Poesi är fånigt, sa han ...

 Jan Guillou har mycket åsikter, om olika saker. Läser här att han uttalat sig om poesi i förklenande ordalag. På frågan om, "att ligga ner som en tvärgata" (vilket är ett citat från Tranströmer) går att förstå, svarar han, "Nej, det är bara fånigt." Han säger vidare att det finns ingen som begriper poesi. Hårda ord kan man tycka. Men uttalandet säger mer om Guillou än om poesi. Det som oroar mig är att det är en vanlig åsikt, och den spiller över även på kulturvetenskapen. Den, liksom poesin, uppfattas som flummig eller obegriplig.

Att uttrycka sig så om en verksamhet kan bara den göra som anser sig befinna sig i sanningen. Bara den som står på maktens sida blir lyssnad på och tagen på allvar. Allt annat blir trams. Och idag, i det samhälle och den tankevärld vi lever i och med, kan poesi och kulturvetenskap uppfattas som flummigt, fånigt eller obegripligt. Men om man känner så har man inte tagit frågan på allvar, man har bara uttryckt den rådande uppfattningen och därmed rättat in sig i ledet.

Poesi och kulturvetenskap är varken fånigt eller flummigt, tvärt om. Det är ett annat sätt att närma sig och förstå verkligheten. Ett mer adekvat sätt. Vad menar Guillou när han säger att poesi är obegripligt? Han menar att det inte avbildar verkligheten korrekt, och det har han helt rätt i. Men är det samma sak som att vara obegriplig? Naturligtvis inte. Att avbilda verkligheten korrekt är ett sätt att närma sig verkligheten. Och det fungerar och är bra, på många olika sätt och för olika syften. Mattematik, fysik och statistik är kraftfulla verktyg. Men det är just verktyg, varken mer eller mindre. Det glöms allt för ofta bort.

Den som säger att poesi är obegripligt, eller att kulturvetenskap är flum, han eller hon har förväxlat verkligheten med kartan. Och bara för att det inte ger upphov till några omedelbara konsekvenser, bara för att den uppfattningen inte går att avfärda direkt, betyder inte att det skulle vara det enda sättet att närma sig och förstå verkligheten. Jag skulle aldrig drömma om att kritisera fysiken som sådan. Men dess anspråk, dess makt och inflytandet som den har, mot dem är jag kritisk. För det är inte det enda sättet att förstå världen.

Om verkligheten och samhället uteslutande bestod av broar och andra konstruktioner, då vore Guillous uttalande värt att ta på allvar. Men eftersom det finns andra dimensioner också, visar uttalandet bara på ignorans och ovilja att förstå och lyssna på andra åsikter. Självgodhet kännetecknar dem som anser sig vara i sanningen, det är maktens attribut. Och det förväxlas ofta med auktoritet, och auktoriteter har den egenheten att de får som de vill. Auktoriteters röst är lätt att ansluta sig till. Och är man tyst ansluter man sig till makten, och hindrar därmed förändring.

Det behövs andra sätt att se på världen, också. Och därför är kulturvetenskap viktigt. Liksom poesi. För att upptäcka andra dimensioner och för att se bortom det uppenbara, för att kunna ta sig bakom ytan, krävs andra verktyg än mattematik. Aforismer och poetiska uttryck främjar fantasi, och fantasi behövs för att skapa något nytt. Och nytänkande behövs för att ta världen ur den kris den befinner sig i.

Därför, bäste, Guillou, håll dig till dina romaner. Dem läser jag med stort intresse. Men håll uttala dig inte om något du inte begriper. Bara för att man kan mycket, och för att man har tusentals läsare, betyder inte att allt man säger är rätt och riktigt. Guillou har självfallet rätt att anse att poesi är trams, men att resa anspråk på den åsikten är en sanning, det är befängt.

Det är skillnad på att ha rätt, och att få rätt!