Räntegap, makt och konsumtionsetikens konsekvenser

Räntegapet, det växande räntegapet och bankernas ökande vinster, talas det mycket om. Många är upprörda, och främst i ledet står finansminister Anders Borg. Landets alla bostadsägare, som belånat sina hem följer kampen med spänning från sina köksbord där allt fler livs- och samhällsavgörande beslut tas, i alla fall enligt den rådande ideologin. Ändå är det påfallande lite som görs, både av politiker och privata låntagare. Oroväckande lite med tanke på att kunden anses vara kung och individens makt enligt retoriken är oinskränkt. Något stämmer inte här. Kalkylen går inte ihop. Men jag har ett förslag till förklaring som jag tänkte delge den som är intresserad.

Vill börja med att säga något om den konsumtionsetik som råder i samhället, enligt Zygmunt Bauman och som ersatt den arbetsetik som rådde tidigare. I korthet skiljer sig de båda etiska förhållningssätten åt genom att välstånd enligt arbetsetiken skapas i och genom arbete. Ju fler som har arbete, desto högre välstånd generellt i samhället. Det var så det var fram till någon gång på 1980-talet. Konsumtionsetiken som vi levt med sedan dess går i princip ut på att det är medborgarnas samlade konsumtion som reglerar samhällets välstånd. En viktig historisk brytpunkt för dessa båda etiker, även om det tagit lång till innan händelsen resulterade i märkbara konsekvenser, är USAs avskaffande av guldmyntfoten i början av 1970-talet. Guldmytfoten påverkade ekonomin såtillvida att den upprätthöll en tydlig koppling mellan materialitet och pengars värde. Guldmyntfoten införde ett slags tröghet i det ekonomiska systemet vilket gjorde att förvaltningshorisonten och överblickbarheten var större än idag. Då, förr i tiden, när jag växte upp, var arbete och sparande högt värderade dygder. Idag, när allt går mycket snabbare på grund att ekonomin är i princip helt virtuell (och därför styrs i mycket högre grad av kulturella logiker), blir konsumtion en dygd. Det är i korthet vad konsumtionsetik handlar om.

Vad har detta med Anders Borg och med bankernas ökande räntegap att göra? Allt, vill jag hävda. Betänk att det är konsumtion som driver välstånd idag. Utan konsumtion inget samhälle. Det är så världen, som vi skapat åt oss själva i vederbörlig demokratisk anda, ser ut och fungerar. Idag är samhället följaktligen beroende av ökande ekonomiska flöden. Det är pengarnas omloppshastighet som bestämmer graden av välstånd, inte pengar som samlas på hög. Att spara är inte längre en dygd, även om sparande fortfarande klingar vackert i de flesta människors ögon. Speciellt i tider av kris plockas gamla och tryggt igenkännbara värdeord fram och dammas av. För att ingjuta hopp hos befolkningen. Det är så man bör se på och förstå Anders Borgs agerande. Men finansministern och politikerna är i praktiken maktlösa och står handfallna inför konsumtionens fluktuationer, som reglerar deras handlingsutrymme.

Klart att Anders Borg skäller. Han gör det för att få folkets sympatier. Men bankerna kommer han inte åt. Och detta börjar nu så sakteliga gå upp för bankerna. Konsumtionsetiken har med en häpnadsväckande eftersläpning fått bankerna att inse sin makt. Ekonomi är allvar och berör alla. Det skulle kunna förklara varför det tagit så pass lång tid för bankerna att inse detta. Men å andra sidan har man kanske tjänat tillräckligt med pengar ändå, även utan den insikten. Och nu står vi där vi står. Räntegapet kommer så klart inte att minska med mindre än att kunden röstar med fötterna och byter ekonomisk tjänsteleverantör. Fast till vad? Det finns ju inga seriösa alternativ. Därtill har bankerna allt för mycket att vinna och politikerna allt för lite att sätta emot. Lite har vi nog målat in oss i ett hörn här, befarar jag.

Inget tyder på att bankernas makt kommer att minska. För konsumtionsetiken lever sitt eget liv, den är en potent aktör i vardagen som påverkar både politiken och privatlivet för medborgarna. Eftersom konsumtion idag inte föregås av sparande och hårt arbete, utan av ett besök hos banken eller ett sms till någon av de lite mer ljusskygga aktörerna på den ekonomiska marknaden, kommer problemet att öka med tiden. Vi är än så länge, fortfarande, i början av en process. Det finns inget som tyder på att behovet av lånade pengar kommer att minska i framtiden.

Grekland, som hamnat i den knipa man sitter i på grund av utnyttjandet av generösa lånemöjligheter och villkor i samband med inträdet i Eurosamarbetet, löser nu sina problem genom att låna ännu mer. Det borde vara att försöka släcka en eld med bensin. Visst vet jag att nationalekonomi inte bygger på samma logik som privatekonomi, men det verkar ändå fel. Jag tolkar det som ytterligare ett tecken på att politikernas maktlöshet, och bara misstanken om att det kan vara en rimlig förklaring borde mana till eftertänksamhet och försiktighet.

Sensmoralen då, vad vill jag säga med reflektionen över tillståndet i världen? Jo, att allt tyder på att världen och samhället påverkas i mycket hög grad av förväntningar. Och förväntningar uppstår i kommunikation, samverkan och utbyte av tankar. Förväntningar är kultur. Därför borde man satsa mer, istället för mindre, på kulturforskning. Den Anders Borg Borde skälla på är alltså inte bankerna, utan Jan Björklund. Hans politik och drömmar är fatala, med hänsyn tagen till rådande konsumtionsetik. Och honom har Anders Borg makt över genom att vara den som sitter på statens kassa och reglerar flödet av de allmänna medel politikerna har att fördela.