Tänk, om. Tänk om! Drömmer mig bort en stund, innan resten av dagen viks åt rekapitulation, nyorientering och återhämtning. Ett nytt arbetsår randas. Tänk om 2012 kunde bli början på något fint och bra. Tänk om.
En annan akademi är möjlig, det är tanken som håller mig vid liv. Drömmen som får mig att gå upp och ut i världen. Tanken är enkel. War is over, if we want it, sjöng John Lennon, vid jultid, 1971. Vi kan få en annan akademi, om vi vill. En bättre skola, ett effektivare utbildningssystem. Om vi blir tillräckligt många som vill är det möjligt.
Låt oss göra ett försök. Vi som tror på och vill se förändring. Tillsammans är vi starka. Tillsammans kan vi mer än var och en för sig, sammantaget. Tillsammans. Det är nyckelordet. Grupper av människor (och andra aktörer), även om det är medelmåttor, kan uppnå mer och lösa svårare problem än ett ensamt geni. Om man bara går samman, tillsammans. Om man bara kan förmå sig att ge upp sin autonomi för en stund. Om man bara kan arbeta, tillsammans. Om bara målet överordnas egot. Då är det mesta möjligt, eller i alla fall mycket.
Klimatfrågan, akademin, samhällets långsiktiga hållbarhet, kultur. Det är frågor som aldrig kan lösas en gång för alla. Det är frågor som ständigt måste arbetas med. Frågor som per definition är dynamiskt föränderliga. Komplexa problem kan bara lösas, i och genom samtal. Förutsättningslösa samtal där så många röster som möjligt får höras. Samtal där ingen tillåts ta över. Samtal som följer sin egen logik, utan en på förhand uppgjord agenda.
Tänk, om. Tänk om. Gör rätt! Tillsammans, inom ramen för ett samtal där olika kompetenser kan störas och blötas mot varandra, utan inbördes (rang)ordning. Det är den enda vägen som leder i riktning mot svaret på de komplexa problem som mänskligheten står inför, och som måste lösas. För allas bästa.
Svårt, så kanske du tänker? Och det är svårt. Men just därför otroligt viktigt att man inte gör som man brukar, utan vågar testa nya sätt att arbeta. För det vet vi, att problemen inte går att lösa med konventionella medel. Komplexa problem kräver nya metoder, ny-tänkande och helt annorlunda angreppssätt. Det finns inga garantier för att lyckas. Och just därför är det viktigt att man vågar kasta sig ut och engagera sig till fullo i processen. Det kan man bara göra om man släpper taget om SINA kunskaper och kompetenser. Det jag kan och det jag vet är inte MITT, det är resultatet av en hel massa olika omständigheter.
Kunskap och kompetens uppstår alltid inom ramen för sammanhang, och därför är det inte individuella egenskaper. Vi vill tror att det är det, men det är inte så. Jag har allt att vinna på att övertyga andra om att mina kunskaper är just mina, men samhället har allt att förlora på att den synen på kunskap hålls vid liv. En annan syn på subjektet, på kunskap och en ny förståelse för hur makt genomsyrar och påverkar kulturen/samhället. Det är vad som behövs. Annars förblir problemen och utmaningarna olösta.
En annan akademi, ett annat samhälle, är möjligt. Om vi och tillräckligt många tillsammans med oss vill det, då blir det så. Men bara då. Annars blir det som det blir. Det är vad jag ska ägna 2012 åt, att fortsätta utveckla tankar kring och metoder för: En annan akademi, ett annat samhälle.
Det är vad jag menar att mitt ämne Kulturvetenskap kan och bör användas till. Undersöka förutsättningarna för förändring. Vad är kontingent, det vill säga möjligt men inte nödvändigt, i det sammanhang som vi lever i tillsammans? Vilka förutsättningar finns för förändring? Vad måste vi ta hänsyn till för att uppnå det vi önskar, tillsammans? Det är viktiga frågor. Lätt är det på inget sätt, men det är heller inte svårare än vi tillsammans gör det.
Tänk om!
ett par reflektioner från en humaniststudent som pluggat både inom och utom landets gränser.
SvaraRaderaGrupparbeten präglas i min erfarenhet ofta av slarv. Folk kommer inte på möten, gör inte sina åtaganden och om de gör dem så gör de dem uselt, och slutprodukten av grupparbetet blir för det mesta dålig om inte någon sätter sig ner och skriver ihop något. Det är som att ingen tar arbetet på allvar så snart det handlar om en gruppuppgift. Den intressanta frågan är varför den tendensen är så stark. Jag har träffat många verkligt ambitiösa personer som så snart han eller hon är med i ett grupparbete inte gör något kvalitativt alls. Handlar det om att dessa personer inte ser grupparbeten som något som de själva gjort och därför som meningslöst att lägga energi på, eftersom att kollektiva ansträngningar inte räknas till individens fördel på samma sätt som individuella?
Du verkar mena att det är indivdualitet som primeras över kollektivet, men jag tror inte att det är en bra idé att sätta kollektivet före vare sig individen eller induvidualiteten. Måste man primera på det sättet? Människor kan inte göras till relaterade objekt eftersom de är mer än skattbetalare och behållare för en samling organ. Upphör människor att vara individer när de träder in i kollektivet? Delvis, tror jag att svaret är ja, eftersom de inte längre ser sig om individer med ansvar, de kan göra saker som de aldrig skulle göra som individer. Men samtidigt är en männsika alltid en individ, och det kan vara farligt att glömma det. Men visst, att primera den enskilde individen på bekostnad av kollektivet är inte heller bra. Men måste vi verkligen tala om sådana kategorier? Vad händer om vi betraktar människan som individ och kollektiv på samma gång? Eller finns det ett helt annat sätt att se på det mänskliga varat?
Tack för intressanta reflektioner Carina! Som sagt, enkelt är det på inget sätt. Du pekar på en rad problem som måste övervinnas om man skall kunna dra nytta av den tankemodell för kunskapsproduktion som jag försöker skriva fram här. Det är en posthumanistisk syn jag far efter. Idag är det lite för starkt fokus på INDIVIDEN. Det blir ofta ett hinder för utveckling. Grupparbeten där (så som du beskriver det, och som jag också har erfarenhet av på högskolan) man inte valt varken uppgift´, form eller partners själv. Det fungerar sällan optimalt, men om det handlar om sådana frågor som jag tar upp i bloggposten. Komplexa problem, där kommer the wisdom of crowds, väl till pass. Då handlar det om kompetenser som sätts att samverka, för allas bästa. Och då kommer man att märka att alla når längre och har mer att vinna än om man jobbar själv. När det fungerar, men det fungerar bara om man ger upp sin individuella autonomi, då är det fantastiskt. Jag föredrar oftast att arbeta själv, men har vid några tillfällen ingått i grupper ´som löst komplexa problem, och det är facinerande. Jag tror det kan fungera för att lösa klimatproblem, långsiktig hållbarhet och andra komplexa problem. Samhället behöver inte bli en sovjetstat för det. Det hanlar om att sprida insikten om att man ibland har mer att vinna på att överge fokus på individen. Att alla har något att vinna. Det handlar också om att arbeta förutsättningslöst. Jag aktar mig noga för att formulera något mål eller en specificerad vision. Tankemodellen kan inte användas för att styra samhället i enlighet med en individs önskningar eller de´finition av ett gott liv. Visionen måste också växa fram i interaktion/samtal mellan många individer. Hoppas att jag inte krånglade till det nu?
SvaraRadera