Var på seminarium igår. Det finns seminarier, och så finns det seminarier. Just det seminarium jag var på igår var ett STS-seminarium. Som alltid när man befinner sig i en kreativ och öppen miljö där det är högt i tak fylls tankemaskineriet med bränsle och uppslag genereras. Så även igår. Och det jag tänkte skriva om handlar, i linje med STS, om materialiteters roll i tillblivelseprocesser. Tänker här och nu på två aspekter.
Först tänker jag på den teknologi som sedan slutet av förra veckan kopplats till min kropp och det blivande jag ständigt skapas genom. Tänker på glasögonen som korrigerar det brytningsfel och den översynthet som konstaterades hos optikern för några veckor sedan. Börjar så sakteliga vänja mig, och förundras över vad denna teknologi gör med min perception. Glasögonen skänker ro i huvudet, och öppnar bokstavligen upp ögonen. Först när glasögonen kopplats till mitt blivande märker jag hur mycket jag ansträngt mig. Det är slut på det nu. Jag ser bättre ut, och jag slipper trycket över pannan. Dessutom ser jag klarare på både nära och halvlångt håll. På långt håll fungerar ögonen av egen kraft, än så länge.
Oväntat skönt att bära glasögon. De ger mitt liv tillbaka en dimension som jag inte visste att jag förlorat och därför inte saknade. Synförsämringar går ofta långsamt. Förändringen sker gradvis. Först efter ett tag märker man att man inte ser. Och med smärre brytningsfel är det så att man oftast bara märker av det som en smygande, diffus huvudvärk som kommer och går.
Glasögon är bara en av många teknologien som jag gjort mig beroende av på senare år. Mobiltelefonen och iPaden är andra, i en mycket lång rad av ting som möjliggör mitt människoblivande. Det är fruktansvärt lätt att glömma det, att det krävs oerhört mycket ad-ons för att jag skall kunna fungera i världen på ett sådant sätt att både jag och omgivningen känner igen mig. Om det handlar STS. Om interaktionen mellan NN och NN, om sammanhang och om att undersöka processer av blivande som inbegriper fler än en men färre än många komponenter och inte bara människor. Utan glasögon fungerar jag inte längre. Därför går min gräns mot omvärlden från och med nu inte vid huden utan vid den externa lins som nu mer hänger på näsan. Jag är inte en, jag är ett slags multiplicitet. En sammansättning av komponenter.
Vetenskapen om sammanhang, om gränser och gränsskapande, om kollektiv tillblivelse. Det är STS. Eklektiskt och samtalsinriktat, öppet sökande och nyfiket. Så ser forskarmiljön ut. Här spelar det större roll vad som sögs än vem som talar. Har väger verkligen den nyblivne doktorandens ord exakt lika tungt som docentens och professorns. Här är kunskapsprocessen viktigare än det sociala revirpinkandet. Tycker väldigt mycket om att vara bland STS-forskare. Det som sägs tas emot med respekt, och man känner sig sedd.
Det får bilda övergång till den andra aspekten som jag vill reflektera över. Hur kroppen som biologisk entitet, min kropp närmare bestämt, fungerar i olika kontexter. Bär sedan födseln och av ohejdad vana på ett dåligt självförtroende. Det triggas igång särskilt i akademiska miljöer. Och speciellt där det pinkas revir, där det spelas ut diverse powerkort och där titlar är viktigare än det som sägs. Har vant mig vid, och lärt mig acceptera detta, att min kropp inte riktigt alltid är att lita på. Och sänder en tanke av tacksamhet till dem som deltog på seminariet igår. Till STS-forskarna som inte utnyttjade denna min svaghet utan istället skapade ett kreativt lyssnande seminarium med fokus på innehållet. Det hjälper mig i mitt eviga projekt att bli tryggare, att milda effekterna av det dåliga självförtroendet. Den typen av erfarenhet jag gjorde igår är viktig för att kunna utvecklas till en akademiker med självförtroende. Där är jag inte än. Och docenttiteln har inte förändrat upplevelsen. Den "teknologin" har haft liten inverkan på mitt människoblivande. Möjligen har titeln påverkat mitt akademiska blivande, men inte blivandet som människa.
Det dåliga självförtroendet är som tur är inte förlamande på det sätt som det har varit. Nu är det bara irriterande. Kan leva med det, och ibland till och med skratta åt det. Vid vissa tillfället och i särskilda sammanhang kan det till och med hjälpa mig att värdera människorna jag har omkring mig och måste interagera med. För den som utnyttjar denna min belägenhet, vilken torde vara uppenbar när den kickar in. Hen kan jag nu mer ta avstånd ifrån. Så långt har jag kommit i bearbetandet av det som blir jag, att jag inte tar åt mig personligen. Och lika mycket som jag uppskattar den som väljer att se igenom tveksamheten och osäkerheten, lika mycket föraktar jag den som utnyttjar tillfället.
Gott så, och det finns hopp om livet. Speciellt efter ett så pass givande möte! Tack STS, och tack alla ni som är mer intresserade av vad som sägs och hur det kan användas, än av vem som talar och av makten som akademiska titlar ger och förmågan att se ner på någon som följer med den.
P.S.
Skriver detta för den som är i början av sin karriär och som kanske tror att alla är tygga och säkra i den akademiska världen. Skriver det för att jag tror att jag själv hade varit hjälpt av att få höra att jag inte var ensam. Skriver för att fylla akademin med kött och blod, med en kroppslighet som saknas där. Akademiker är också människor, ibland mer och ibland mindre. Men aldrig enbart. På gott och på ont!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar