Det finns vissa lagar man inte kan överträda. Betänk, besanna, besinna!

Tänk block, tänk taljor. Verktyg, mekaniska arrangemang för att lyfta det man inte annars skulle kunna lyfta. Block och taljor är ett slags översättning, av väg som omvandlas till kraft. För att lyfta det som lyftas skall krävs något annat än muskler, och detta andra är tid eller väg. För att halvera vikten som ska lyftas måste vägen det ska fördas fördubblas. Principen är denna i alla fall, även om jag inte har full koll på proportionerna. Väg och tid omvandlas till kraft.

Tänk sedan på den ouppnåeliga drömmaskinen, perpetum mobile. Evighetsmaskinen. Gång på gång återuppstår den, i teorin. Perpetum mobile är för bra, eller i alla fall för lockande, för att kunna släppas. Därför återuppstår den. Det går helt enkelt inte att sluta tänka i de banorna, även om människans fundamentala teorier och mänsklighetens samlade vetande entydigt pekar mot evighetsmaskinen.

För att driva en maskin, eller för att hålla en process igång, krävs energi, utifrån. Oundvikligen. Det går inte att komma förbi detta. Hur mycket man så än önskar. Går inte. Omöjligt. Ändå är vi där igen, gång på gång, och nosar på tanken. Likt getingar till en sockerbit dras vi människor till tanken, drömmen, utopin om en maskin som drivs av egen kraft, i evighet. Det säger något om oss, som människor. Som logiska varelser. Säger något om vår intelligens.

Lika lite som det går att skapa en evighetsmaskin går det att skapa ett samhälle utan människor. Och människor är som de är på samma särt som andra förutsättningar är som de är, oavsett vad man arbetar med och försöker uppnå. För att lyckas måste man inse det, förhålla sig till det och inte utmana det som inte går att utmana. Utan tillförsel av energi stannar alla processer, det går inte att komma förbi. Och människan är på gott och ont som hon är. Genetiskt har vi inte förändrats nämnvärt under de senaste 10000 åren. Lätt att glömma det, men så är det, även om vårt samhälle förändrats på ett häpnadsväckande sätt.

Förutsättningen för samhällsomvandlingen i västvärlden är en ändlig resurs, nämligen olja. Fossila bränslen är den energikälla som driver samhällsmaskineriet. Energin hämtas från jordens inre, utifrån. Energi som lagrats under miljoner år förbränns av och genom den moderna människans livsstil i en svindlande hastighet. Och priset vi betalar för detta är att klimatet förändras. Människan håller på att fördärva den enda plats i universum där hon kan leva. Hon gör det med öppna ögon och med hjälp av sin intelligens. Och då har jag inte ens nämnt att olja är en ändlig resurs. Samhället som ett slags perpetum mobile. Se där. Den omöjligt drömmen. Igen.

Vi färdas längs en väg som leder mot undergången. Mänskligheten är på väg in i en återvändsgränd, och vi kan bara tacka vår lyckliga stjärna om vi klarar oss med livet i behåll. Du och jag kommer nog att leva och dö på jorden, och våra barn. Men hur ser chanserna ut på längre sikt, om vi fortsätter på den inslagna vägen? Fundera, medan tid finns. Betänk, begrunda och glöm inte förutsättningarna.

Vi är mitt inne i en omöjlig ekvation. Och vi vet det. Men likt börsspekulanter precis innan bubblan spricker kan vi inte, vågar vi inte dra oss ur. Av rädsla för att inte tjäna så mycket som möjligt under den begränsade tid vi har. Med resultatet att alla går under tillsammans. Det har hänt otaliga gånger på börsen, med förödande konsekvenser, genom historien. Nu håller det på att hända i realiteten.

Det finns dock hopp. Det behöver inte gå åt skogen, varken på börsen eller på jorden. Än finns det hopp. Och kunskapen har vi. Det enda som saknas är den kollektiva viljan och engagemanget att agera i enlighet med vad vi vet. Vi vet att det är ohållbart att upprätthålla samhällsprocessen på ändliga resurser. Vi vet att vad som krävs för att uppnå hållbarhet är att vi ställer om till andra energislag. Solen är heller ingen oändlig resurs, men den finns där för oss att utnyttja, och men mänskliga mått mätt är den oändlig. Så som vi lever just nu kommer solen att överleva mänskligheten. Ingen tvekan om det.

Fotosyntesen, vindkraft, vattenkraft, vågkraft, solenergi och så vidare. Där finns framtiden. Där finns energi att hämta, som inte föröder den enda plats i universum som människor kan leva på.

Effektivitetsjakten som sprider sig likt ett virus genom samhällskroppen. Strävan efter optimering, att få ut så mycket som möjligt av det man har. Önskan att krama så mycket som möjligt ur snart sagt allt. Betänk att det är samma andas barn som drömmen om perpetum mobile. För det man vinner i effektivitet förlorar man i sårbarhet. Monokulturer är effektiva vinstmaskiner, ända tills någon eller något hittar dess svaga punkt och utmanar dem. Då faller de, snabbt och enkelt. Och man får börja om. Att lägga alla ägg i samma korg är bra, ända tills korgen går sönder. För då står man där.

Om man mixtrar med det som är nödvändigt. Det man behöver för sin överlevnad. Då äran mer än lovligt korkad, även om mixtrandet är aldrig så högteknologiskt och utgår från mänsklighetens mest briljanta hjärnor i samverkan. Det går inte att bortse från det. Går inte att komma förbi det faktum att jorden är den ENDA plats i hela universum där människan kan leva. För oss som lever här och nu finns inga andra alternativ än att värna och vårda vår jord.

Sensmoral: Det krävs en mångfald kompetenser och olika tankar och tänkare för att uppnå en långsiktig hållbarhet värd namnet. Teknisk kompetens, biologisk, ekonomisk och humanistiskt beteendevetenskaplig. Tillsammans, bara tillsammans, kommer vi att klara oss ur den knipa vi försatt oss i. Alla behövs och ingen är viktigare än någon annan. Samverkan leder framåt, i kombination med ödmjukhet inför såväl naturlagar som mänskliga förutsättningar.

De ekonomiska kalkyler som ser för bra ut för att vara sanna är troligen omöjliga. Teknologier som lovar mer än man trodde var möjligt bör man på samma sätt akta sig för. Det vet vi som forskar om människan. Vi vet hur tänkande och kultur fungerar. Och den kunskapen behövs om vi som mänsklighet ska kunna dra nytta av och kunna bedöma rimligheten i framstegen på teknikens och ekonomins områden.

Ett svep över dagens tidningar räcker för att få saker att tänka på. Hur hållbart är det att VD tjänar som han gör? Räcker det med en ny lag för att klara klimatet? Är det nödvändigt för Sverige att tillverka vapen, eller har vi andra, mer akuta hot att bemöta som bättre behöver resurserna som finns? Räcker det att följa lagen för att skapa en human vård? Är kraven i arbetslivet långsiktigt hållbara?

Frågorna är många, inga svar är givna. Men livet är här, och nu!