Orsak - verkan? Vem kan veta?

Skrev för ett tag sedan här, om ny forskning som visade att kvinnor som ofta och länge går i höhklackat riskerar att skada sina fötter. Att problemet var större och allvarligare än man tidigare trott. Och jag gjorde då en poäng av att kultur som är något icke-materiellt ofta ger upphov till konkreta konsekvenser. Tycker också man kan fråga sig om det verkligen behövs naturvetenskapligt, fysiologisk forskning för att få kunskap om vad som händer när man går i obekväma skor. Varför inte lita på människors egna erfarenheter och på det sättet frigöra forskningsresurser till något mer angeläget.

Idag läser jag i DN, att konsumtion av fet mat riskerar att krympa hjärnan. Men jag läser också att forskarna som sökt denna kunskap säger att,

– Även om vi i vår forskning inte kan säga om fetma orsakar eller är en konsekvens av minskad hjärnvolym rekommenderar vi att du tänker på vad du äter, eftersom inte bara midjemåttet påverkas utan även din hjärnvolym, säger Samantha Brooks, forskare vid institutionen för neurovetenskap.

Jaha, på vilket sätt gör detta oss då klokare, kan man undra? Att fet mat är skadligt, det visste vi ju. Och nu vet vi alltså att det fortfarande är skadligt. Men vi vet också att forskarna inte kan säga om det är en orsak eller en verkan av fet mat.

Är all kunskap bra och användbar? Ibland låter det som om naturvetenskapen närande och kulturvetenskapen är tärande, och att det är en sanning. Men om man ser till vad vi får ut av varje satsad krona på olika typer av forskning är jag inte säker på att den kalkylen håller. Mer av samma kunskap som man redan har, är det väl investerade forskningspengar?

Behöver vi veta, än en gång och även från neurovetenskapen att fet mat kan vara skadlig? Och blir rekommendationen bättre om den uttalas av en neurolog, än en kulturvetare eller hälsovetare? Är det inte så att vi behöver olika typer av froskning, som belyser tillvaron och verkligheten från olika håll?

Jag ser ett värde i fler gränsöverskridande samarbeten och jag tror att tvärvetenskaplig forskning. Men inte vilken sådan forskning som helst. Den måste planeras på ett speciellt sätt. Och här kommer en tanke om hur det arbetet kan se ut. Man borde samtala mycket mer än man gör.Samtal är helt enkelt en lysande plattform för processuella och förutsättningslöst utformade, gemensamma handlingsstrategier.

Det vanliga är annars att man startar ett diskussionsforum eller inleder en förhandling när ett problem skall lösas. Allt för ofta och allt för snabbt brukar emellertid dessa fyllas av krav och förväntningar på snabba och konkreta resultat. Problemet med många diskussioner som förs och frågor som ställs inom såväl samhället som akademin är att själva dess konfiguration stänger in och begränsar. Frågandet i sig reglerar helt enkelt möjligheten att svara. Det handlar i de flesta fall inte alls om illvilja hos den som ställer frågan eller den som efterlyser diskussion. Snarare bör man förstå det som en egenskap som ligger inbäddad i själva frågandet och diskussionsforumet som sådant. Ett sätt att förstå detta på är att betrakta det som ett resultat av ohejdad vana och på att just sådana aspekter är svåra att uppmärksamma. Frågandet och konventionella diskussionsforum är helt enkelt fyllda av regler och förväntningar som måste uppfyllas för att det som händer där ska bli meningsfullt.

Inte sällan är det så att man samlas till diskussion just för att lösa ett specifikt problem. Men tvärvetenskapen jag har i åtanke får inte uppfattas som en metod för att lösa konkreta problem, en gång för alla så att parterna sedan kan återgå till sin respektive vardag. Tvärvetenskapen jag vill se är en process som för att bli fruktbar måste få verka över tid. Och då kan samtalet fungera som modell och strävansmål. Så fort man märker att samtalet inte längre är förutsättningslöst utan har övergått till en diskussion där territorium bevakas och där makt utövas, då kan man göra paus och börja om.