Klass

Igår påmindes jag extra mycket om den klasstillhörighet jag ständigt kämpar med att försöka hantera. Har för länge sedan insett att det är något jag aldrig kommer att bli kvitt. Kampen kommer att vara så länge jag lever. Oftast är det inget problem. Men så händer det saker. Saker som jag här varken kan eller vill gå in på. Men jag vill ändå skriva av mig. Bearbeta. Skriver därför om klass i lite mer generella termer, men ändå utifrån egna upplevelser av att leva med arbetarklasshabitus i medelklassens akademi. Minnena från barndomen lämnar jag därhän, här. Men de finns där. Skaver och lämnar mig aldrig riktigt ifred. Då hade jag inga verktyg att förstå med hjälp av. Idag har jag det.

Jobbigast är när det jag berättar ifrågasätts, med ett lätt överlåtande flin på läpparna. Det är klass i ett nötskal. Klass är en osynlig maktordning. Det är en förnekad och bespottad identitetsmarkör som inte riktigt passar in i rådande världsbild. Klass är diffust. Orsaken till att det blivit så har med 68-generationen att göra. Medelklassungdommarna som vaknade upp, såg orättvisorna och som ville förändra världen. För dem var det fint och vilade ett romantiskt skimmer över den arbetarklass som Marx spådde bar på kraft nog att förändra historien. Plötsligt blev det fint att vara arbetare, och allt som är fint och eftertraktat vill medelklassen ha, äga och skryta med. Tyvärr var det så det blev. Några år av optimism och löften om solidaritet. Sedan, när revolutionen uteblev, följde besvikelse, uppgörelser, förnekelse och innan man visste ordet av blåste nya vindar. Vi snackar åttiotal, börsyra och en en dessillusionerad 68-generation som vände allt vad arbetarklass hette ryggen. Utom i akademin. Där levde marxismen vidare, och idealiseringen av arbetaren.

Klass sattes alltså på kartan igen. Då på 1970-talet, när jag präglades som människa. Arbetarklassen idealiserades. Borgerligheten bespottades. För medelklassen, som kom från den värld som Norén tydligen beskriver så träffande (har i alla fall, av de målande beskrivningar jag fått av hans pjäser, förstått att han sätter fingret på något. För den som delar hans erfarenheter och som känner igen sig vill säga), fanns/finns det något befriande i och hos den otvungna arbetarklassen. För mig är det tvärt om något plågsamt.

Klasstillhörighet är något man får leva med, resten av livet. Klass tar sig innanför huden. Klass påverkar vardagen hårt, kallt och skoningslöst. Och den som inte passar in är den ende som ser, som förstår. Om man som jag, vill säga, har tillgång till adekvata verktyg. Annars blir det man tvingas uppleva obegripligt. Visst, idag är jag akademiker. Ingen tvekan om det. Alla yttre tecken pekar i en riktning: medelklass. Men jag vet. Jag känner. Jag tvingas uppleva något helt annat. Medelklassens förakt för den jag är, för allt man luktar sig till, för bevisen på att jag inte är en av dem. Klass går aldrig att dölja. Oftast sker det som sker på ett omedvetet plan. Aldrig av ondska, men det är sällan någon tröst när förtvivlan bubblar upp.

Klass är som sagt något osynligt, för alla som passar in. För den som uppfyller normen. För medelklassen. När jag berättar om varifrån jag kommer. När det kommer fram att mina föräldrar jobbade på bibliotek. När detta avslöjas, för det är så det känns. Som jag avslöjats. Då kickar klassamhället in. Men bara den som själv inte har upplevt det jag talar om kan framhärda i att klass är något man kan bestämma objektivt. Klass har inget med parametrar att göra. Klass är en konsekvens av levd erfarenhet. Klass är konkreta erfarenheter, inget man kan räkna på. Allt detta blir uppenbart för mig när jag talar om min klasstillhörighet. När jag delar med mig av mina upplevelser av att vara arbetarklass, i akademin för akademiker. När jag sätter ord på mina (jobbiga) upplevelser av att vara annorlunda. Ibland talar vi, eller talade vi ska jag säga, för jag talar helst inte om detta, om vårt ursprung i akademin. Då tvingas jag konstatera att mina föräldrar båda arbetade på bibliotek, även om ingen av dem har tagit studenten. Och då dyker det upp, i mungipan. Flinet som talar sitt tydliga språk. Avslöjad! "Vi talar inte mer om det", kan jag få höra. Men den enda som avslöjats är den ignorante medelklassakademikern som kan sin Marx, men som helt saknar erfarenhet av en vardag utanför Noréns värld.

Klass är känsligt. Speciellt för arbetarklassromantiker från medelklassen, som önskar att de hade en egen historia, egna kopplingar till det där genuina man söker och idealiserar. När jag skriver eller säger att jag kastades ut i livet med en arbetarklassidentitet är det inte för att kokettera. Det handlar inte om att göra anspråk på något alls. Det är mitt sätt att hantera smärtan och sorgen över att inte passa in. Jag sätter ord på plågsamma erfarenheter. Visst vet jag hur man agerar i akademin. Jag har lärt mig spela spelet. Jag uppfattas av de flesta som en av dem. Men det är jag inte, inte på riktigt. Och det visar sig med all önskvärd tydlighet när min historia och mina upplevelser förnekas mig. När det jag sätter ord på ignoreras eller förlöjligas. När man talar om för mig att jag far med osanning. När mina upplevelser av utanförskap, mobbing och annat jobbigt som jag tvingats uppleva på grund av min klasstillhörighet inte accepteras. Då tvingas jag uppleva allting igen.

Medelklassen bevakar gränser. Värderar och bedömer. Ängsliga för att inte passa in, för att inte duga. Livrädda för att deras liv, som för många är ett skal som döljer inre tomhet (för det är väl vad Noréns pjäser handlar om?), ska avslöjas. Allt detta leder medelklassen till mobbing. Dock inte av ondska. Mobbingen är en konsekvens av bevakandet, rädslan, ängsligheten. Flinet i mungipan när man tycker sig se en bluffare är omedvetet, men avslöjande. Mobbing är alltid en konsekvens av ett sammanhang och har mycket lite att göra med individer. Mobbade och mobbare samt tysta möjliggörare, alla tvingas av sammanhanget in i respektive position. Klass fungerar på detta sätt. Tyst, osynligt för alla utom den som inte passar in, skoningslöst. Och det spelar inte någon som helst roll hur väl man kan sin Marx. Är man medelklass kommer man aldrig att förstå. De enda man möjligen kan lura är andra medelklassakademiker som har en fäbless för arbetare. Därför lever det kvar, det dolda klassamhället. Medelklassen växer som bekant, vilket ökar osynligheten och sveper in allt fler i ignoransens trygga värld. Detta öppnar upp för obehagligheter.

Klass är viktigt. Klass borde uppmärksammas mer, för så länge som samhället är skapat av och anpassat efter medelklassvärderingar kommer det att vara svårt att se och förstå. Klass är och förblir något allt för subtilt och samtidigt handfast för att kunna förstås annat än som levd erfarenhet. Se där, ytterligare ett skäl att satsa på humaniora och kulturvetenskap. Där finns verktygen som behövs för att sätta ord på upplevelserna. Klass kan bara förstås, aldrig förklaras eller räknas på. Och det vad humaniora (väldigt förenklat) kan sägas handla om, att förstå. För att kunna arbeta för förändring.

Klass är på riktigt, på allvar. Smärtsamt och degraderande. Först när man förstår det. Först när man släppt taget om den gode Marx. Först när man lärt sig se världen som den är kommer klass att kunna plockas upp och isär, vilket är vad som krävs för att förstå.

Någon som känner igen sig?