Vem inspirerar vem och finns det original?

De flesta tar nog för givet att vi lever i en värld uppbyggd dels av original, dels av representationer som mer eller mindre sant speglar originalet. Vetenskapens uppgift blir med sådana utgångspunkter att översätta kunskapen som finns i världen och på det sättet förklara dess innersta väsen för befolkningen. Vetenskap, men också analyser av kultur, blir med detta synsätt närmast att betrakta som ett slags förmedningsinstans mellan originalet, den rena verkligheten, och representationerna av världen. Vad vetenskapen och kulturanalyserna ger oss blir då mer eller mindre exakta avbildningar av verkligheten, av originalet. Idealet är att skapa så exakta kopior som möjligt av verkligheten. Simuleringar av världen är med andra ord vad vetenskapen förutsätts förmedla till mänskligheten, översättningar av det språk världen är uppbyggd av.

Tecken på detta ser vi överallt. Tydligast kanske genom matematikens primat. Vetenskap har nästan kommit att bli synonymt med siffror. Har man inga siffror på det man hävdar, då anses det inte vara lika mycket värt. Viljan att veta, exakt vad som är vad och hur det ligger till egentligen, är stark. Och genom att vetenskapen åtnjuter så stor respekt i samhället så förstärks tron om att den typen av frågande är berättigat. Samhällets vilja att veta samproduceras härigenom med vetenskapens önskan om att svara, vilket ger dem som sysslar med vetenskap renommé och makt. En vinn, vinn situation kan man tycka. Alla blir nöjda och glada?

Nej! Det är en farlig väg att gå! Frågan är om det verkligen är så? Finns det exakta svar på frågor om kultur? Efter att ha ägnat närmare 20 år av mitt liv (snart halva livet) åt att reflektera över frågan om vad kultur är, var den finns och hur den bäst förstås har jag, givetvis med stöd från många andra, bland annat Gilles Deleuze, kommit fram till att kultur per definition är komplext och motsägelsefullt. Kultur är ett i grunden enkelt system, uppbyggt av ett fåtal regler. Men över tid och när massan ökar, växer komplexiteten exponentiellt, vilket gör kulturen som system betraktat lika oöverblickbart som till exempel vädret.

Vad jag vill säga är i korthet: Det finns inga original, bara kopior, ständig förändring och rörelse. Kultur är en process som inbegriper allt. Kultur tar sig materiella uttryck, och den tar sig immateriella. Kultur uppstår i samspel, den samproduceras, i och genom processer av ömsesidig tillblivelse. Kultur är sig aldrig lik. Eftersom det är skillnad som repeteras, eftersom det är det som sker i mellanrummen som är betydelsefullt. Just eftersom det är själva definitionen på kultur, blir svaret på frågan: Vad är kultur? Ett högst föränderligt tillstånd av blivande.

Därför kan ni sluta bråka nu Kanye West och Vincent Rodgers. Lita på att publiken förstå att uppskatta er särart istället. Bjud på varandra, och låt er inspireras. Bevakande leder inte till något gott, och i en värld utan original blir det dessutom befängt att hänga fast vid tron att det man skapat skulle kunna vara upphovsmannens ägodel. Släpp lös kreativiteten istället. Stjäl av varandra! Det är dags att inse att värdet av det ni gör är avhängigt de effekter, det resultat som arbetet kan komma att ge upphov till. Det är varken ont eller gott, i sig. Det är således uteslutande vad som händer i mötet mellan parterna som räknas. Lyssna på Deleuze, och förstå att,

möta innebär att man hittar, fångar in, stjäl något men det finns ingen metod för att hitta något utan man måste helt enkelt förbereda sig länge och väl. Att stjäla är motsatsen till att plagiera, kopiera, härma eller göra som. Att fånga in något är alltid ett dubbelt infångande, stölden en dubbelstöld och det är det som gör att det inte blir något ömsesidigt utan ett asymmetriskt block, en a-parallell utveckling, ett förbund som ständigt är ”utanför” och ”mellan”. (Deleuze & Guattari).Citatet kan sägas handla om vikten av att göra sig medveten om att väldigt lite i världen är nytt och unikt, om att förstå att det som uppfattas som just nytt och unikt i själva verket är variationer av gamla teman, oväntade kombinationer av välkänt stoff. Framförallt handlar det om vikten av att förstå att det är handlingarna som många utför som skapar världen.

Stölden som omtalas i citatet handlar om att använda begrepp, snarare än att räddhågset oroa sig för om tolkningen av det är korrekt. Det handlar om vikten av att göra något konstruktivt av det man finner användbart, på det sätt som man själv finner det användbart, oavsett om upphovsmannen eller kvinnan håller med eller ej.

Genom att stjäla begrepp snarare än att resa anspråk på att ha använt dem till punkt och pricka enligt upphovsmannens eller upphovskvinnans intentioner uppnås två saker. För det första får författaren äran av att vara den som givit impulsen till användningen och för det andra får mottagaren hjälp att själv bilda sig en uppfattning om relevansen i tankarna. På det sättet engageras fler aktörer i samtalet, vilket är en förutsättning för långsiktigt hållbara lösningar i en snabbt föränderlig värld. Bara så kan insikt om kultur fördjupas och spridas.


Så bygger med en värld där alla får plats!