Kulturen finns överallt

Letar ständigt efter empiriska exempel på den insikt som tjugo år av kulturstudier givit mig, att kulturen är större än delarna som utgör och bygger upp den. Och jag hittar exempel som pekar i den riktningen i dagens tidningar. Både DN och SvD skriver idag om det som sker på Lundsbergs riksinternat. Det är ett typexempel på kulturens kraft.

Här sker en kamp som handlar om att kanalisera krafter, för och emot vidmakthållandet av den mycket gamla tradition av pennalism som finns där. De som är för systemet är självklart de som lyckats i systemet. Och med tanke på var dessa människor finns idag, i samhällets övre skikt. Och med tanke på att band som knyts under sådana förhållanden tenderar att vara livslånga, kommer det att bli svårt att utrota fenomenet. Ingen kommer att öppet försvara systemet, och den som protesterar kommer att anses vara en svikare. Viljan till makt, som finns och verkar på en överindividuellt, kulturell nivå, kommer att mobilisera krafter som är större än någon kan ana. Det är ingen hemlighet, och har aldrig varit en hemlighet, att pennalism förekommer i samhället. Och det faktum att den lever kvar även om ingen som utsätts för den, i alla fall inte i stunden, uppskattar den, det visar på vilken kraft den har över människorna som bara utgör brickor i ett mycket större spel.

Kultur är komplext. Kultur är processer som lever sina egna liv, i och genom människor. Kultur går inte att räkna på eftersom den inte följer någon logik. För att överhuvudtaget kunna göra något åt den typen av problem som pennalismen på Lundsberg är ett exempel på, måste man inse detta. Kulturella problem finns liksom kulturen, överallt. Mobbing, finanskriser/ekonomi, frihetsrörelser i Nordafrika och så vidare. Listan kan göras hur lång som helst, över fenomen där kunskap om kultur skulle kunna användas för att hantera de oönskade effekter som alla överindividuella processer ger upphov till. Har sagt det tidigare, men upprepar det igen: Kulturvetenskap behövs! Den behövs inte för att vi som är kulturvetare skall få behålla vårt arbete, utan för att kunna säkra samhällets långsiktiga överlevnad. Kultur angår som sagt, och påverkar oss alla, överallt, alltid. Även när vi är hemma, i ensamhet, påverkas vi av kulturen.

Ett annat exempel på kulturens kraft, och på att den som process betraktad bryr sig föga om individerna som lever och verkar i enlighet med dess lagar, det dök upp igår i TV-programmet Så mycket bättre. Tänker på det som Michael Wiehe sa till sina kollegor och som gick ut på att man som artist skapar ett monster som bara har mycket lite att göra med vem man är som människa. Han sa vidare att medierna, allmänheten (kulturen), är intresserad av det där monstret. Kloka ord, från en klok man. Och han illustrerar precis det jag vill peka på här, att kulturen är visserligen skapad av människor, men den är långt mer kraftfull än oss som individer.

Artisten har så klart varit med att skapa monstret. Han eller hon har njutit frukterna av det. Men det är få förunnat att inte fasta i kulturens grepp. När man växer och blir gammal kanske man vill uttrycka något annat än det man ville när man var ung. Och från människan bakom monstret, den individ som förkroppsligar bilden, kan det vara svårt att acceptera att publiken inte hänger med. "Jag är ju den samme", kanske man tänker. Men det är inte så det fungerar. När Prince var här i somras var det ingen som ville höra hans nya låtar, man ville lyssna på och uppleva Prince. Prince må vara skapad av och byggd på den kropp som tillhör Prince Rogers Nelson, men artisten Prince tillhör kulturen. Det förstod Nelson, och han gav oss i publiken en oförglömlig kväll. Tillsammans med Nelson skapade vi i publiken denna upplevelse.

Bara artister som förstår och kan hantera detta överlever. Artister som inte förstår eller som öppet klagar på publiken för att den är korkad som inte fattar vilket geni han eller hon (fast det är oftast män som klagar offentligt) är, illustrerar bara vilken makt kulturen har över oss alla.


Kunskap om detta och hur processerna fungerar är viktiga, oavsett vad en sådan som Jan Björklund och ekonomerna på Utbildningsdepartementet tror!