Håller människan på att bli en maskin?

För ett tag sedan skrev jag om maskinernas snabba utvecklingstakt. Datorer som enligt Moores lag fördubblar sin kapacitet var 18de månad. Det har varit så historiskt sett, och om den utvecklingen fortsätter kommer maskinerna enligt vissa beräkningar att nå singulariteten, vilket är den punkt i historien då maskinernas kapacitet överstiger människans. Den punkt i historien då maskinerna tar över. Om det blir så återstår att se. Framtiden är som sagt alltid en öppen fråga.
Fokus på maskiner och intresset för det som går att väga, mäta och räkna är hur man än ser på saken stort. Det är en stark tenden i samtiden att överlåta ansvaret för allt mer och mer, på maskiner, manualter och system av olika slag. Tänkte det kunde passa som utgångspunkt för dagens reflektion. Människors dyrkan av maskinen, och denna dyrkas konsekvenser, är ett inslag i kulturen som lätt glöms bort. Fokus för intresset för och farhågorna kring singulariteten är på maskinerna. Det jag vill titta närmare på och uppmärksamma är människornas roll i detta skeende. Olyckligt är bara förnamnet, för det som idealiseras kommer att få genomslag, och om det är maskiner och system som anses vara eftersträvansvärt så kommer människaorna att få stryka på foten.

Länge sågs maskinerna som verktyg för människorna. Maskinerna skulle underlätta vardagen och ta över arbetsmoment som människor inte orkade eller som var slitsamt för kroppen. Inget fel med det. Men vad händer när maskinerna inte längre ses som verktyg, när maskinerna blir normen även för mänskliga verksamheter? Vad gör det med människorna när maskinernas behov överordnas människornas? Det borde vara föremål för djupare reflektion, oftare och bland fler. Tyvärr är det inte så det ser ut.

Det är humanioras uppgift att bevaka dessa aspekter av samhället och kulturen. En otroligt viktig uppgift, om ni frågar mig! Inom humaniora finns verktygen för att arbeta med dessa frågor. Därför är det med frustration jag tvingas se på när detta avgörande ämne nedmonteras och anpassas efter högskolesystemets ekonomiska krav. Ekonomin är också ett slags maskin, även om man sällantänker på den på det sättet. Ekonomin är idag normen som människorna och dess verksamheter tvingas anpassa sig efter. Går inte den den ekonomiska kalkylen ihop sig, ja då lägger man ner ämnet istället för att jobba med kalkylen eller konstruera alternativa modeller. Märkligt, eftersom alla uppenbarligen tycker att humaniora är viktigt. Jag tror inte att det finns någon konspiration mot humaniora, neddragningarna är en effekt av rådande diskurs där eknomin dikterar villkoren.

Maskiner som verktyg underordnade människan gör att människan kan ägna sig åt att utveckla och förfina sin mänsklighet. Mer tid för reflektion och mindre slit gör att utrymme frigörs för reflektion över livets stora och svåra frågor. Men är det verkligen så det ser ut? Knappast, och det var vad som fick mig att börja skissa på denna bloggpost. Överallt ser jag tecken på att maskiner och system på många sätt redan har tagit över. Akademin är bara ett exempel på detta. Oron för singulariteten, för maskinernas ständigt ökande kapacitet leder paradoxalt nog till att det eventuella övertaget påskyndas, just eftersom den oron riktar blicken bort från människorna och dess villkor. Överallt finns exempel på tillfällen och företeelser där maskinerna dikterar villkoren, där människor är slavar (Här, och här är två exempel).

Vad jag vill visa på är hur människor allt mer och allt oftare, utan knot och ibland med glädje, anpassar sig efter och låter maskinerna (eller andra protokoll) ta över. Maskinernas och tekniskt/ekonomiska systems vilja accepteras och görs väldigt ofta till lag. Ni kanske tror att telefonförsäljarna som ringer er i tid och otid är skickliga på att övertyga, men det är de inte. De läser innantill och följer ett protokoll som visat sig vara framgångsrikt för uppnåendet av de mål som organisationen satt upp. Ännu kan maskiner inte lura människor att rösten kommer från en medmänniska. Men den mänskliga rösten och dess välbekanta ton och frasering är faktiskt det enda som människor bidrar med i detta arrangemang. Allt annat styrs av teknik, manualer och ekonomiska modeller. Och detta är ett fenomen som sprider sig allt mer och allt snabbare.

Denna utveckling pekar tydligt i riktning mot singulariteten, vilken innebär exit för människan, så som vi känner henne. Det som började som en mänsklig önskan om att få tillgång till verktyg för att öka sin kapacitet håller på allvar på att ta över, och människorna driver själva på denna utveckling och släpper gladeligen på allt mer av ansvaret för processen och i förlängningen det egna livet. Om människans anpassning efter maskinernas krav tas med i beräkningarna är jag övertygad om att det kan gå mycket fortare att nå singulariteten än vad systemvetarna räknat med. Det är inte maskinerna vi skall vara rädda för, det är människorna som allt mer släpper ifrån sig ansvaret för sina liv som är det stora hotet och problemets kärna.

Maskiner och modeller är redan idag överordnade människorna som konstruerat eller infört dem. Ekonomin är inte ett verktyg för att hjälpa människor hushålla med sina begränsade resurser. Ekonomin dikterar villkoren för snart sagt alla aspekter av mänskligt liv. Medlet är överordnat målet. Det torde mana till eftertanke, men gör det ytterst sällan. Den som påpekar detta och farorna som är förknippade med den kollektiva kontrollförlusten tvingas istället utstå spott och spe (vilket ytterligare påskyndar processen eftersom det försvårar arbetet med att granska effekterna av ekonomiseringen och dentekniska utvecklingen). Humanisterna och humaniora, vilket är vetenskapen om människan och om förutsättningarna för mänskligt liv (tillsammans med, eller utan teknik), får helt följdriktigt se sina anslag minska i takt med att ekonomin och tekniken tar över. Till tonerna av apploder från väldigt många i samhället som övergett alla ambitioner till kritiskt tänkande och som köpt synen på eknomins allenarådande salighet och gjort den till sin. 

Ekonomerna och teknikerna, eller Jan Björklund för den delen, kan dock inte lastas för detta, de om några är istället offer för diskursen. Och de tror att de skrattar hela vägen till banken, att de gör något viktigt, men i själva verket vandrar de leende och lyckliga ut på ett sluttande plan mot undergången. Och de drar alla andra som lever här på jorden just nu med sig i det långsamma fallet. Det som ser ut som en vinst för mänskligheten är istället ett seger för maskinerna. Frågan är om vi inte redan nått singulariteten? Vi är åtminstone på god väg, och vi kommer definitivt att nå dit innan maskinernas kapacitet överskrider mäniskans.

Sensmoral och sammanfattning: Människorna håller på att avveckla sig själva. Människorna ser sig redan idag underlägsna maskinerna. Människan håller därför på att förlora sig själv, förblindade som de är av kortsiktiga mål. Och de enda som skulle kunna rädda mäskligheten, humanisterna, är de som utses till bovarna i dramat. Den enda vetenskap som förfogar över verktyg som skulle kunna vända trenden, som skulle kunna hjälpa mänskligheten att se sig själv och vad man håller på att göra. Den vetenskapen offras just nu, mitt framför ögonen på oss.

Vem/vad tjänar på det? Tänk efter, innan det är för sent!