Syndabockar och kunskapskrockar

René Girard, den franske filosofen. Den kontroversielle tänkaren och hans hypotes om människans universella rivalitet rörande ägodelar och positioner i samhället, och hennes begär att härma, uppmärksammas i en intressant artikel (den första i en serie artiklar, om Nedärvda mekanismer, eller mänskliga mönster som ger upphov till onda cirklar) i dagens pappersupplaga av SvD. Den handlar om behovet av att söka och utse syndabockar, om mobbing.

Intressant läsning för kulturvetare och andra med intresse för människors vardag och levda liv. Här är det inte forskning som visas, inga tydliga frågor som får entydliga svar. Artikeln är en reflektion över mänskligt beteende, dess konsekvenser och möjliga förklaringar till att det blir som det blir. En slutsats är att kulturen är en tunn, tunn hinna som bara med möda och koncentration kan hålla biologins mekanismer någorlunda i styr. Det är just så som jag ser på kultur, som ett slags fernissa som bara delvis förmår utöva påverkan på biologins drifter och affektionens makt. Ingen tvekan om att människan är en kulturvarelse. Kulturen är det som skiljer människan från resten av jordens biologi, det som gör henne till den hon ser sig som. Kulturen är mäktig och dess förmåga att göra skillnad är remarkabel. Därför är den fascinerande och viktig att studera.

Men människan är samtidigt en biologisk varelse, och svaret på frågan om vad som betyder mest, arv eller miljö är att båda aspekterna är en absolut förutsättning för varandra. Kultur går inte att skilja från biologi. Inget kommer före det andra. Båda är ett resultat av samproduktion. En emergent helhet, som måste förstås som just det. En enhet. Kulturvetare eller biologer som bortser från detta hamnar fel i sina slutsatser och förklaringarna blir missvisande. Bara för att man är intresserad av kultur innebär inte att man kan bortse från allt annat. Därför läser jag gärna och ofta böcker av evolutionsbiologer, neurologer, psykologer och andra som intresserat sig för människan. Och jag lär härigenom mig mycket om kultur som jag inte lärt mig om jag gjort som man bör göra om man vill göra akademisk karriär, det vill säga bara läsa och förhålla sig till forskare inom det smala område som man själv beforskar.

Inavel är lika illa oavsett om den är biologisk eller intellektuell. Därför fortsätter jag sökandet efter förståelse, längs de vägar som sökandet tar mig, utan hänsyn till vem som lär mig vad. Och det som Catarina Baldo Zagadou i artikeln i SvD gör av Girards tankar och hypoteser är mycket intressant. Här blixtbelyses människan som gruppvarelse, vilket är en förklaring till sökandet efter syndabockar. I artikeln läser jag.

Men det finns ingenting - ingenting! - som tyder på att den som blir mobbad skulle vara "en särskild sort", ha några speciella egenskaper. Forskningen är tydlig: Alla kan hamna i alla kategorierna - både mobbare, tysta medlöpare och mobbade - beroende på omständigheterna.

Detta är viktig kunskap, för alla. Om vi vet att vi fungerar så blir det lättare att hantera problemen. För då behöver man inte ödsla tid på skuldfrågan, vem som gjorde varför, egentligen och varför. Vet man att det är så vi människor fungerar kan man arbeta förebyggande, med hjälp av kunskapen som finns om kulturen och dess svagheter och styrkor. Vet man att människan är både en affektiv biologisk varelse, och en kollektivt kulturell aktör, med förmåga att med hjälp av viljekraft övervinna drifternas pockande makt över ens handlingar, då kan man agera förbyggande för att hindra att människor hamnar i situationer där biologins mekanismer triggas.

Kombinationen stress, dålig arbetsmiljö och diktatoriska chefer är en riskfaktor. Då är det lätt hänt att vi lägger över vår egen frustration på någon annan, någon som man kanske tycker sticker ut för mycket. Och så är det urgamla mönstret igång.

Genom att lära sig och genom att försöka förstå att människa är ett begrepp som inte går att definiera närmare än genom hänvisning till 100% biologi och 100% kultur går det att bygga ett samhälle med mindre problem än i samhällen där man bråkar om vem som har den bästa kunskapen, och vem som i kraft av den bästa kunskapen skall definiera vad en människa är. Ett perfekt samhälle går inte att skapa, av samma skäl som det går att skapa ett bättre samhälle. Dags att förstå, ta in och använda denna kunskap.

Syndabocksfenomenet, önskan om att det går och driften att faktiskt utse en person eller en grupp som orsaken till problemen man har att hantera ligger djupt inbäddad i människans konstitution. Ingen mening att spilla tid och öda energi på att söka efter dess ursprung, för det är en kombination. Det viktiga är vad man kan göra åt problemet. Hur man kan arbeta för att minimera de negativa konsekvenserna. Och det kan man bara göra om man låter många, olika, röster komma till tals. Alla som är intresserade av människan och som undersökt olika aspekter av människoblivandet har något att tillföra.

Jag är inte kritisk till det René Girard har att säga, till vad han kommer fram till, men jag är kritiskt hans egna anspråk på att sitta inne med den enda sanningen om människan. Jag är kritiskt för att jag är kritisk till alla som reser anspråk på att sitta inne med sanningen med stort S. Offerriter, kunskap om sådana mänskliga fenomen, utgör viktiga pusselbitar, men dessa bitar gör inte övriga bitar överflödiga. Därför är jag kritisk till Girard, när han hävdar att det handlar om psykologiska

lagar [och att det är] lagarna som är ursprunget till hela vår kultur - språket, religionen. Allt i vår kultur har skapats för att vi ska känna grupptillhörighet, för att vi ska hålla sams.

Men det är ju just det vi inte gör. Något är fel här, och jag tror inte det är Girard som är fel ute. Hans anspråk på att sitta inne med den enda sanningen, det är den som är problemet. Och genom att göra anspråk på sådan grandiositet skjuter han samtidigt sin egen teori i sank. Han är själv ett bevis för att det går att övervinna även psykologiska lagar, genom att han lyckats bryta sig loss från gruppen.

Människan är varken sin grupp, eller sig själv nog. Och svaret på frågan om vad hon är måste sökas i en kombination av, dels olika orsaker, dels i det sammanhang där människorna lever och verkar. Allt spelar roll, eller inget. Allt förändras, även om vissa mönster är tydligare framträdande än andra.

Kunskap om det, om sammanhangens betydelse, och om att makt är en konsekvens av just sammanhang, det är viktiga pusselbitar. Tillsammans med Girards och andras tankar, hypoteser och forskningsresultat bygger vi människor tillsammans upp en förståelse för både varandra och den värld vi lever i.

Tillsammans!