på Gud", men att gud är överallt och de har några metoder att "se" gud, komma i kontakt och närma sig kanske ("få fatt på kulturen"), och teorier de är insatta i. Jag vet inte - är det något heligt i farten?
SvaraRaderaOj Ann-Helen! Det var en vändning jag inte såg komma. Får fundera på det du skriver, för det är absolut inget sådant jag hade i åtanke.
SvaraRaderaFinns det präster som inte är experter, tänker jag? Som inte reser anspråk på och får auktoritet från sin kunskap om det som ligger bortom denna världen. Kontakt med gud, den som har det får så klart makt. Och det är vad jag menar med experterna. Sådana som säger sig veta något om kulturens innesta väsen. Som med stöd i vetenskapen tar sig rätten att uttla sig om kulturen, och som talar om för andra hur den är och hur man bör agera.
Nej, det är precis det jag menar är farligt. Jag ville ned texten tala om att kultur är ett ämne som angår alla och som alla har inblick i och kunskap om. Direkt kunskap. Och den kulturvetenskap jag undersöker möjligheterna med/för handlar om att jobba med verktyg som går att använda för att se kulturen.
Verkygen för att se och undersöka kultur, det är kulturvetaren (möjligen) expert på, men inte på kulturen i sig. Absolut inte!
En viss förundran kan man nog känna och kanske man bör känna inför kulturen. Världen, livet är förunderligt. Men att kalla det heligt känns inte så bra. För det väcker andra associationer än dem jag anser hör hemma inom vetenskapen.
Vet inte om det blev klarare?
Det var nog jag som vände saker och ting på huvudet, för jag tyckte det var intressant hur kultur, som den framstod i texten ovan, mitt i allt kunde bytas ut med "gud" - som är överallt och som ingen kommer undan, som tar sig många skepnader, som ingen kan vara "expert på" för dess/guds vägar är outgrundliga, vars plats ingen får ta och börja diktera hur det är/bör vara i dess/guds ställe, att det finns metoder att närma sig, att makt förnekas - för det är gud/kulturen som har makt och den som gör anspråk på denna makt är en bluff, medan andra (rättroende) bara agerar "vittnen" utan makt? Jag tycker tvärtom, att kulturvetare ständigt har makt (vem den influerar är en annan sak) och bör vara medvetna om det - även om man inte skulle kalla sig expert på kultur. Att det inte finns något som ett neutralt vittne - beskrivning/analys, men att dessa måste vara nyanserade och göra det och dem som det handlar om rättvisa och verka för större förståelse mellan människor. Därför frågade jag hur du menade, när du skrev att ingen kan bli expert på kultur, och undrade vad som händer med kulturbegreppet då man slår fast att ingen kan vara expert på kultur. Blir "kultur" då en slags autonom, yttre kraft, som man ändå ställer sig i relation till på något sätt?
SvaraRaderaSen kommentar, Ann-Helen, men det har varit mycket ett tag här. Längtar sommar och semester!
SvaraRaderaHar läst en del Spinoza, och han menar ju att gud är allt, och överallt. Steget är inte så långt, men man bör akta sig för att blanda religion och kultur. För bibeln har inget att lära kulturforskaren, och något nytt prästerskap vänder jag mig mot.
Det handlar inte, som jag ser det, om att resa anspråk på någon rätt tolkning eller sann kunskap om kultur. Det handlar om att söka efter kunskap, och om att utveckla metoder för detta sökandet.
Kultur ser jag nog inte som en kraft, mer som ett resultat av maktordnigar och handling. Kultur är konsekvenserna av människors tankar och vardagsliv. Den är inbäddad i vardagen, och den finns överallt, men den är ingen kraft.
Om det är svar på frågan vet jag inte, men det är ett viktigt problem du pekar på som det finns all anledning att återkomma till!
Jo, jag håller helt med - kultur är vi alla omfattade av och delaktiga i, och i kultur ingår också uppfattningar om det heliga (och det behöver inte alltid vara en del den kulturyttring vi kallar "religion", helighet är något upphöjt och okränkbart). Jag tyckte mitt i allt, att det gick en slags "helighet" i kulturbegreppet. Att inte "vem som helst" får ta sig rätten/makten att uttala sig om kultur och kalla sig expert till på köpet. Men eftersom vi alla är en del av kulturella sammanhang, så producerar alla - hela tiden - berättelser och tolkningar, som är kulturella och som slutligen gör anspråk på att säga något om "hur det är" (ja, om kultur). En del är mer inflytelserika än andra, i förmedlandet av just sina tolkningar och får andra att agera på grundlag av dessa. Och var hamnar så kulturvetenskapen i detta? Jo, kulturvetare tolkar och analyserar t ex de berättelser som berättas, utifrån vinkeln att de är kulturella och ingår i ett sammanhang, och söker på det sättet förståelse och kanske nya perspektiv på sammanhanget - kulturen och oss själva, och i tillämpad form också nya möjligheter för handling. Jag föredrar nog "förståelse" framom "kunskap"; för att "söka efter kunskap om kultur", är inte det detsamma som att anta att det finns en "sann kunskap" om kultur, och att kultur därigenom blir något "yttre" som man kan ställa sig vid sidan av?
SvaraRaderaDessutom; rätta mig om jag har fel, men jag tror inte att en historiker som fördjupat sig i t ex medeltida kultur, skulle ha problem med att kalla sig "medeltidsexpert" eller något liknande, alltså expert på en viss kultur. Var (och vem) precis är det du menar att inte kan vara "expert på kultur"? Och vad lägger man då i "kultur"?
..förlåt att jag ställer samma fråga igen och igen, men det är något som låser sig här, tycker jag.
SvaraRaderaGillar dina frågor, för de tvingar mig att tänka Ann-Helen! Och tillsammans kan vi förhoppningsvis fördjupa våra insikter och tankar.
SvaraRaderaFörstår nu bättre vad det är som låser sig eller var vi inte riktigt möts i samtalet ovan. Detta med expert är något jag återkommer till på olika sätt. Och det jag vill åt och har problem med är just expertrollen. Att man blir uttolkare av människors vardag. Medletidshistoriern har så klart inbli i och tillgång till kunskaper som denne är relativt ensam om, och då kanske det fungerar att omtala sig som expert. Men jag menar att kunskap om kultur, det har alla, om de bara öppnar ögonon och lär sig se. Och då blir det olyckligt om det stiger fram en grupp forskare som gör sig till talespersoner över det som slla delar, kulturen.
Det jag vill se är alltså en annan typ av expert. Och tänker som sagt att kulturvetarens uppgift ar att skapa verktyg att tänka med hjälp av, att det är hens expertområde, inte kulturen som finns överallt.
För det är först när många kan och är engagerade i vardagens kollektiva tillblivelse som det nya samhälle som finns där som ett slags potentialitet kan realiseras.
Om det blev klarare av det?
Jag tror jag förstår, för jag har också haft anledning att fundera över kulturanalytikers roll i olika sammanhang (tillämpade sådana främst).
SvaraRaderaOm man säger att ingen kan vara expert på kultur, blir det också viktigt att definiera "expert", "kulturvetenskap" och "kultur", och om det är samma definitioner i varje sammanhang där kulturvetare rör sig, vilken räckvidd en sådan syn har och vilka konsekvenser det får - blir det inkonsistent någonstans och var och i förhållande till vad? Vilka slags normer och regler ställs upp? Maktförhållanden?
Om grunden är denna: Ingen kan vara expert på kultur, för att alla har erfarenhet av kultur? Ja, då blir det så att på kulturer som uppfattas som avlägsna, kan någon vara expert, därför att dit antas folks erfarenhet inte nå in - och hur blir det då? Avlägset och icke-empiriskt tillgängligt i förhållande till vem och på vilket sätt?
Kulturvetare har en viss expertis men det är väl en fråga om vad den expertisen består i, hur den kan användas, och i vilka roller och sammanhang kulturvetare, med sin expertis, kan bidra med något. Ja, vad tycker du - ska kulturanalytikers roll vara att utbilda alla till kulturanalytiker? (ge verktyg, metoder, teorier) Eller kan det också vara att komma med en tolkning och en analys - som inte cementerar fast, men öppnar något och skapar nya frågeställningar? Jag tror att det förstnämnda kanske kan komma av det andra (att en bra analys kan öppna, inspirera, ge nya perspektiv), och att det inte behöver vara att göra sig till "talesperson över kulturen" och påtvingare av sina modeller - i så fall har själva kulturanalysen missat något, tror jag. Kulturvetarna ska använda sin makt medvetet och konstruktivt - jag tycker inte att det ska vara ett mål att undvika makt, för hur man än vrider på det, står man i förhållande till "makt" på ett eller annat vis.
Kloka tankar och intressanta uppslag, Ann-Helen, till vidare arbete med att hitta en rimlig roll för kulturvetaren i samhället.
SvaraRaderaTolkningar som inte låser fast, det måste vara målet. Det är vad jag strävar mot. Och även om det är svårt att undvika makt så måste det vara målet. Svårt, men nödvändigt.
Det är bara kunskap om kulturer långt bort som jag vänder mig mot, långt bort i historien? Ja, om man har empiri. Långt bort i rummet? Nej, för det blir allt för lätt imperialistiskt. Det är det där att uttala sig om människors tankar, nationalkaraktärer och den typen av förenklingar jag vänder mig mot. Får fundera vidare på hur man ska förhålla sig till det.
Hur menar du att det är nödvändigt att undvika makt, undrar jag? Som jag ser det, så är det inte möjligt. För mig låter det som en tanke om en totalt neutral framställning/analys. Det är inte bara omöjligt, som jag ser det är det inte något att sträva efter heller eftersom det skulle vara intetsägande, det skulle inte flytta något alls, varken göra från eller till, och på det sättet kan det bara existera genom att inte existera (inte ses, höras, eller på något vis förnimmas).
SvaraRadera...men jag kom just på, att det kunde ju vara att du med makt menar en speciell form - våld? i så fall skulle jag förstå bättre..
SvaraRaderaMenar med makt, ett absolut tolkningsföreträde. Bara för att man har akademiska meriter, menar jag. Måste vara argumenten som möts, inte titlar och insignier. Krav på att dens ord som har högst meriter ska väga tyngst är ett slags våld, anser jag.
SvaraRaderaJag tänker så här: att om det är något som kulturanalys kan, så är det "att flytta" - flytta fokus, flytta tankebanor och idéer, flytta runt på kopplingar. Det är en slags makt, ett potential om man så vill, potentialet att flytta. Men man kan inte tvinga någon att flyttas med, det måste finnas någon slags öppenhet och vilja att se något annat än det invanda, och det är en process som tar tid.
SvaraRaderaEn annan aspekt är att man kunde ju säga att alla utsagor om "hur någon eller något är", är våld, att göra våld på. Samtidigt kan vi heller inte vara utan sådan utsagor - den som aldrig får speglas i något, syns inte, finns inte.. osynliggörande är väl en annan slags våld. Men vad det gäller kulturanalys, måste man försöka göra det och dem som beskrivs (för det är ju en empirisk vetenskap också) rättvisa, på deras villkor.
Jag vet inte, talar vi om helt olika saker nu?