Den nya etnologin är ett högst föränderligt begrepp. Sökandet efter kultur har ständigt ändrat form och inriktning. Ämnets historia är fylld av strider vilka gång på gång resulterat i att majoriteten har följt vinnaren och övergett det gamla. Striderna har handlat om var kulturen står att finna. Vid mitten av förra seklet hävdade många att den fanns bland slagor, pinnharvar eller svepaskar, i det människor gjorde. Andra utgick från att kultur var något som traderades via sagor, sägner och berättelser, alltså i det människor sade. Bland dagens etnologer finns det dem som i sökandet efter kultur förfäktar relevansen i metoderna intervjuer och deltagande observation, vilket i sin tur har ifrågasätts av företrädare för en mer källkritiskt inriktad, historisk forskningstradition, som utgår från att kultur finns i arkivens gömmor. Kultur som människans totala livssammanhang har stötts och blötts mot kultur definierad som kollektivt medvetande. När jag var doktorand utkämpades strider vid seminariebord och på konferenser, mellan dem som menade att kultur bäst förstås som språk/diskurs och dem som hävdade att kultur är levd erfarenhet. Den röda tråd som löper genom alla dessa strider är att ämnets humanistiska grundsyn aldrig ifrågasatts. Svaren på forskningsfrågorna (hur de än varit formulerade) har i princip uteslutande sökts hos människan.
Detta att söka svaret på frågor som rör människor, hos människor, menar den franske vetenskapsteoretikern Bruno Latour är problematiskt. Det är olyckligt om kulturvetare bara intresserar sig för människor eftersom det finns mer i samhället och kulturen som är av betydelse än man förmår uppfatta om man envisas med att dela upp vetenskapssamhället i olika ämnen som vart och ett specialiserar sig på en på förhand bestämd och väl definierad aspekt av helheten (Latour 1998:33ff), i etnologins fall en människofixerad kulturdefinition.
Aktör-nätverksteori (ANT) handlar om vikten av att öka medvetenheten om att man aldrig på förhand kan bestämma vad som är betydelsefullt och vad som är trivialt, vad som bör undersökas och vad som kan lämnas obeaktat. ANT handlar om att arbeta förutsättningslöst och det gör man genom att uppmärksamma hela det sammanhang där det man undersöker finns.
Fokus inom ANT har förflyttats från de mänskliga subjekten till sammanhangen där dessa verkar. Människan förutsätts inte på förhand vara ett mer betydelsefullt inslag i helheten än något annat. Ett sådant perspektiv på världen är inte längre humanistiskt, utan posthumanistiskt (i brist på en bättre term), eller prehumanistiskt för att parafrasera Latour (1993) som i boken We Have Never Been Modern argumenterar dels för att moderniteten bör betraktas som ett projekt starkt präglat av gränsdragningar och murbyggande, dels för att projektet bör överges. Kulturforskningen i allmänhet och etnologiämnet i synnerhet skulle kunna anamma ett (vetenskapligt) förhållningssätt som dels erkänner att alla förutfattade meningar och bestämda uppfattningar sätter gränser för vetandet, dels bejakar tanken på att verkligheten är komplex och rymmer mer än vad man vanligtvis tänker på. Det är min vision. Det är som jag ser det vägen fram för kulturforskningen.
Dags att överge tron på människans unika förmågor, till förmån för människan. Bara genom att överge humanismen kan en vetenskap som hjälper oss att se människan skapas. Det är en vetenskap utan förutfattade meningar. En vetenskap som strävar efter förutsättningslöshet, men som också vet att det är svårt att uppnå. Det är en vetenskap som är kritisk mot sig själv och de resultat som arbetet resulterar i. Det är en ödmjuk vetenskap.
Den humanistiskt orienterade vetenskap jag tänker på är en vetenskap som inte postulerar någon fundamental skillnad mellan världen och människorna, mellan objekt och subjekt. Det är en Minor science som på ett eller annat sätt utgår från tanken att vad som är den mest adekvata förklaringen/förståelsen av vilket problem man än vill lösa står att finna i en kombination av olika vetenskapsgrenar. En vetenskap som bygger på och även sprider medvetenheten om att att de mest användbara modellerna för tänkande uppstår i kommunikationen mellan vetenskapen och resten av samhället.
Vad som saknas för att nå målet är en strategi för att lära sig förstå världen och den kontext där människorna lever och verkar, på nya och annorlunda sätt. Om man verkligen vill gå på djupet med frågan om vad kultur är och var den står att finna måste man öppna sinnet och lyfta in såväl materialiteten som teknologierna i analyserna. Man får i alla fall inte avfärda några aspekter på förhand genom att bestämma vad som inte behöver beaktas.
Så skulle en etnologi och kulturvetenskap bortom humanismen kunna se ut. Om tillräckligt många vill kan den blir verklighet. Snart!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar