Skrivarmödor

Skrivande är en känslig verksamhet. Har erfarit det under veckan som gått. Plötsligt öppnade sig ett fönster av tid. En möjlighet. Tid att skriva. Dyrbar tid. Fyra dagar utan krav, och plötsligt växte det fram krav. Plötsligt var det en massa annat som kom emellan. Kravfylld kravlöshet. Inre krav. Krav att hantera kravlösheten. Förödande, ändå inget att fästa sig vid. Så är skrivandets vardag.

Skrivande är å ena sidan ett flöde, en framvällande kraft som inte kan hindras. De bara finns där. Tankar som vill ut, som ansamlas, bråkar och läggs till varandra inne i huvudet. Tankar som anrikas och som måste släppas ut, för att få ro. Skrivande är, å ena sidan, en process som drivs av sin egen kraft, som lever sitt eget liv. Tankar som ömsom förstärker varandra, ömsom förvirrar och tar ut varandra. Tankar som dyker upp när man minst anar det. Tankar som ställer allt man trott på, på ända. Blandat med befriande, förlösande tankar. Ett myller. Ett vardagligt bakgrundsbrus, att hämta inspiration från, att omforma och skapa något av.

Å andra sidan är skrivande inget man kan ta för givet. Inspiration är ett bräckligt fundament att bygga sin identitet på. För rätt som det är, när man behöver den som mest. När det är här och nu som gäller, då sviker den. Inspirationen. Skrivande är å andra sidan ändlös tid framför datorn, på promenad, i väntan. På vad? På flödet, av tankar. På inspiration. Och ju mer och ju ihärdigare man väntar, desto mindre av det man vill ha och behöver kommer.

Bara att acceptera. Bara att vända blad och gå vidare. Bara att fortsätta skriva. Tränga igenom vallen, bryta hindren. För de finns huvudsakligen inne i huvudet. Barriären mellan inspiration och fritt flöde av tankar, och idetorka är hårfin. Den är imaginär. Tunn som en såpbubbla, men stark som betong.

Acceptera måste man även, att allt inte går att planera för. Omvärlden, livet, allt det man inte rår över pockar, rätt som det är på uppmärksamhet. När man minst anar det dyker det upp saker som måste hanteras, vare sig man vill eller ej. Ingen människa är en ö. Till människans mest fundamentala egenskaper är att hen är ett slags kommunicerande kärl. Jag står i förbindelse med du, vi utbyter tankar, erfarenheter och påverkar varandra. Graden av närhet till den andra spelar roll här, men även avlägsna människor kan hindra eller förstärka skrivprocessen.

Jakten på och strävan efter kontroll är förödande för skrivandet. Lika lite som flyktlinjer kan beställas fram kan skrivande tas för givet. Skrivande, förmågan till författande, finns där bara. Plötsligt händer det. Och då gäller det att fånga det i flykten.

Därför tar jag helg nu. En dag kvar att spela på. En dag att få ordning på artikeln som ska vara klar att sända iväg innan sommaren. En dag av fyra. Det kan räcka. Om man vara inte får panik. Om man vara låter livet ha sin gilla gång. Därför tar jag helg nu. Njuter av ett glas vin i solen. Åker till Danmark. Tänker inte mer på allt som inte blev som jag hoppades. Odlar och bejakar tacksamheten över att jag har en plats att sätta helt andra tankar på plats. Fria tankar, utan krav på akademisk stringens. Angelägna tankar, gripna i luften.

Tacksam för att ha läsare. För kommentarerna jag får. För att det är vår. För livet. Allt!