Kontroll

Har ett ord kvar på utmaningslistan. Kan inte gå in i eller ut på semester (vad säger man? Kanske beror på hur man känner inför den stundande perioden) utan att ha betat av detta högintressanta ord. Och vad passar väl bättre än att reflektera över kontroll när man ska vara ledig. Detta är sista arbetsdagen på det akademiska året 2011/2012, och känslan av att ha varit kontrollerad har sällan varit större. Delvis beroende, så klart, på att jag jobbat över närmare 200 timmar här under våren. Trött, men hoppfull och med en spirande längtan till hösten. Så känns det just nu. Behöver verkligen vara ledig, samtidigt som höstens utmaningar på jobbet är otroligt spännande. Life as it should be! Lycklig, tacksam! Det är så det känns, men det kanske går att komplicera den bilden något. Vi får se, och jag tänkte ta hjälp av Gilles Deleuze.

Har länge tänkt skriva om hans text: Postscriptum om kontrollsamhällena. Som igångsättarövning inför denna den sista arbetsdagens uppgifter fungerar det utmärkt. Kan verkligen rekommendera denna text, om man vill känna på Deleuze. Det är en kort text. Fyra sidor. På inget sätt enkel, men kort. Och förhållandevis klar och tydlig. Låter mina reflektioner kring detta med kontroll utgå från några centrala passager från den texten. Börjar med en beskrivning av nuläget (eller Historia som är rubriken på den fösta av de tre delarna av texten). Vad menas med kontroll, då och idag? Deleuze menar att den kontroll som Foucault beskriver, 1800-talets kontroll, efter Andra Världskriget, håller på att omvärderas, och den utvecklingen har ju bara accelererat sedan dess.

Vi befinner oss i en generaliserad kris för alla inspärrningsmiljöer, fängelset, sjukhuset, fabriken, skolan, familjen. Familjen är något ”inre”, i kris likt alla andra inre miljöer, inom forskningen, yrkeslivet, etc. De ansvariga ministrarna tillkännager ständigt nya reformer som anses nödvändiga. Reformera skolan, reformera industrin, sjukhuset, armén, fängelset; men var och en vet att dessa institutioner är slut och att det bara är en tidsfråga. Det handlar bara om att adminstrera deras dödskamp och hålla folk sysselsatta tills dess att de nya krafter som knackar på porten har inrättat sig.

Lätt att känna igen sig här. Tänker på min egen livsresa. Som barn till föräldrar födda runt 1940, uppvuxen på 1970-talet, såg jag inte min fars livsbana som något ideal. Att börja på en anställning när man är 15 år, och sedan pensionera sig från samma företag över 40 år senare. Det var inte min dröm. Jag vill vara fri. Bryta mig loss. Gå min egen väg. Redan i skolan började detta modesta fadersuppror med att jag slutade läsa läxor, och eftersom jag inte gjorde som man skulle blev betygen därefter. Och minskade mina valmöjligheter i fråga om gymnasieskoleval betydligt. Så jag blev bagare, inte av fri vilja och för att jag ville, utan på grund av den kontroll som skolan utsatte mig för.

Valfrihet var något man fick förtjäna. Först underkasta sig reglerna och visat att man kan disciplinera sig, och sedan välja och njuta frukterna av det hårda arbetet. Det var så övervakningssamhället såg ut. Först spara, sedan köpa. Först arbeta, sedan njuta. Allt det där ville jag bryta med. Fri, från allt ville jag vara. Rastlöst hoppade jag från bageri till bageri, utan att se hur kontrollerad jag var. Inte av någon, men av det sammanhang jag ingick i. Och friheten fanns hela tiden precis bortom horisonten. Tror att det är en känsla och upplevelse jag delar med många. Det krävs heller ingen ingående undersökning för att se att något har hänt i samhället.

Kontrollsamhällena håller på att ersätta de disciplinära samhällena. ”Kontroll” är det ord som Burroughs använder för att beteckna detta nya monster, och som Foucault utpekade som vår nära framtid. Även Paul Virilio har under lång tid analyserat de ultra-snabba formerna for kontroll i det fria, vilka ersätter de gamla disciplinerna som opererar inom det slutna systemets tid.

Slutna system var vad jag och min generation vill bryta oss fria från. Jantelagar, livslånga anställningar, Sverige och så vidare. Vi förväntades axla manteln efter våra föräldrar. Allt var riggat för att vi skulle följa dem i spåren, men inte ens de själva ville eller orka. I sin iver över att vara för evigt ung gjorde de uppror mot sin egen livsbana och bröt med sina principer när de började låna för att konsumera. När de skilde sig och pensionerade sig tidigt och flyttade till Spanska solkusten. Alla gjorde upp med de slutna system som bara några årtionden tidigare varit själv basen i samhällsbygget. Allt det gamla skulle kort. Frihet var ordet för dagen. Valfrihet, men hur fria är vi egentligen när vi sitter där vid det berömda köksbordet och väljer och vrakar mellan mer eller mindre tydliga erbjudanden? Och hur billigt blev det egentligen? Deleuze, med flera, menar att vi i själva verket är mer kontrollerade än någonsin.

Vi behöver inte åberopa de extraordinära nya farmaceutiska produkterna, de nukleära teknologierna eller de genetiska manipulationerna, även om också de kommer att intervenera i denna nya process. Inte heller finns det anledning att fråga vilken regim som är hårdast eller mest uthärdlig, ty i båda två finns en motsats mellan frihet och underkastelse. Till exempel vad gäller sjukhusets kris som inspärrningsmiljö, där sektoriseringen, dagvården och hemvården först har inneburit nya friheter, även om de också är del av kontrollmekanismer som inte står de allra brutalaste inspärrningarna efter. Det finns varken skäl att frukta eller att hoppas, utan att söka nya vapen.

Precis, nya vapen är vad som krävs för att bryta sig loss. Och en utbredd insikt i samhället om att frihet må vara vad man drömmer om, men det är en utopi. Samhället förutsätter kontroll, och det finns inte fysik plats för att realisera allas frihet. För att bli fria måste vi underkasta oss. Paradoxalt? Absolut, men fundera på vad det är vi vill. Bli förförda av någon som utfäster omöjliga löften, eller leva i enlighet med världens inneboende logik och göra det bästa av förutsättningarna? Jag röstar för de senare, och tar alla chanser jag får att visa på att det är det bästa vi kan och bör göra. Deleuze fungerar för mig som verktyg för att se hur det är möjligt och vad man kan göra. Under rubriken Logik, fortsätter han på följande sätt.

Det är lätt att låta varje samhälle motsvaras av en maskin, inte för att maskinerna skulle vara det avgörande, utan för att de uttrycker de samhälleliga former som är kapabla att ge upphov till dem och begagna sig av dem. De gamla suveränitetssamhällena nyttjade enkla maskiner, hävstänger, block, klockor; de mer närliggande disciplinära samhällena var utrustade med energibaserade maskiner, utsatta för entropins passiva och sabotagets aktiva fara; kontrollsamhällena opererar i den tredje maskinåldern, med informationsteknologier och datorer, vars passiva fara är störningar och vars aktiva fara är piratverksamhet och virus.

När jag växte upp byggde man båtar och bilar i Sverige. Det är på inget sätt självklart längre. Gruvnäringen går fortfarande bra, men det handlar mer om tillgång och efterfrågan och om det faktum att man inte kan flytta en gruva, som man kan och gör med bilfabriker. Ny teknik förändrar, allt. Det är idag snarare kapitalet som är fritt, inte människorna. Visst går det att uppleva världen från sin dator, men för att ha råd att surfa och resa krävs att man underkastar sig den ekonomiska marknadens villkor. Allt hänger ihop, som sagt. Kontrollen ökar ju mer fria vi är, den minskar inte. 

Detta är inte bara en teknologisk utveckling utan också en grundläggande mutation av kapitalismen, vilken redan är välkänd och kan resumeras som följer: 1800-talets kapitalism handlar om koncentration, produktion och privategendom. Den upprättar alltså fabriken som en inspärrningsmiljö, där kapitalisten äger produktionsmedlen, men också andra miljöer fattade på ett analogt sätt (arbetarens bostäder, skolan). Marknaden å sin sida erövras ibland genom specialisering, ibland genom kolonisering, ibland genom att sänka produktionskostnaderna. Men i den nuvarande situationen syftar inte kapitalismen till produktion, vilken den ofta förlägger till den Tredje världens periferier, till och med vad gäller komplexa former som textil, metallurgi och olja.

Lätt att känna igen sig här. Arbetslinjen sedd ur detta perspektiv ter sig ganska absurd. Den borde bygga på utbyggnad av och hemplockning av produktion, men i själva verket är det tvärt om. Produktion är som skatt och annat kostnader, vilka skall jagas och minimeras. Snacka om kontroll. Jakten på kostnader får konsekvenser som bokstavligen tar sig innanför huden på oss alla. Politikerna talar om att alla måste arbeta, och i alla fall jag vill inget hellre. Samtidigt drar man in resurser, lägger ner och flyttar produktionen till dem som är beredda att jobba för lägst lön. Kontroll, kontroll, kontroll. Överallt, alltid, är alla kontrollerade.

Detta är en överproduktionens kapitalism. Den köper inte längre råvaror och säljer inte längre färdiga produkter: den köper färdiga produkter eller sätter samman separata komponenter. Vad den vill sälja är tjänster, och vad den vill köpa är handlingar. Det är inte längre en produktionens utan en produktens kapitalism, det vill säga en försäljningens eller marknadens kapitalism. Därför är den väsentligen dispersiv, och fabriken har lämnat plats åt företaget.

Kontrollen är idag utspridd. Förut var fabriken den plats där arbetaren kontrollerades, men på den lilla friheten man ändå hade stod man utanför arbetsgivarens kontroll. Idag när allt bygger på konsumtion är vi kontrollerade dygnet runt, överallt, alla. Utan undantag har drömmen om frihet ersatts av en genomgripande kontroll som ingen kommer undan.

Familjen, skolan, armén och fabriken är inte längre analoga men distinkta miljöer som konvergerar in mot en ägare, en Stat eller privatintressen, utan bildar nu de kodade, deformabla och transformabla figurerna hos ett företag som bara har förvaltare.

Förvaltade är viktigt. Det är en funktion, inte en person (även om man retoriskt gärna vill skylla på och bespotta de rika). Kontrollen är gemensam, vi bevakar varandra, inte direkt som i disciplinsamhället utan indirekt via sociala nätverk, till exempel. Genom penningtransaktioner och andra nätverk bestående av såväl människor som maskiner, materialitet och tankar. Överallt går det att se tecken på detta. Överallt.

Till och med konsten har lämnat de slutna miljöerna för att träda in i bankens kretslopp. Erövringar av marknader sker genom kontroll och inte längre genom utbildandet av en disciplin, genom fixering av kurser snarare än genom prissänkningar, genom transformationer av produkter snarare än genom specialisering av produktionen.

Allt påverkas. Processen är genomgripande och det går inte att ställa sig utanför. Valet handlar om vi ska eller inte ska bejaka detta, utan vilken väg vi ska ta inom systemet. Det finns ingen utsida dit man kan ta sig för att i lugn och ro begrunda samhället. Vi är alla insyltade i processerna som ger upphov till världen och samhället, vetandet, makten, människan och kultur,

Här får korruptionen en helt ny roll. Försäljningen av tjänster har blivit företagets centrum eller ”själ”. Man berättar för oss att företagen har en själ, vilket torde vara det mest skräckinjagande man någonsin hört. Marknadsföring är nu den sociala kontrollens instrument, och den formar det släkte som är våra nya arroganta herrar.

Tänker på uttalandet: Om något är gratis, om du inte betalar för tjänsten, då är det du som är varan. Bloggforum, Facebook och "gratistidningar" som Metro är bara några exempel från den nya sköna värld vi skapar kollektivt. Det öppnar upp för en annan typ av kontroll, och det är denna vi måste lära oss att se och förstå. Och det är en av Kulturvetenskapens uppgifter. Därför oroas jag av nuvarande forsknings- och utbildningspolitik. I namn av frihet ökas kontrollen, och om/när insikten om detta utarmas i samhället, då är vi alla illa ute. Det är allvarligt detta.

Kontrollen är kortfristig och i snabb rotation, men också kontinuerlig och obegränsad, under det att disciplinen sträckte sig över långa tidrymder, och var oändlig och diskontinuerlig. Det är sant att kapitalismen har hållit tre fjärdedelar av mänskligheten i extrem fattigdom, alltför fattiga för att skuldsätta sig, alltför mångtaliga för att spärras in: kontrollen ställs inte bara inför gränsernas upplösning, utan också inför explosioner i kåkstäder eller getton.

Summan av kontrollen är konstant, och ingen kommer undan. Inte bara den som är satt i skuld saknar frihet. Alla är kontrollerade, kontrolleras av det som jag (med inspiration från Foucault) väljer att benämna Diskursen. Kontrollen är utspridd och påverkar allt och alla, och den skall och kan därför inte, utrotas. Det enda vi kan göra är att lära känna den, utifrån dess konsekvenser. Vi kan reflektera över den och vi kan kollektivt försöka agera annorlunda. Styra den kan vi inte, men i och genom det faktum att diskursen upprätthålls genom kontroll går det att påverka riktningen och intensiteten. Det är mitt viktigaste budskap, mitt övergripande forskningsprojekt. Det är vad jag vill visa på här på Flyktlinjer.

Under den tredje rubriken; Program, skissar Deleuze på något som i alla fall hjälper mig framåt i tänkandet och som ger mig verktyg att förstå samtiden, samhället och vilka hot och möjligheter som finns. Något har hänt, och håller på att hända. Det gäller bara att lära sig se.

Vad som räknas är att vi står i begynnelsen av något nytt. I fängelsets regim: sökandet efter ”ersättningsstraff”, åtminstone för de minsta förbrytelserna och användning av elektroniska halsband som tvingar den dömde att förbli hemma under vissa tider. I skolans regim: kontinuerlig kontroll och kontinuerlig utbildning, övergivande av forskning på universitetet och införande av ”företagstänkande” på alla akademiska nivåer. I sjukhusens regim: den nya medicinen ”utan vare sig medikamenter eller sjuka” som urskiljer potentiella sjukdomsfall och riskpersoner, vilket ingalunda vittnar mot ett framåtskridande mot ökad individualisering, som det hävdas, utan ersätter den individuella eller numeriska kroppen med en ”dividuell” materias kontrollerbara kod. I företagens regim: de nya sätten att handha pengar, produkter och människor, som inte längre baseras på den gamla fabriksformen.

Kontrollen tar sig nya former, och i processen fragmentariseras allt. Dags för en ny humanism, en posthumanism. Det ser jag som ett verktyg, inte någon profetia. Jag är jag, idag såväl som imorgon. Men jag kan och måste förstå även mig själv, begreppet människa, på nya sätt. Det är viktigt, för framtiden. Inte bara för mig, utan för oss alla. Tillsammans.

Dessa är tämligen begränsade exempel, men de tillåter oss att bättre förstå vad man menar med institutionernas kris, det vill säga det fortskridande och utbredda inrättandet av ny regim för dominans.

Vem är det som styr egentligen, och vem kontrolleras? Hur går det till, och vilka är konsekvenserna? Det är frågor som varje generation måste upptäcka svaren på, själva och utifrån de förutsättningar som föreligger. Här, och där, nu och då. Därför håller jag med och inspireras av Deleuze slutord i den korta med högintressanta texten som bildar underlag till mina tankar om Kontroll. Jag låter således han få sista ordet.

Många ungdomar kräver i dag egenartat nog att bli ”motiverade”, de kräver återigen praktiktjänstgöring och permanent utbildning; det är deras sak att upptäcka vilka syften de därmed underkastas, liksom den äldre generationen en gång, inte utan smärta, upptäckte vad disciplinerna syftade till. En orms ringar är än mer komplicerade än en mullvads hålor.