Till Ammarnäs kom jag, med en bandspelare under armen X

Vädret är inte lika fint idag, det är mulet och luften är rå på morgonen. Men jag hittar i alla fall enkelt hem till honom jag ska intervjua och det är tur att jag har bandspelare med mig för jag är dåligt koncentrerad. Men det går bra, vi är båda lika otåligt och vill få saken ur världen. Han ska ta familjen med till sommarvistet på fjället och jag vill åka hem. Efter en och en halv timme som trots allt blev väldigt intressant eftersom vi nog båda överraskades av hur mycket vi hade gemensamt så är jag tillbaka på hotellet och packar ner sakerna i väskan. Redo att bryta upp från denna underbara oas i världen, av lugn och ro. Bussen går om två timmar.

Bara en sista sak kvar att göra innan resan hem kan påbörjas. Jag har tänkt på det så länge. Om jag ska kunna börja ett nytt liv på riktigt behöver jag göra någon form av manifestation, jag måste gå igenom ett slags rit. Markera att nu har jag gjort upp och är redo att dra vidare. Hur gör man det? Ja, inte vet jag, men en viktig del av ungdomsåren handlade om eld. Alltid skulle det göras upp eld när vi var i skogen, jag och Patrik, och eld har alltid fascinerat mig djupt. Därför har jag ända sedan jag bokade resan hit tänkt att jag här ska elda upp och symboliskt förgöra några högst speciella artefakter från mitt gamla liv. Papper som det räcker att jag ser lådan som de ligger i, i garderoben, för att jag ska känna obehaget komma krypande. Nu ska de brännas, tillsammans med andra papper och saker jag inte längre behöver, saker som hindrar mig att gå vidare. Och sedan ska jag resa mig ur askan, äntra bussen hem, renad och fri från den gamla, osäkre, tafflige och misslyckade människa som var jag. Så ser planen ut. Broarna och skeppen ska brännas. Det finns ingen återvändo. Här slutar allmän väg, och härifrån finns bara en väg och det är hem, hem till det liv jag längtat efter så länge.

Jag siktar in mig på en brant bergsknalle alldeles vid busshållplatsen, där insynen inte verkar vara allt för uppenbar. Där uppifrån är utsikten över sjön nästan lika fantastisk som från potatisbacken. Där ska det ske. På vägen upp samlar jag pinnar och väl uppe hittar jag en öppen plats. Pinnarna placerar jag i en ring vars inre fylls med lite näver och torra löv, fjolårsgräs och granris. Medan jag väntar på att elden ska ta sig tänker jag på pipet från köket. SMS:et med orden ”Kolla dina mail”. Det där mailet kommer jag aldrig att kunna glömma, inser jag, hur många rituella bål jag än iscensätter. Hur kunde hon, efter fyra år, bara lämna mig på det sättet? På det sätt som hon visste skulle skada mig allra mest. Hur kunde hon som just då var den som stod mig närmast lämna mig på det sättet, via sms och mail?! När jag tänker på det i ljuset av min historia inser jag hur mycket hon skadade mig. Plötsligt förstår jag varför det gjorde så ont. I det där lilla meddelandet samlades precis alla smärtsamma minnen av svek från närstående och människor jag litat på i en enda kärnvapenbestyckad stridsspets riktad mot djupet av mitt hjärta, mot allt det som höll mig samman. Och det visste hon. Karin visste att hon skulle skada mig på ett fullkomligt förödande sätt när hon valde att lämna mig på det sättet. Det hugger till i bröstet, men till min glädje märker jag också att det inte gör riktigt lika ont nu och jag inser att separationen inte har knäckt mig. Jag står faktiskt starkare nu än någonsin. Och när lågorna tar sig fylls jag först av vemod över att det blev som det blev, sedan kommer en tomhet över mig. Jag sätter mig ner på en sten. Men redan efter en kort stund fylls jag av lycka över att det äntligen är över och att jag nu kan börja något nytt, om jag bara orkar fortsätta mitt värv.

”Kolla dina mail.” Inget mer stod det. Det behövdes ingen Einstein för att räkna ut vad det innebar. Inte ringde hon. Och hon besvarade inte mina mail. Även det visste hon att jag var känslig för, ändå gjorde hon som hon gjorde. När vi till slut träffades efter en månad var det så tydligt att hon bara ville få mig ur världen. Hon ville inte tala med mig om vad det var som gick snett och när jag grät ut min förtvivlan blev hon förbannad. Hur liten var jag inte då, på alla plan? Hur sårbar? Utan mina tidigare erfarenheter av svek, missräkningar och utan vetskapen om att jag alltid tidigare kunnat ta mig upp ur de hål jag fallit i hade jag nog aldrig överlevt den separationen.

Nu skall allt det gamla brännas. Allt som legat där i lådan i garderoben och påmint mig om det jobbiga. Hur skönt är det inte att göra sig av med detta som allt för länge hindrat mig att gå vidare i livet? De gamla dagböckerna från högstadiet ska brännas. Dem behöver jag inte längre, de hindrar mig bara att gå vidare. Jag kommer ändå aldrig att glömma det jag utsattes för. Att spara tankarna från den tiden tjänar inget syfte längre. Fast det är inte utan tvekan de placeras på elden. Men när röken stiger mot himlen känns det ändå skönt. Bördan lättar ytterligare. Sedan är det dags för mina gamla bageribyxor. De har följt mig från gymnasietiden, över åren av nattarbete och genom tiden som extraarbetare. Fantastiskt fin kvalitet måste jag säga, men om allt gammalt ska brännas så måste de gå samma väg som dagböckerna. Fast de brinner inte lika bra. Men efter en stund och med hjälp av mer näver och lite torrt gräs har även de slukats av lågorna. Sedan är det några gamla foton av kompisar som jag inte längre vill veta av, eller så kallade kompisar som svikit mig eller som utnyttjat mig, kompisar jag vill slippa påminnas om. Bilderna brinner bra och det går nästan för fort att utplåna dem, elden flammar upp betänkligt, men det känns bara bra. Iväg med dem bara. Iväg med all gammal skit som allt för länge hindrat mig att nå min fulla kapacitet.

Nu har jag kommit igång. Jag bränner också inbjudan till konferensen där jag träffade kvinnan som jag under en veckas tid var helt övertygad om hade berövat mig precis allt. Henne har jag nu inget emot, tvärt om, men alla minnen för övrigt av konferensen vill jag utplåna. Det var där det började, allt det jobbiga. Det var egentligen bara breven från Karin som jag tänkte göra mig av med, men eftersom det kändes som en god idé så beslöt jag mig för att även ta med den andra gamla skiten. Nu är det bara mailutskrifterna kvar. För varje mail jag läser, innan de läggs på elden, fylls jag av häpnad över reaktionerna. Inser att jag nog förträngt minnena av hur jag brottades med demonerna under dagarna då hon höll sig borta. Jag räknar till tio mail utan svar. Alla slukas av lågorna. Och för varje brev som försvinner lättar bördan i motsvarande grad.

Innebörden i mailet där hon försökte förklara varför det blev som det blev är inte speciellt uppseendeväckande och egentligen inget att säga om. Det är sättet jag lämnades på som fick mig att fullkomligt tappa fattningen. Det kändes med ens som alla andra svek av människor jag litat på och som stått mig nära kom över mig igen, och denna gång med kvadraten på alla andra svek. Här på berget fylls jag dock av en trygg övertygelse om att jag kommer att gå stärkt ur detta. Och när sotflagorna fladdrande följer värmen från lågorna upp i luften och sprids över sjön infinner sig ett lugn i min kropp. En ro som är ny för mig. Men en ro som jag längtat efter. En ro som är min och som ingen någonsin kan ta ifrån mig.

Fler brev går samma väg och känslan av tillförsikt växer allt mer. Ett efter ett fiskar jag upp dem ur kuvertet i väskan. Läser dem noga innan jag med tillfredställelse tittar på när de slukas av lågorna. Hoppas ingen ser elden, slår det mig plötsligt. Det skulle ju vara en snopen antiklimax på denna resa. Varför sparade jag mailen? Fan vet, men förmodligen för att inte glömma. Men nu ska de iväg, utplånas, och jag ska börja om på nytt. Jag vädrar morgonluft, även om det jag läser fyller mig med ett visst vemod. Hur liten kände jag mig inte då, de där första dagarna? Men jag klarade mig och här står jag på toppen av världen, redo att kasta mig ut i det okända. Äntligen, känner mig redo att möta världen fullt ut.

Det känns lättare nu, att släppa taget om den jag var. Känns bra att den delen av mitt liv därmed höljs i dunkel. Efter ett tag kunde jag ju på allvar ta in att förhållandet var slut. Och då kom bitterheten. Jag överrumplas fullständigt när de känslorna kommer över mig igen under läsningen. Men då blir jag också desto gladare när jag märker att strategin att bränna mailutskrifterna faktiskt lindrar och hjälper mig att lösa upp knuten om mitt hjärta som så länge hämmat mig. Det fungerar, tänker jag jublande. Och läser breven snabbare nu.

Det känns konstigt att läsa mina egna ord och svart på vitt inse hur svårt jag hade att bryta mig loss. Kanske jag ska vara tacksam för att hon framhärdade? Det ryker betänkligt från brasan. Tur att det inte är så många mailutskrifter kvar att förstöra. Minnena bleknar snabbt nu. Det känns inte lika viktigt som för en stund sedan att läsa allt ordagrant. Jag är botad och fri nu, och det känns obeskrivligt skönt. Det återstår bara några få texter. När jag läser det jag skrev efter min första resa till Umeå efter separationen upplever jag än en gång hur en stad kan vara totalt förändrad samtidigt som allt är sig precis likt.

När det sista brevet slukats av lågorna och röken sakta stiger mot himlen infinner sig ett fullkomligt lugn inombords. ”Här slutar allmän väg”, tänker jag igen. Det känns verkligen så. Äntligen har jag gjort upp och kan dra vidare. Kampen för att finna visshet om vem jag är, vem jag ska vara och hur jag ska leva för att må bra har kommit till vägs ände. Jag känner mig hemma, äntligen.

När jag släcker elden med min urin kan jag inte låta bli att tänka på Ulf Lundells ord, från botten finns bara en väg och det är upp. Nu har jag visserligen inte supit mig till någon personlig botten, utan mer med hjälp av tankens kraft jobbat mig igenom livets labyrint för att till min stora glädje finna att vid vägs ände finns bara en väg och det är upp, tillbaka, hem.

En unik chans att börja om har öppnat sig och denna gång äger jag insikt, mod och har kraften och alla möjligheter i världen att slippa göra samma misstag igen. Upp, djupt ur mitt inre, bubblar det av känslor. Jag överväldigas. Plötsligt känner jag fågeln som åter bor i mitt hjärta, en liten, liten Kiwifågel som lärt sig acceptera sin litenhet och som kan hämta styrka i sina svagheter. Ingen smärta finns i bröstet längre.

Utan ett ord var hon borta. Jag som borde ha varit glad, tacksam och berusad av befrielsens nektar, krossades istället fullständigt av frigörelsen. Hon knäckte mig fullständigt genom sitt sätt att behandla mig efter separationen, men det var också därför jag kunde, orkade och helt enkelt insåg att jag måste ta tag i mig själv och mitt liv. Det var hennes behandling av mig och min reaktion på den samma som fick mig att inse att måste hitta mig själv om jag någonsin ska kunna bli stark nog att älska igen. Tack Karin, för att du gjorde mig hel. Och dra åt helvete Karin för att du använde mig på det sätt du gjorde, för att du förnedrade mig och satte dig på mig. Ditt hjärtas fågel har lämnat mitt bröst för att lämna rum åt mitt hjärtas fågel, och det är ett rum där den kan växa sig stark.

Lugnet sprider sig från hjärtat ut genom kroppen. För jag inser att jag måste leva mitt liv själv och att jag inte kan skylla på någon annan. Vi var två människor som möttes och vårt möte har förändrat mig. Gott så. När den insikten träffar mig försvinner med ens alla svarta tankar på Karin. Hon kan äntligen sorteras in i arkivet, under rubriken stora men avslutade och färdigbearbetade kärlekar. Kan till och med kosta på mig att sända henne hjärtliga lyckönskningar. Hon hade det nog inte så lätt hon heller och jag lever ju och mår bättre än någonsin. Varför älta och förbanna? Och faktum är ju att vreden över Karins behandling av mig faktiskt fick mig att inse hur många obearbetade saker jag burit på genom alla år. Hon fick mig indirekt att börja bearbeta dem, lyfta upp dem till ytan och syna dem i sömmarna.

Dags nu att dra vidare mot nya utmaningar.