Utbildning i allmänhet, och lärarutbildning i synnerhet, står i fokus i dagens SvD (här är några av artiklarna och debattinläggen: här & här & här & här). Förslagen som förs fram för att möta problemen är många och olika. Med lite distans till vad som sägs och har sagts, och med ett inifrånperspektiv på samt ett djupt intresse för (och inte så lite oro) pedagogik, lärande och kunskapsteori, framträder bilden av ett sammelsurium av olika idéer. Det finns dessutom en otålighet och en bristande förståelse för grundproblemet. Känner att jag måste skriva av mig om detta innan jag kan ta itu med mina egna projekt.
Ett av problemen, inte bara i skolans värld utan även i samhället, är synen på kunskap. Att kunskap skulle vara något som kan mätas, vägas och växlas in i pengar. Det ser jag som det största problemet. Ett annat är den utbredda bristen på förståelse för kunskapens egentliga nytta och inre kärna, samt förståelse för vad som krävs för att ni kunskap och fördjupad insikt. Om och när politiker och ansvariga förstår och dessutom tar detta problem på allvar, då kan arbetet med att skapa en bättre skola börja. Men inte förrän då. Och där är vi långt ifrån än.
Ett annat centralt problem är synen på ansvaret för kunskapsinhämtningen. Den har under hela mitt liv, sakta, sakta förskjutits från eleven/studenten, över till läraren/pedagogen för att idag ligga på lärosätet. Det ser jag som det allvarligaste problemet. Jag som lärare ägnar mig, enligt gällande plan för arbetet, mycket lite åt att arrangera för lärande, och åt att förbereda mig för undervisning. En mycket stor del av min tid tvingas jag ägna åt att kontrollera inhämtandet av kunskaper. Det är vad min arbetsgivare, på uppdrag av staten, vill att jag skall ägna mig åt. Det är vad jag har ägnat alla år som student och forskare åt att förberedas för, att kontrollera kunskaper. Inte åt att producera kunskap och hjälpa studenterna ta ansvar för sitt eget lärande.
Och då är jag ändå privilegierad som är lärare på högskolan. Jag slipper hålla i kontakter med föräldrar och slipper en hel del av den kontroll som jag ser att mina barns lärare på lägre nivåer tvingas ägna sig åt och lägga en sin del av sin tid på. Klart att det påverkar synen på och statusen på läraryrket.
Jämför vi med läkare, som är ett högstatusyrke, så ansvarar läkaren för att vården håller hög klass. Men frisk, det får patienten bli själv. Läkaren varken kan eller förväntas hålla efter sina patienter, behöver inte kontrollera vad de gör och hur de äter och om de motionerar. Sådant ingår i lärarens uppgift. Ansvaret för lärande, det ligger hos skolan. Och om det brister på något sätt riskerar skolan att halka ner på rankinglistorna, vilket påverkar studenttillströmningen och den ekonomiska ersättningen. Oansvariga studenter som missköter sin utbildning får härigenom inte skylla sig själva, det är högskolan som straffas. Och lärarna befinner sig mitt emellan, som ett slags gummiband. Dygnet har bara 24 timmar, och den lärare som bryr sig slits oundvikligen ut. Och om läraren inte bryr sig, ja då byts hen ut. Hur man än gör är man förlorare, om man väljer lärarbanan.
Klart att läraryrket inte lockar. Och en ny reform löser absolut inga problem, tvärt om. Vad som krävs är ett helt nytt sätt att se på kunskap och på ansvaret för lärande. Vad lärare behöver för att känna glädje i arbetet, det är tid att ägna sig åt kunskapsinhämtning, mindre av kontrollansvar och mer av kunskapsansvar. Om jag finge ägna tiden som idag läggs på att kontrollera att lärande sker, på att inhämta kunskap, på att undervisa om det jag kan och på att inspirera till lärande. Då är jag övertygad om att allt skulle kunna se mycket bättre ut, på mycket kort tid. Det skulle locka dem som är intresserade av kunskap tillbaka till skolan, och alla dem (både studenter, lärare och ansvariga) som är intresserade av annat bort från skolans värld. Det krävs ingen reform för detta, bara lite mer tid och en annan syn på vem som ansvarar för vad.
Kontrollerna av kunskapen. Utvärderingen av uppnådda resultat. Den kan skötas av externa aktörer, på uddrag av eller direkt av högskoleverket. Då skulle lärarna och forskarna få ägna sig åt det de är bra på, och högskoleverket också. Och den lärare vars elever inte klarar testen, ja hen kommer ju att får svårt att förhandla om högre lön. Som sagt, detta system kräver inga reformer, bara lite annorlunda tänk.
Det finns säker luckor i resonemanget, och det finns absolut problem. Frågan är inte enkel och den löses inte i en handvändning, eller på en blogg. Så kommentera gärna!
Vad som krävs är ett annat angreppssätt, en annan syn på kunskap och värdet med utbildning.
Håller med dej i stort, men inte i smått. Det är stor skillnad mellan grundskola, gymnasium och högskola när det gäller ansvarsfrågan. Ett barn kan inte ta ansvar för helheten, och det kan inte heller föräldrarna som inte är med i skolan och dessutom har skilda förutsättningar. Det är bra med en skrivning om skolans ansvar för att alla når målen, sen måste skolan ta det ansvaret genom bl. a. specialresurser och inte göra en klasslärares arbete oändligt stort. Hur skrivningen r för gymnasiet vet jag inte, men tycker att det är naturligt att en gymnasieelev har större ansvar än en grundskoleelev. Våra studenter ska ha helt eget ansvar för sina studier, något våra tilldelningssstem motverkar precis som du säger.
SvaraRaderaEtt provsystem styr oundvikligen undervisningen, så även centraliserade provsystem. För högskolan skulle "centrala prov" styra även kurs- och programplaner. Jag tror inte ytterligare detaljstyrning är bra för högskolan. Vi får nog försöka att göra mätandet, och feedbacken på dessa övningar, till en bra och naturlig del av inlärningen. Fast vi motarbetas, som du säger, av för dålig tidstilldelning. Men bortsett från det, är rättningen också en feedback till mig som lärare som jag inte klarar mig utan.
Det som tyvärr verkar hända, i både högskola och skola, är att mätandet blir målet. Det för med sig konstiga konsekvenser som att det som är svårt att mäta inte tas med alls.
I min stora dotters skola tränar de nu på att debattera. Undra just vad Björklund tycker om det! =)
Just detta att mätandet alt mer blir målet ser jag som det enskilt största hotet mot det svenska utbildningssystemet. Och det är ett allvarligt hot. Med debatt- och samtalskompetense, det är bra tror jag. För det ökar möjligheterna till att lära sig se samband och förståelsen för vad som krävs för att hålla ihop ett samhälle.
SvaraRadera