Världsledande

Ambitiösa mål premieras ofta, och ju ambitiösare desto bättre. Varför nöja sig med något annat än det bästa. Ordet världsledande nämns således, snart sagt överallt och i alla sammanhang. Är det ett rimligt mål? Nej, i de allra flesta fall är det inte det. Därför kan man undra varför den typen av mål överhuvudtaget formuleras. Värt att reflektera kring och viktigt att fundera över är det oavsett, för den typen av mål säger något om vilken kultur vi lever i och hur vi ser på oss själva, vår förmåga och vad som är önskvärt.

Att bli världsledande. Den som uttalar en sådan ambition kan vara säker på att mötas med respekt, för den som kritiserar målet kommer att riskera att dra på sig kritik. Målet att bli världsledande inom sitt område är alltid, överallt, lovvärt. Inom ramen för rådande paradigm. Det möts med respekt och ger uppmärksamhet. Äntligen! I den allmänna yran över att någon visar framfötterna, sticker ut hakan och verkligen vill något, glömmer man att bara en kan bli bäst. Alla andra kommer att misslyckas. Och hur länge får man behålla den ärofyllda positionen? Till vilket pris? Är det verkligen mödan värt?

Jag tvivlar på att strävan efter att vara världsbäst är ett långsiktigt hållbart mål, oavsett vilken verksamhet man än har i åtanke. Inte för att jag är pessimist eller en dysterkvist, utan för att all den kunskap och erfarenhet jag samlat på mig genom åren har fått mig att inse det orimliga i den typen av mål.

Världsledande blir bara den som är hänsynslös mig att bortse från allt annat än det mål man har för ögonen. Målet, eftersom det är så stort, kräver full koncentration och det är då lätt att andra, viktiga, hänsyn nedprioriteras eller bortses från. Eftersom målet är så pass lovvärt och eftersom det ligger så mycket prestige i det tvingas alla inblandade att vara lojala, och den som klagar måste mycket goda skäl och torrt på fötterna för att man överhuvudtaget skall överväga att lyssna. Det leder till att man konsekvent, inom denna typ av organisationer, tenderar att undervärdera risker och problem som på lång sikt kan bli förödande för alla inblandade. Den typen av mål får den typen av konsekvenser. Det visar erfarenheten.

Det är ett manligt mål, att bli världsledande. Den som lyckas bli bäst hyllas som hjälte. Men eftersom det alltid kommer att vara någon annan som vill ha den positionen kommer den som är i topp alltid att vara utsatt för hot och han måste följaktligen bevaka sin plats i täten. Det tar också fokus från eventuella problem och risker på lång sikt, vilket kan leda till att det inom organisationen (bakom lyckta dörrar) kan uppstå en kultur där man döljer det som är problematiskt, eller förnekar riskerna. Målet överordnas allt för lätt vägen dit, och allt det man ville uppnå med det utstakade målet. Målet att bli världsledande tenderar att bli ett självändamål.

Världsledande kan dessutom bara den bli som tror på en yttersta princip. Och alla organisationer som jag känner till, som utgår från den tankemodellen, har nära till våld. Världsledaridealet främjar inte samarbete, men konkurrens. Kampen blir allt för lätt en kamp på liv och död. Har man utlovat att bli bäst är allt annat ett förnedrande misslyckande, och främjar sällan egenskaper som ödmjukhet.

Hur vet man när man nått sitt mål? Hur mäter man världsledande? För att det skall vara någon mening med det måste det finnas en objektiv måttstock. Men det gör det inte, vilket gör att målet tunnas ut och blir meningslöst. Men riskerna som beskrivits ovan, som är uppenbara, finns ändå kvar. Därför är det inte bara en dålig idé, det är ett fundamentalt misstag att ens försöka nå målet.

Att bli världsledande är naturligtvis något man kan bli. Det kan vara en konsekvens av att man är duktig på det man gör, men det får inte bli ett självändamål. Att bli bra, så bra man bara kan. Det är ett mål som är mer ödmjukt och som inte är förenligt med samma risker. Det finns plats för många som är bra, och ingen behöver följaktligen vara orolig för att förlora den statusen. Bra är dessutom ett mål att sträva efter, eller att bli bättre. Ständigt bättre. Det är ett mål som sätter vägen dit i fokus. Och det är alltid vägen som är målet, egentligen.

Vägen mot, det är livet. Ständigt är allt och alla på väg. Mot bättre tider, kanske. Mot långsiktig hållbarhet. Bara för att man är bäst betyder inte att man är bra, det är viktigt att ha i åtanke. Bäst är den som vann, kor och gott. Bra kan bara den vara som uppfyller de kriterier som samfundet man verkar inom har enats om. Bra går att mäta, jämföra och utvärdera.

Bra kan man bli tillsammans. Bra är förenligt med kollektiva lösningar. Bra främjar samarbete, och går att koppla samman med målet om långsiktighet. Bra är ett mycket mer långsiktigt hållbart mål, än bäst. Den som är bra får inga rubriker, kanske. Men det lockar därför heller inte till regelöverträdelser. Bra kan alla sträva efter. Alla kan bli bättre. Och om alla arbetar tillsammans ökar chansen till att mänskligheten kan skapa långsiktigt hållbara samhällen.

Världsledande främjar hybris, och bör därför inte få formuleras som mål.