Kan inte släppa tankarna på det jag nyss hörde, på högskolestyrelsens möte. Vem sa det är inte det viktiga, och egentligen var det heller inte speciellt anmärkningsvärt. Det som sades är på inget sätt kontroversiellt, men det blir det. Om man som jag tänker vidare på och extrapolerar innebörden i uttalandet. Nå, men så kom till saken då, vad sades? Jo, så här föll sig orden, eller egentligen, uttryckes frågan: "Vad skall vi vara duktigast på. I Sverige, eller kanske till och med i Europa?" Värre än så var det som sagt inte. Och det hade fått passera, om det inte vore så att jag är djupt oroad för och uppmärksam på hur man ser på kunskap/utbildning, forskning och akademin, i samhället. Betänk att detta är ord som uttrycks av en företrädare för regionalpolitiken, vilket betyder att tankegången genomsyrar och påverkar beslut om högre utbildning. Det jag har att säga är ingen anklagelse, det är en reflektion över innebörden. Låt mig vara tydlig med det.
Nåväl, om detta är en tanke som är vanlig ute i samhället, även högt upp i hierarkin, vilket jag ser en rad tecken på, då påverkar det som sagt inriktningen på viktiga beslut. Om det vore så att kompetens och excellens vore något man valde. Om det gick att först bestämma vad man ska bli bäst på, och sedan rikta resurserna dithän, då hade vi inga problem någonstans. Och det verkar som det den kunskapssynen är den rådande, tyvärr. Trots att det inte finns några som helst empiriska belägg för det. Tvärt om visar forskningen entydigt i motsatt riktning.
Bäst blir man på det som man finner stimulerande, det som är erbjuder en lagom utmaning, det man har fallenhet för. Vissa kan triggas att bli bäst om det råder konkurrens, men de flesta fungerar inte så. Och konkurrensen måste vara lagom. Det måste finnas en rimlighet. Bäst blir man kort sagt på det som redan fungerar. Och det måste vara ett beslut som växer fram inom en. Detta gäller både för individer och grupper.
Att först bestämma vad man ska bli duktigast på, och sedan rikta resurserna dit är dömt att misslyckas. En Ingemar Stenmark, en Einstein, ABBA eller vad/vem man vill går inte att planera för, bara upptäcka och vårda när och om ett sådant frö gror. Excellens är inte en resursfråga, det är en fråga som handlar om att skapa goda möjligheter att växa fritt. Utbildning och forskning är mödosamt, och att bara locka med pengar räcker inte långt. En bit kommer man, men vem och vilka egenskaper är det som premieras om man belönar med pengar? Det är en återvändsgränd. En återvändsgränd som dessutom testats många gånger redan, i utbildningssammanhang.
Excellens växer fram ur lust, i lek. Miljöer som är förlåtande och där det är högt i tak genererar ny kunskap. All forskning visar på det. Bara genom att ge och förlåta kan man få. Men det finns inga garantier. Tror man att excellens kan skapas genom kvalitetssäkring, då är man fel ute. Oavsett hur högt upp i samhällshierarkin man befinner sig. Och ju högre upp, desto olyckligare är det, om denna syn på kunskap sprider sig.
Makt och kunskap hänger som sagt ihop, men det är problematiskt om man förväxlar det ena med det andra. Skall forskningen kunna utvecklas och kunna hävda sig internationellt då måste man göra som i idrotten, man måste bredda basen, och lämna utrymme för lek. Ett VM guld kan dessutom bara bärgas hem genom att man har turen på sin sida. Och det förstår alla som reflekterar lite djupare kring frågan, som tar sig tid att faktiskt fundera med hjälp av de kunskaper vi redan har. Excellens har till kanske 50 % med slump att göra, på samma sätt som med allt annat som är nytt, unikt och framgångsrikt.
Därför bör en högskolesatsning som verkligen vill uppnå excellens vara mycket mer överlåtande och mycket mindre kontrollerande (självklart skall det göras uppföljningar och självklart skall arbetet övervakas). Medel skall spridas brett, och sedan, i nästa led, utvärderar man för att se vad som fungerade. Och det kan man fortsätta stödja. Framgång kan bara nås genom att man jobbar med det som fungerar, när det fungerar, där det fungerar och så länge det fungerar. Excellens är inget man tar beslut om, det är en nåd att stilla bedja om.
Tyvärr premieras idag en ledarstil som strävar efter enkelhet, rakhet, djärva mål och strikt kontroll. Och så får vi också styrelserum som domineras av vita, västerländska, medelålders, heterosexuella, män. Processen är självgenererande, och när den väl satts i rullning är det vårt att stoppa den. Då är det mycket lättare att skjuta budbäraren och fortsätta på den inslagna vägen, med hjälp av jasägare som strävar efter samma sak som makten.
Det är ingen banbrytande analys av samhället och kulturen. Så här har det varit länge, i näringslivet och inom politiken. Det nya är att tankarna spridit sig till akademin, i takt med att lärosätena tvingas anamma rådande ekonomiska diskurs. Känner igen tankegångarna. Som kulturvetare med intresse för kunskapsteori och makt är detta gårdagens nyheter. Det nya för mig är att jag nu tvingas ta itu med problemet på min egen hemmaarena, akademin. Och mina forskningsmeriter väger i sammanhanget lätt som en fjäder i förhållande till representanternas från näringslivet.
Om det inte vore för att det hotar att slå sönder allt jag tror på, brinner för och har forskningsstöd för, skulle jag lägga huvudet på sned och tänka att det är synd om dem som inte vet och förstår bättre. Men nu handlar det om kunskapen, samhällets själva fundament. Och om 20 års erfarenhet inte betyder något i sådana sammanhang, då är vi alla illa ute.
Djupt oroad, men inte på något sätt uppgiven. Inte än i alla fall.
Jag håller helt med dig i din analys Eddy, sånär som på en punkt: Anslagsgivaren kan bestämma sig för att satsa på ett visst område och så utlyser det området för ansökningar. Därigenom kan man sålla ut de som brinner och leker inom detta område, helt enligt din analys. Kanske får man då tag i 10% (helt gissat!) av de samlade begåvningarna, resterande 90% får harva på i vanlig ordning. Men deras områden anses förmodligen inte vara tillräckligt ekonomiskt intressanta. Och det är tveksamt om de 10% som sållas ut är de bästa i Sverige/Europa/Världen. Men de är i varje fall bäst på Högskolan Väst!;-)
SvaraRaderaHåller jag så klart med om Per, också. Det är ju så det fungerar, men jag ville sätta fingret på och diskutera om det är så vi ska resonera och använda våra högst begränsade resurser? Detta är ju Björklunds syn på kunskap, att det skulle gå att beställa fram ett Nobelpris och att det bara handlar om resursanvändning. Det är en villfarelse, hur vida spridd den sedan än är. För mig har AIL varit ett slags kombination. Det är vad HV valt som inriktning, och jag var först skeptisk, men sedan fann jag att det var ett diffust begrepp och dessutom högt i tak. Då kunde jag ta med min mina kompetenser och intressen in i forskningen, och den kunde följa sin egen logik. Och det är jag ju inte på något sätt ensam om, men vi är världsledande på detta område idag.
SvaraRaderaKontentan är att det inte finns några enkla lösningar, på något komplext problem!