Makten över makten, kommer underifrån

Bolagsstyrelser, om dem har det sagts mycket. Med rätta. Och här ska sägas lite mer. Bolagsstyrelsen lever sitt eget liv. Skapar sina egna regler, och sätter själv sin lön. Bolagsstyrelsen svarar inför den diffusa massan, aktieägarna. Ett slags gisslan för en rad olika beslut. En anonym massa, med ett intresse: avkastning. Inte konstigt att det blir som det blir. En dag, ett tillfälle. Stämman. Då måste man svara för sig. Några timmar i rampljuset. Sedan är det bara att köra. Så länge avkastningen följer index finns inget att frukta. Bolagsstyrelsen sitter säkert, på allmänhetens bekostnad.

Styrelseproffs. Bara det att det finns ett ord för det, och det faktum att det endast är den enskilde ledamotens samvete som sätter gränser för hur många styrelser man kan ta plats i, talar sitt tydliga språk. Bolagsstyrelseledamoterna utgör en egen kategori i samhället. Ett slags (ekonomiskt) kulturell elit. Den nya adeln, som utan insyn och efter egna regler svävar ovanför resten av samhället.

Styrelserna växer, läser jag i SvD. Och det är många, även insatta och erfarna styrelseledamöter som kritiserar detta. 13 ledamöter. Risken är att det blir en diskussionsklubb, där ansvaret glesats ut till obefintlighet, vilket gör att den enskilde ledamoten om han (för även om styrelserna ökar i storlek ökar inte andelen kvinnor) vill får en behaglig resa mot en ekonomiskt säkrad ålderdom. På vems bekostnad, och till vilka samhällskonsekvenser?

En vanlig invändning, som anförs till den som kritiserar det privata näringslivet, är att det är just privat. Här får man göra som man vill, så länge man följer lagen. Men så talar bara den okunnige, den som kan kosta på sig ett informerat ointresse för sakernas tillstånd. Och det är just vad styrelseadeln kan göra. För deras makt är oinskränkt. Det är i alla fall i den villfarelsen ledamöterna lever. Inget är emellertid givet. Allt kan förändras.

Pensionsbolagen, AP-pensionsfonderna och andra, kan börja utöva sin makt. Finns inget som säger, att bara för att Löntagarfonderna avskaffats, att fackklubbar och andra gemenskaper börjar köpa aktier i stor skala och gör sin röst hörd. Bara för att det inte varit så betyder inte att det alltid kommer att förbli som det är idag.

Makt kommer alltid underifrån. Bolagsstyrelsernas makt kan brytas, om vi vill. Och vi det är folket. Allt hänger ihop. Mina pensionspengar och en del andra ekonomiska tillgångar ligger idag i fonder, men jag kan enkelt börja köpa aktier direkt. Det är inte svårt, och om många gör det kan en ny typ av styrelse, en lite mer ödmjukt lyssnande, samhällsengagerad, sådan tvingas fram. Det är stämman som beslutar, inte styrelsen.

Allt hänger ihop. Gränsen mellan privat och offentligt är porös. Inget är givet. Beslut kan ändras, snabbt. Det vet bolagsstyrelserna. Ingen tvekan om det. Och styrelseproffsen har allt att vinna på att allmänheten inte vet, eller bryr sig. Men kunskap är lätt att skaffa sig, om man vill. Kunskap om samband och förutsättningar för förändring. Kunskap om kultur och kulturella processer hotar makten som styrelserna vant sig vid. Kunskap om hur det är, egentligen, är alltid hotfull för den som har makten. Orsaken till det är att makt utstår i relationer, underifrån.

Är det därför Svenskt Näringsliv, med Stefan Fölster i spetsen försöker skjuta kulturvetenskapen och humaniora i sank? Är det därför företagen vill lägga sig i kursutbudet på landets högskolor och universitet. För att säkra sin egen makt och kulturella särart, sin privilegier?

Fundera, reflektera. Inget är som sagt givet. Ett nytt och mer hållbart samhälle finns inom räckhåll. Om tillräckligt många vill, när de vill.