En värld med bara objekt är en långsiktigt hållbar värld

Skrev igår om behovet av att göra upp med tanken om subjekt. Om att subjektet är en parentes i både mänsklighetens och världens historia. Michel Foucault brukar sägas vara den som tog död på subjektet i teorin. Och nu är det dags att vi även begraver tanken på människor som rationellt autonoma subjekt, i praktiken. Det är varken mer eller mindre än en kraftfull tankemodell. Den har tjänat oss väl, men den är inte längre till nytta för oss. Tanken på subjekt leder oss, som mänsklighet, fel. Alltså: tänk bort alla subjekt. Det finns bara objekt.

Det är så vi kan och bör tänka. Tänk objekt stället för subjekt. Det leder mänskligheten mer rätt och är en tanke som har potential att främja långsiktig hållbarhet. Det är vad vi behöver, en värld som är organiserad på sådant sätt att den inte riskerar att förgöra sig själv. Långsiktigt hållbarhet handlar om att skapa ett system som är i balans som inte bygger på och hämtar kraft från ändliga resurser. Människan är fantastisk, och uppfattningen om att hon är ett subjekt har hjälpt henne att få självförtroende. Och det självförtroendet har gett oss en lång rad fina och bra uppfinningar och praktiska lösningar. Men vi har också fått massförstörelsevapen, krig och multiresistenta virus. Subjektstanken bär på fröet till sin egen undergång. Därför har den spelat ut sin roll och den bör därför följdriktigt överges.

Subjektstanken bör överges till förmån för en mer objektorienterad ontologi. Inspiration till det arbetet kan hämtas, till exempel, från Graham Harman. Jag hittar i alla fall hos honom en rad spännande tankar och konstruktiva lösningar och verktyg att tänka med hjälp av. Hans bok Guerilla Metaphysics har varit min följeslagare länge nu. Den har plockats fram vid allt för korta och allt för utspridda tillfällen, och sedan kom det en sommar emellan. Men nu är den äntligen utläst. Det var egentligen den jag tänkte skriva om igår, men tanken flög iväg och texten tog en annan riktning, vilket jag tillåter den att göra här där skrivandet och tänkandet styrs av en ren lustprincip. Att blogga får inte bli ett tvång, då blir det slitsamt. Det precis därför jag började blogga på allvar, för att mitt andra skrivande kändes allt för intvingat i en mall. Akademiskt skrivande är själsdödande, i alla fall det skrivande som anses meriterande. Vetenskapliga artiklar skriver jag med andra ord av tvång, men blogga gör jag av lust och på inspiration.

Nåväl, objektorienterad ontologi var det. Vad är ett objekt, enligt Harman? (Se här och här där han berättar själv). Harman menar att vi allt för länge har varit fixerade vi människors uppfattningar av objekt, av relationen mellan subjekt och objekt. Och fixeringen vid eller tanken på att människor är av en annan art än resten av skapelsen har lett oss dithän, till en fenomenologiskt humanistisk vetenskapssyn som utgår från att människan är universums centrum och skapelsens krona. Men så är det alltså inte. Det första man måste göra för att kunna ta till sig Harmans tankar är att överge humanismen och anamma en posthumanistisk syn på världen. En ny humanism är vad som lanseras i Gurerilla Metaphysics, en humanism som ligger i linje med tankar hämtade från teoretiker och forskare som Donna Haraway och Bruno Latour. Även om Harman skissar på en egen teori så verkar han i samma anda som dessa och liknande tänkare. Det övergripande projektet är att upplösa eller avskaffa relationen mellan subjekt - objekt.

Man kan tänka sig att avskaffa subjektet på olika sätt. Det sätt som Harman valt är att tänka uteslutande objekt, eftersom det alltid kommer att vara så att ingen kommer att kunna få tillgång till full information om vad som händer inuti något av allt det som världen byggs upp av. Det finns därför bara objekt. Även inför mig själv står jag ibland frågande. Hela tiden och överallt finner man bevis för människans gåtfullt nyckfulla varande. Jag är ett objekt, du är ett objekt. Det finns bara objekt i världen, och det går inte att komma dem innanför skalet. Det är en tanke man bara måste acceptera. Det är utgångspunkten för Harmans bok. Det är vad boken handlar om, att argumentera för den tanken. Och det gör han mycket noggrant och väl. I slutet av boken skriver han så här om projektet,

Human activity is object-oriented by its very nature: geologists respond to the evidence of strata exposed in a canyon, just as chefs adjust their actions to the level of pepper already tasted in a stew, and pentient friends respond to the exact degree of anger in our voices. Our specific knowledge of things is not "ontic" but object-oriented, and masonry and welding are no less in contact with the basic fissures of the world than is critical epistemology. What is proposed here is not a new onto-theology that would establish one entity as the highest of all and then judge the rest by how fully they incarnate the presence of this hidden god. What is proposed is simply an onto-ontology, a theory that would map out key domains of specific objects and artculate where one ends and the other begins. A full object-oriented philosophy could not be expected to deal with every poosible object, just as phenomenology was never expected to describe all appearences in the world[.]

Harman är noga med att objektorienterad ontologi inte är en kritik mot det rådande. Det viktiga är inte att kritisera, utan att uppfinna nya lösningar på problem och verktyg för att förstå världen. Det viktiga är inte vad man tänker, utan vad man faktiskt gör och de konsekvenser som görandet ger upphov till. En professor blir inte mer klok för att han får en massa utmärkelser, och det han säger blir inte mer sant för att han är professor. Det viktiga är vad han gör och hur det han skapar kan användas.

Objektorienterad ontologi hjälper oss att bedöma vad som är viktigt i världen. Och teorin hjälper oss att förstå att vi aldrig kommer att kunna kartlägga fullt ut vad som sker inne i den mänskliga hjärnan. Visst kan man följa synapserans aktivitet, men vilka handlingar det ger upphov till går inte att förutsäga och hur handlingarna kommer att tolkas av den som utsätts för dem är ännu svårare. Bättre då att betrakta allt och alla som objekt.

Finns anledning att återkomma till denna fråga, detta ämne. Jag har bara börjat bekanta mig med objektorienterad ontologi, och kan därför bara säga att det verkar lovande. Det är spännande att jobba med nya tankar och ooo har redan hjälpt mig att se världen med nya ögon. Jag förstår allt mer hur klok han är, Bruno Latour, när han säger: We have never been modern. Vi trodde bara att det var vad vi var, men i själva verket har vi alltid bara varit objekt som interagerat med andra objekt. Och den typen av påpekanden handlar inte om att förringa allt som gjorts av människor i historien, det handlar bara om att mana till eftertanke.

Jorden är den enda plats i universum vi kan leva på, som människor. Och för att kunna fortsätta med det även i framtiden är det viktigt att inte få hybris. Det kan ooo hjälpa oss med, vilket jag hoppas kunna återkomma till när jag läst mer.