Riskkapital

Ekonomi och kultur, kultur och ekonomi. Två sidor av samma sak. Båda följer samma logik. Kulturen såväl som ekonomin premierar det som är bäst, snabbast, högst, mest och starkast. Kulturen har sin hegemoniska manlighet, och ekonomin sina riskkapitalister. Båda utgör normen, och alla andra har att anpassa sig. Det är så det ser ut, i kulturen och i ekonomin.

Den hegemoniska manligheten upprätthålls enligt tre principer. Först den idealiserade mästaren, frontfiguren. Mannen med stort M, som har muskler och som andas framgång. Han som det stora flertalet strävar efter och har som mål att likna. Och det är denna stora grupp av vanliga män, som accepterar idealet men som själva inte strävar efter att fylla ut den kostymen. som de flesta tillhör. Hit hör även kvinnorna som accepterar idealet och derr roll som rikslikare i samhället. Sedan finns det en liten grupp av män och manligheter som utdefinierats och som det dragits upp en skarp gräns mot. Alla män som inte vill, kan eller får vara med. Allt det som anses opassande eller hotfullt, för mannen i toppen av hierarkin.

Den hegemoniska manligheten reglerar vardagen, för de flesta i samhället. Det är denna maktordning som bestämmer vem som gör vad, när och hur. Hegemonin ger alla, både män, kvinnor, barn och åldringar sin plats i samhällshierarkin. Visst finns det undantag. Som alltid kan enskilda bryta mot normen. Ingen regel utan undantag. Men här handlar det om att se den stora bilden, strukturen. Den reglerar och även avvikaren har att förhålla sig till den.

Ekonomin då, hur ser den hegemoniska makten ut där? På liknande sätt, i enlighet med det inledande resonemanget. I toppen av den hierarkiska strukturen finns riskkapitalisten, vars mål är mesta möjliga avkastning till lägsta möjliga investering. Friskt vågat, hälften vunnet. Och det är bara fegisar som satsar säkert. Så ser det ekonomiska idealet ut. Riskkapitalismen är vad det stora flertalet accepterar, som mål, men som massan av investerare inte lever upp till. Ekonomin som helhet är ordnad i enlighet med riskkapitalisternas behov och önskningar. Manegen är krattad för den som vill försöka. Bara halvhjärtat fördöms de värsta excesserna, men själva grundstrukturen ifrågasätts ej.

Ekonomiska beteenden som inte accepteras är allt som inte genererar ständigt växande vinster. Att inte ta ut vinst inom ekonomin fördöms på samma sätt som fjollighet i och av den hegemoniska manligheten. Mikrolån och gemensamt ägande, utan vinstintressen, ses på med förakt. Vinstmarginaler som inte utnyttjas är en styggelse. Hösta pris skall alltid pressas ur allt, överallt. Det är den ekonomiska hegemonins lag. Nåde den som bryter mot reglerna.

Så ser det ut i samhället idag. Maktens språk tar sig många olika uttryck och skepnader, men följer i grund och botten och till syvende og sidst samma logik överallt. Åt den som har skall vara givet, och den som är svag offras. Äta eller ätas. Hårt mot hårt. Och den som vågar ifrågasätta rådande ordning hen kommer att motarbetas. Det vet alla som försökt.

Gärna jämställdhet och arbete för att minska fattigdomen i världen och samhället. Men våga inte utmana makten! Det är så förutsättningarna för samhällsförändring ser ut idag. Den bilden bygger på forskning, på kulturvetenskaplig forskning. Finns det något som helst samband mellan regeringens forskning- och utbildningspolitik, och detta faktum? Det gör det, hävdar jag bestämt!