En hel massa missuppfattningar finns om detta med kultur, och om kulturvetenskaplighetens vetenskaplighet. Tänkte försöka bringa ordning och reda i en del av den djungeln.
Det första och viktigaste problemet som folk har med vår vetenskap är att den skulle vara inexakt, eller ovetenskaplig. Att det skulle handla om något slags grundlöst tyckande om allehanda trevligheter och kuriosa. Tomteforskning kan man få höra att man sysslar med, om man presenterar sig som etnolog. Och, visst, det finns exempel på sådant inom humaniora. Men det finns det i alla andra ämnen också. Exempel på forskning som inte direkt går att säga är nyttig eller användbar, men det är bara humanister som ställs till svars för det avvikande och aparta, det är bara för humaniora det oundvikliga anses vara en belastning. För alla "vet" att humaniora är onyttigt och en belastning för det allmänna. Eftersom kunskapen som produceras inom humaniora uppfattas som flummig eller diffus.
Inget kunde vara mer fel, eller skadligt för samhället än den uppfattningen. Humaniora är en lika exakt vetenskap som alla andra vetenskaper, det är bara det att kulturvetenskapens kunskapsobjekt är diffust och svårfångat, föränderligt och motsägelsefullt. Kultur är inte bara föränderligt, den uppstår dessutom i samspel mellan vetenskapen och dem kunskapen angår, samhällsmedborgarna. Människor är ett slags agenter i produktionen av kultur, och människor är utrustade med medvetenhet och en fri vilja. Människor agerar utifrån en lång rad parametrar, utgångspunkter, faktorer och dessutom inte sällan i och av affekt. Människor är såväl rationella, som irrationella, samtidigt. Och när människor interagerar med varandra och med världen, då händer det saker som inte går att förutsäga. Kunskapen om detta förhållande, denna förutsättning för mänskligt liv är i högsta grad vetenskaplig och exakt. Det är bara det att svaret på frågorna är omöjligt att uttala sig om, men att detta är ett faktum finns det hur mycket evidens för som helst. Ett dilemma, så klart, men problemet är pedagogiskt mer än något annat.
När kulturvetaren presenterar resultaten av sin undersökning, som genomförts i enlighet med alla vetenskapliga regler som finns, då skrattas det ibland. Budbäraren görs till åtlöje. Kulturvetenskapen utsätts dessutom för hård press, och mycket möda läggs ner på att försöka göra sig kvitt kulturvetenskapen och kulturvetarna, inom akademin. Just nu har vi en utbildningsminister som inget hellre vill än att sätta alla som inte kan leverera ett Nobelpris på plats. Detta kan komma att straffa sig. Det är med oro jag skriver detta, för kunskap om kultur behövs om man skall kunna bygga ett samhälle som är hållbart och fungerar för alla. Och det är högst ovetenskapligt att först skapa en mall för kunskap, och sedan mäta verkligheten efter denna, istället för att göra tvärt om. Ju mer vetenskapliga kulturvetarna är, desto mer spott och spe får de utstå. Vem är det som är ovetenskaplig egentligen?
Kunskap är helt enkelt inte ett exakt begrepp, det är lika diffust som hållbarhet och kultur. Och det är själva poängen, utgångspunkten vi har att förhålla oss till. Därför behövs kulturvetenskapen, för kulturvetarna och andra humanister förvaltar ett viktigt mänskligt arv: Kompetens att hantera komplexa problem och att bringa reda i och förståelse (men inte lösa) olösliga ekvationer. Kulturvetenskap och humaniora har lång erfarenhet av att arbeta med föränderligt, motsägelsefulla problem. Och det är precis vad samhället är, ett högst föränderligt och motsägelsefullt problem.
Människor säger en sak, men gör något helt annat. Ibland utan att ens vara medvetna om att det är precis vad de gör. Klart det får konsekvenser för samhället, politiken och kultur. Det är inget problem, det är utgångspunkten för arbetet. Det är vad vi har att förstå och rätta oss efter, annars lever vi i och med en lögn. Annars är det lätt hänt att vi går på politiska löften, utfästa för att få oss att rösta, som går ut på att vi kan få kakan och samtidigt behålla den. Och vi, som kollektiv, går på finten varje gång, utan att någon, inte ens politikerna själva, förstår att det är en fint.
Kulturvetenskapen sitter lika lite som någon annan vetenskap inne med lösningen på problemet. Av det enkla skälet att det finns ingen lösning. Men i alla fall det har (de flesta) humanisterna insett. Samhället och kultur kan bara förstås om man accepterar att det är komplext och motsägelsefulla helheter man har att göra med. Självorganiserande kolosser bestående av en hel massa olika aktörer: mänskliga såväl som omänskliga, materiella som immateriella, tekniska och språkliga. För att förstå detta, och för att kunna utforma en politik som är anpassad efter verkligheten, istället för efter människors önsketänkande om hur det borde vara, behövs kulturvetenskaplig kunskap och kompetens.
Det, mina vänner, är min mission. Det är budskapet som Flyktlinjer skapats för att nå ut med.
Bra! Sen tror jag det behövs fler synliga, konkreta exempel på kulturanalytiska bidrag och samarbeten i andra kontexter än de akademiska - att det gäller att visa hur och vad, också för att skapa en medvetenhet bland kulturanalytikerna om deras färdigheter, som ibland kan ha blivit osynliga för dem själva, och inspirera och uppmuntra till tillämpning och utveckling av färdigheterna i olika kontexter. Men för att sådana exempel ska visa sig, krävs det förstås att (fler) kulturanalytiker tar plats och gör sig tillgängliga, där de verkligen behövs av bland andra de grunder du nämner. Eftersom få frågar efter "kulturanalytiker" gäller det att vara lite kreativ med vilka beteckningar som kan fungera som ingångar för kulturanalytiskt arbete. De som anställer kan ju inte veta att de behöver en kulturanalytiker, om det är ett helt okänt begrepp för dem. Men i praktiken kan det visa sig, att det var just det, de behövde, men inte hade ord för.
SvaraRadera