Föreläser sex timmar i sträck idag. Det blir ofta så innan jul när allt måste komprimeras för att hinnas med. Jobbigt för stämbanden, men då jag talar om två av mina favoritämnen ska det bli kul. Först tre timmar om vetenskap och sökandet efter kunskap. Vad är det vi gör när vi utövar vetenskap? Och hur kan man, har man genom vetenskapshistorien sett på, sanning? Vad är teori, inom olika vetenskapliga discipliner? Och empiri? Hur kan man se på detta med analys? Det är vad jag ägnar tiden fram till lunch, med studenterna på A-kursen.
Efter lunch gör jag en djupdykning i frågan om relationen mellan kultur och ekonomi. Och då det utgår från Deleuze tankar talar jag även här om sådant som ändå uppfyller mig. Den typen av föreläsningar gillar jag allra bäst. Föreläsningar där jag ligger nära min egen förmåga. Föreläsningar när frågorna blir en utmaning. Där även jag lär mig. Det brukar också vara mest uppskattat. Tillfällen av ömsesidigt lärande.
Drömmer om att alltid vara där, i uppbyggnadsfas. Just när man håller på att lära sig. När man utmanas och där ingen ännu stelnat i formerna. Där tycker jag om att vara. När man börjar tala om behovet av kvalitetssäkring, när kunskaperna etablerats och revir försvaras, gränser dras upp och auktoriteter utkristalliseras. Då tröttnar jag. När vetenskapen bevakar uppnådda resultat mer än söker ny kunskap, då är det inte intressant längre.
Att söka kunskap och förståelse, förutsättningslöst. Det är vetenskapens viktigaste kännetecken. Utmaning, tankemöda, förvåning, nytänkande; tillsammans med likasinnade, i en anda präglad av prestigelöshet. Där vill jag vara. Tyvärr är det inte riktigt så det ser ut i akademin. Överraskning, upptäckarglädje och prestigelöshet är sällsynta fåglar, där nu. Andra krafter och intressen har tagit över. Lite som ett kunskapens löpande band, har det blivit. En kvalitetssäkrad utbildningsfabrik, genomsyrad av maktkamp och karriärhunger.
Det är med sorg jag skriver detta, men också med förhoppningen om att det är en övergångsfas. Kunskap, ny kunskap och lösningar på problem som ännu inte formulerats, den går inte att planera för. Den händer, där och då. I stunden och utifrån de förutsättningar som föreligger just då. Kreativitet är, och måste vara, vad en akademi värd namnet handlar och. Förr eller senare inser man det. Och då är vi i uppbyggnandsfas igen. Längtar dit. Hoppas och tror.
Drömmer om möten över gränser. Möten mellan kompetenser. Det är där ny kunskap växer fram, där som nya lösningar uppenbarar sig. När man inte är omgiven av likasinnade. Där nyfikenheten regerar över äregirigheten. Där är det högsta goda att frångå den utstakade vägen. Där uppfyller man inga på förhand uppgjorda mål. Där överskrider man målen, av bara farten, i den anda an upptäckarglädje som råder. Där litar man på att den ägnat 20 år av sitt liv åt att studera, kan litas på. Där kontrollerar man inte allt in i minsta detalj. Man lägger mer tid på kreativitet och det man inte vet, än på målrationalitet och utvärdering.
Vetenskap talar för sig själv. God vetenskap behöver inte målsäkras, uppföljas och kontrolleras. Den följer ingen på förhand uppgjord mall, för då är det inte vetenskap. Vetenskap är en expedition in i okänt land. Därför går det bara att förbereda sig väl. Misslyckanden kan rymma mer visdom och insikt än framgång, och gör oftast det. Där det behövs målsäkras, där pågår ingen vetenskap. Akademin premierar fel saker, just nu. Det en plats där man gör karriär. Vad hände med kunskapen?
Om det ska jag inte föreläsa. Om farhågorna för akademin framtid och den väg man slagit in på skall jag inte tala med studenterna. Med dem vill jag upptäcka världen och utforska möjligheterna som trots allt fortfarande finns i det svenska utbildningsväsendet. Akademin må vara en skitvärld, men det är den bästa av skitvärldar. Jag kan i nuläget inte komma på en bättre plats att vara på. Även om mycket skulle kunna vara så mycket bättre, är det fortfarande en plats där det finns visst handlingsutrymme. Och jag tror framtiden. Det kan bli bra, riktigt bra. Det kommer att bli bra. Vetenskap handlar inte om att göra karriär, det handlar om att söka ny kunskap. Därför vet jag att det kommer att bli bra.
Även humaniora kommer att överleva denna prövningarnas tid. Hur skulle det kunna bli på något annat sätt? Jag vet det. Därför är det med glädje, tacksamhet och framtidstro jag ställer mig framför studenterna om en stund. Har först bara lite administrativa uppgifter att stöka undan. Sedan är det dags för väsentligheterna. Sökandet efter kunskap. Ny kunskap, tillsammans.
Hej igen! Det här var så relevant för mig idag då Humanistiska fakulteten också i mitt universitet (Åbo Akademi) måste spara pengar (akut!) så spred ditt inlägg vidare på facebook. Känner precis som du, att fel intressen tycks styra utbildningen. Delar din bild av vad universitetet borde vara. För mig som bara har korta snuttar av anställning där blir det extra svårt att engagera sig då man alltid har ena benet utanför (och dessutom försöker fokusera på en avhandlingstext), redo att fly när allt rasar. Hur ska man göra för att bygga upp en ny akademi som motsvarar de ideal som vi har om vetenskapen? Vem ska vara med och lösa situationen? Det måste förstås de som har visioner göra, de som sysslar med vetenskapen...
SvaraRaderaOch tack för lyckönskningen efter min förra kommentar förresten!
Jenny
Jag håller med dig Jenny, om att det är vi som är förankrade i systemet som har ett ansvar att driva frågan, i första hand. Men alla bäckar små, alla röster och stynunkter spelar roll för kulturell förändring. Ger man upp hoppet händer så klart ingen, om ingen inte gör något. Då vinner de krafter som drar åt annat håll. Jag brinner för detta, och gör vad jag kan, när och där jag kan. Bloggen är en plats att samla inspiration på, och en kanal att sprida tankar genom. Tillsammans är vi starka, precis så starka som som vi kan. Och det är förutsättningarna vi har att jobba med. Fokusera på avhandlingen, för den kommer att ge dig ytterligare mandat. Detta är en långsiktig fråga, och en fråga om uthållighet.
SvaraRadera