Akademiska roller: Prästen, Polisen, Verktygsmakaren

Tänkte, bara så där på skoj, reflektera lite över några olika akademiska roller. Olika ämnen kan, har jag upptäckt, karaktäriseras med hjälp av liknelser hämtade från övriga arbetslivet. Om det, och om olika personlighetstyper jag mött i den akademiska världen, handlar dagens bloggpost.

Akademikern/forskaren, som präst först. Det är en roll som kanske oftast tillskrivs forskare, men jag har sett tecken på detta också hos vissa utövare. Prästen tolkar diffusa tecken och förklarar världen. Prästen tar sig rollen som ett slags ställföreträdare för sanningen, eller medlare mellan den rena kunskapen och människorna som behöver den för att säkra sin vardag och leva sina liv på bästa sätt. Människor är många gånger lata, och det gäller alla. De flesta läser hellre översättningar, sammanfattningar, kommentarer och uttolkningar än ger oss i kast med originalen. Där finns ett utrymme i tillvaron och ett behov av präster. Någon måste ju leverera. Någon måste göra jobbet som övriga sedan kan dra nytta av. Hen ser jag som ett slags präst, men det har inget med religion att göra.

Vad gör detta med kunskapen, och med dem som delegerar detta moment, med akademin? Kommentarer och tolkningar av innehållet i en text är alltid förenklingar och innebär förändring av innehållet. Därför kommer den som presenterar författarens intentioner, den som gör anspråk på att sitta inne med den rätta tolkningen av ett verk, att få makt över övrigas mentala kartor och uppfattning om världen. Framförallt eftersom detta, om det inte uppmärksammas och diskuteras i relation till originalarbetet, sker på ett omedvetet plan. Alla som skriver kommentarer, som tolkar texter och som försöker skriva fram betydelser gör det, förutsätter jag, av välvilja, inte för att vilseleda. Likafullt kan verksamheten resultera i just vilseledande. Kommentarer och uttolkningar som tas emot och accepteras okritiskt passiviserar läsaren och försvårar en kritisk reception av originalarbetet.

Michel Foucault som skriver om detta i Diskursens ordning och hävdar där (men lita nu inte på mig, jag vill inte gå in i prästrollen) att skillnaden mellan vad som är vad, det vill säga vad som är den kanoniserade ”primärtexten” och kommentaren till den samma, är varken stabil, konstant eller absolut. Texterna som repeterar, förklarar eller kommenterar utgör alla delar av samma (sannings)system. Den uttolkare som lyckas knyta till sig flest åhörare och följare kommer att bli mer inflytelserik än andra i bruset av texter som slåss om uppmärksamhet i det begränsade utrymme som finns. Hen tilldelas eller tar sig rollen som ett slags överstepräst. Med denna roll följer en inte oansenlig makt och inflytande över hur världen skall tolkas och förstås.

En närbesläktad akademisk roll är polisen. Överallt finns de, bevakarna av sanningar, gränser och definitioner. Den som inte riktigt är i sanningen och som saknar det anseende och den skara av följare och anhängare som krävs för att bli betraktad som präst, kan hitta tillfredsställelse i rollen som polis, tankepolis. Det är en jobbig typ som inte tillför det akademiska samhället någon annat än ett irriterande moment av tröghet och motstånd. Oftast har polisen inget annat argument än regelboken, och hen blir därför till ett slags robot som följer order, enligt det på förhand utarbetade protokollet.

Polisens självpåtagna roll handlar om att peka med hela handen, om att kräva rättning i leden. Utgångspunkten är ett det finns en sanning, den sanning som prästerna sitter inne med, och den skall följas. Men är det verkligen en adekvat beskrivning av världen, samhället, kultur och människan? Är det inte snarare så att dessa storheter bäst beskrivs som föränderliga komplexa processer, präglade av ett slags ömsesidigt lärande hos alla inblandade aktörer? Kan man veta i förväg hur framtiden ska bli? I den föränderliga värld vi lever i idag tror jag, som jag skrev igår, att det är mycket olyckligt att tänka så. Präster och poliser, är som jag ser det olyckliga rollmodeller inom akademin. Kunskap är, liksom världen och allt som finns däri, ett slags blivande, icke-linjära processer vars resultat aldrig går att i detalj förutse, på förhand. Försöker man göra det ikläder man sig rollen av maktfullkomlig tankepolis.

En sätt att parera sådana problem kan vara att som individ och som (forskarsubjekt) inse sin högst begränsade roll i den abstrakta maskin som samhället utgörs av och blir till genom. Ett lyckat forskningsprojekt är det som skapats inom ramen för samverkan mellan många aktörer, med olika kompetenser. En kollektiv process med såväl upplysta med ödmjuka forskare, som självständigt, kritiska följare/användare. Skapandet av en sådan akademi och ett sådant samhälle underlättas om så många som möjligt ser sig själva som mindre kuggar i ett större, självorganiserande maskineri bestående av såväl mänskliga som icke-mänskliga aktörer. Kulturvetenskapens bidrag till vetenskapssamhället är som jag ser det att konstruera tankeverktyg. Och dessa kan användas för att hantera insikten att människor utgör en liten (men betydelsefull) del i en ständigt pågående, öppen och icke-linjär process. Samhället och kulturen är omöjliga att fånga, kondensera och presentera i skriftlig form utan att göra våld på verkligheten.

En annan roll i akademin, den roll jag själv strävar efter, är vetenskaparen som ett slags snickare eller verktygsmakare. Vetenskap kan och bör, inte minst för att undvika att samhället och allmänheten hamnar i ett slags beroendeförhållande gentemot någon (präster, till exempel) med makten över sanningen, betraktas som ett slags snickare. Världen, samhällen, kultur och människor blir ständigt till. Inget är och för varje dag adderas och subtraheras något till helheten, med ökad komplexitet som följd. Det är så jag ser på människan och på kultur, som komplexa helheter, under ständig tillblivelse. Men det är inte något jag skulle hävda är sant, det är ett verktyg att tänka med hjälp av. Varken mer eller mindre. Och som alla andra verktyg har det sina för- och nackdelar.

Det förhållningssätt som jag valt till de verktyg jag använder i min forskning och som jag presenterar här, är hämtat från tänkare som Nietzsche, Foucault och Deleuze. Det jag finner mest befriande med deras arbeten är bejakandet av rörelse även i det egna tänkandet, och fokuset på det som fungerar. Samtliga anser att det inte finns någon mening i att kritisera, att förgöra och påpeka fel. Och de hävdar vidare att det inte finns någon absolut sanning att försvara. De värjer sig aktivt från prästerskapsrollen. Följaktligen finns ingen enda, rätt tolkning av deras texter. Bara olika sätt att använda dem.

Foucaults storhet, om man frågar mig, ligger framförallt i hans ödmjuka inställning till sin egen person och i hans strävan efter att alltid sätta läsaren i fokus. Ett exempel på detta finner man i förordet till boken The Order of Things, som får bli slutordet i denna bloggpost. Jag är sen till tandläkaren inser jag.

This foreword should perhaps be headed “Directions for use”. Not because I feel that the reader cannot be trusted – he is, of course, free to make what he will of the book he has been kind enough to read. What right have I, then, to suggest that is should be used in one way rather than another? When I was writing it there were many things that were not clear to me: some of these seemed too obvious, others too obscure. So I said to myself: this is how my ideal reader would have approached my book, if my intentions had been clearer and my project more ready to take form.