Ser ett samhälle lösas upp

Samhället, så som vi känner det är i upplösning. Det går fort, och det händer mitt framför ögonen på oss. Det sker medan vi är upptagna med annat. Tyvärr ligger det ofta den i fatet som försöker uppmärksamma övriga på detta. Han eller hon blir ett problem. En dysterkvist. Bara för att man inte kan komma upp med en enkel lösning på problemen (här, här och här är några av dem). Men om det inte finns någon enkel lösning? Tänk om det är så att det istället är lösningarna som är problemen, tron på att det finns enkla lösningar?

För mycket talar nämligen för att det är så, att det inte finns någon enkel lösning. Bara hårt arbete, i vardagen, över tid. Svett och uthållighet, resurser och engagemang. Det är vad samhällen byggs av. Varken mer eller mindre. Först när den insikten sjunkit in och sprider sig i samhället och kulturen. Först då kan arbetet med att skapa ett långsiktigt hållbart samhälle påbörjas.

Medan vi är fullt upptagna med att söka den rätta julstämningen pågår samhället där ute, blir kulturen till. Ständigt. Och det är vad vi gör, inte vad vi vill och vad vi tänker som frambringar kulturen. Tänk på det i jakten på årets julklapp. Finns ingen väg att komma förbi denna fundamentala egenskap i världen, att den byggs i och genom våra kollektiva handlingar.

Att surt muttra att det var bättre förr, det löser inget. Speciellt inte om det görs av välbetalda, skatteplanerande, tryggt anställda bilpendlare som bara väntar på att kunna gå i pension. Det är handlingarna som skapar världen, inte drömmarna. Även om drömmar naturligtvis är viktiga. Men vi borde samtala mer om våra drömmar och hur de skulle kunna realiseras, istället för drömma oss tillbaka till ett förlorat lyckorike som aldrig kommer åter, speciellt inte som vi nöjer oss med att drömma oss tillbaka.

Detta är en jobbig insikt att ta in. Vetskapen om att det bara är genom handling, ansvar och uthållighet som det vi önskar skall kunna realiseras, den är svår att acceptera och ta in. Men det är enda vägen, enda hållbara vägen. Hur många enkla lösningar ska vi testa innan vi inser vad som verkligen behövs för att förändra världen? Hur många politiker skall vi offra (tänker på alla dem som i egenintresse tar på sig rollen av att offentligt tro på det vi önskar vore sant) på vägen fram till insikten om att det är vi själva som har framtiden i vår hand? Vi som kollektiv.

Jag säger det igen. För det behöver sägas, om och om igen. Att samhällen blir till i handling. Interaktion mellan en lång rad aktörer är vad kultur skapas av. Och om vi inte bryr oss om det lilla, ja då kommer det stora att följa som ett brev på posten (fast det är en metafor som förlorat sin betydelse, just därför att vi tänker och handlar som vi gör). Allt hänger ihop och är delar av samma tillblivelse.

Sensmoral: Mer kulturvetenskap behövs, inte mindre!