Mina argument för humanioras framtid, i grevens tid!

Humanioras överlevnad som vetenskaplig disciplin är hotad. I alla fall på sikt, om den tankeriktning som nu anger tonen i det offentliga samtalet och politiken får råda. Det vore olyckligt, är ett understatement som heter duga. Farligt är vad det är, för samhällets långsiktiga överlevnad. Samtidigt borde det inte komma som en chock. Signalerna har varit tydliga, länge.
Tyvärr har företrädarna för humaniora inte riktigt tagit till sig hotet, eller man har i alla fall inte tagit det på allvar. Hotet har avfärdats som nonsens eller som uttryck för ointelligent ekonomism och man har antingen gnällt eller vänt världen ryggen. Lika illa vilket som, för det leder inte till något positivt. Oviljan bland humanister att inse allvaret i hotet är ett viktigt skäl till att humaniora är hotat på allvar. Argumenten som förs fram mot humaniora är huvudsakligen ekonomiska (för det paradoxala är att bildning säger sig ingen vara emot), och om det kan man tycka vad man vill, ekonomiska är vad de är. Och eftersom ekonomiska är det språk som makthavarna talar är det ekonomin som styr och som reglerar högskolan och samhället. Oavsett hur kritisk man är till uvecklingenså är det det ser ut, och det är bara genom att acceptera detta som man kan hitta lösningar på och vägar ut ur problemen.

Nu är vi alltså där vi är. Humanioras framtid inom den högre utbildningen avgörs här och nu, så känns det i alla fall. Alla som tror på att kunskap om människan som kulturvarelse är viktig kunskap måste därför engagera sig. Det håller inte att stanna på sitt ämbetsrum och vara bitter eller att beklaga sig för sina närmaste kollegor. Vi måste röra på oss, göra våra röster hörda. Visa att vi behöövs och förklara varför. Det minsta man kan begära är att man talar om hur man tänker och varför man anser att ämnet ska finnas kvar inom akademin. För självklart är detta nu inte på något sätt. Det räcker inte att veta att man är bra eller vara övertygad om sin egen förträfflighet, detta måste kommuniceras till dem som har makten eller som kan utöva påtryckningar på dem politikerna. Varför är humaniora bra och viktigt? Till vad kan och ska kunskaperna användas? Vilka är argumenten och var finns evidensen som stödjer dessa? Vad blir konsekvensen om humaniora läggs ner? Det är centrala och fullt berättigade frågor. Frågor som måste besvaras. Här nedan ska jag försöka skissa på mina förslag till svar på frågorna.

Varför är humaniora bra och viktigt? Det är en fråga som kan tyckas enkel och självklar, men det är precis detta som är problemet. För det är varken enkelt eller självklart. Vore det så hade humanioras ställning inom akademin aldrig hotats. Frågan måste alltså besvaras. Humaniora söker svar på frågan om vad som utmärker människan. Vad innebär det att vara människa? Det är frågor som inte har ett svar, det enda rätta svaret. Inom humaniora är det arbetet med frågorna som är det viktiga. Humaniora skiljer sig härigenom från andra ämnestraditioner där man söker mer definitiva svar. Humaniora är bra och viktigt av just dessa skäl, för att det är en ständigt pågående utvärdering av människans plats på och roll i jordens tillblivelse. Kunskapen och kompetensen som finns inom ämnet behövs för att förstå mänskligt liv. Inte minst i tider där ekonomin tenderar att helt ta över och när mänskliga värden står på spel. Då är det lätt att glömma att ekonomi är ett medel och inte ett mål i sig. Humaniora utgör ett slags balanserande motkraft till dessa tendenser i samhället. Vill man hårdra det kan man säga att humaniora är garanten för mänsklighetens överlevnad. Givet så klart att det är vad vi vill och önskar så är humaniora bra och viktigt.

Till vad kan och ska kunskaperna användas? Delvis besvarades frågan ovan, men det går naturligtvis att specificera svaret. Och det ser jag också som viktigt att göra. Humaniora söker som sagt svar, och inom humaniora är det viktigare att ställa frågor än att besvara dem. Humaniora löser inga problem, man upplöser dem. Skillnaden är viktig. Humaniora befinner sig i ständig rörelse och utvärderar mänskligt liv i alla dess former och konsekvenser. Detta är viktigt, för utan kritisk utvärdering kommer man att se problemen för sent med stora kostnader (i bästa fall) som följd. Detta gör att kunskaperna som finns inom humaniora alltid är preliminära i någon mening, alltid under omförhandling. Därför är det inte kunskaperna som är det viktigaste egentligen. Kunskaperna är inte vad som gör humaniora viktigt, det är kompetenserna som behövs för att få kunskaperna. Studier i humaniora ger kompetenser som behövs för att kritiskt utvärdera och för att analysera komplexa system och processer. Det skulle jag säga är humanioras viktigaste bidrag till samhällsbygget. Och användbarheten av dessa kompetenser torde tala för sig själv, även om jag just sa att inget gör det. Men kritiskt utvärderande kompetens och behovet av sådan talas det om överallt idag. Den finns inom humaniora/kulturvetenskap.

Vilka är argumenten och var finns evidensen som stödjer humanioras berättigande? För att kunna bygga ett långsiktigt hållbart samhälle behövs förmågan att arbeta kritiskt utvärderande. Det är själva sinnebilden för högre utbildning. Försvinner det momentet från akademin är det inte vetenskap man sysslar med, då är det passiv faktaöverföring. Blint lydande och orderföljande har genom historien på olika mer eller mindre otäcka sätt visat sig vara förödande. Det är det enskilt viktigaste argumentet för humaniora inom högre utbildning, och det finns det gott om evidens för.

Vilka konsekvenser medför en eventuell nedläggning? För att svara på den frågan måste man ta med tidsaspekten i beräkningen. På kort sikt händer ingenting. Katastrofen är inte överhängande. Men på lång sikt riskeras samhällets överlevnad. Om humaniora och de kompetenser som byggts upp inom ämnet försvinner eller urvattnas, vilket de gör om inget nytt blod tillförs processen, om man bara traderar och till studenterna överför gammal kunskap, då försvinner ett viktigt skydd mot samhällets kärna. Att rasera ett samhälle kan gå otroligt fort, när strukturen väl börjar krackelera. Det vad som riskerar att hända om humaniora lyfts ut ur akademin. Därför är det viktigt att påpeka att om det är av ekonomiska skäl man vill bortrationalisera ämnesdisciplinen, då är det en dålig kalkyl man använder. Det kan bli otroligt dyrbart att spara in på själva det fundament samhället vilar på.

Ovan listar jag mina argument för och syn på humanioras vikt, betydelse och berätigande i samhället och på högskolan. Nedan riktar jag mig till företrädarna för humaniora, som också behöver vakna och inse allvaret.
Vi humanister kan inte slå oss till ro och fortsätta som allt var som vanligt. Hotet måste tas på allvar. Vi måste tänka om, tänka nytt och slåss för vår överlevnad! Det gnälls alldeles för mycket om att ingen förstår oss. Och så är det kanske, men vems fel är det? Är det bara allmänheten, politikerna eller arbetsmarkandens aktörer det är fel på? Är det självklart alltid vi som har rätt och alla andra som har fel? Jag tycker allt att vi har ett ansvar hör, om vi verkligen tror på oss själva och de kunskaper vi har och förvaltar.

Vi humanister måste ta oss ut i samhället och tala med och lyssna på människor, inte bara intervjua, analysera vad som sägs och presentera resultatet av våra undersökningar. Vi kan och bör ta en mer aktiv roll i samhällsbygget, inte bara klaga. Är vi övertygade om att vi behövs måste vi engagera oss. Och det kan man göra på väldigt många olika sätt. Som det låter ibland inom humaniora är det som om det är självklart och att om bara politikerna inser det så behöver inget göras. Inget kunde vara mer felaktigt. Jag är av den fasta övertygelsen att vi måste visa vad vi kan, i handling. Vi måste ut i verksamheter, ut i samhället. Det är min erfarenhet att om man gör det, om man faktiskt beger sig ut, då blir man lyssnad på. Och jag har samlat på mig en rad positiva erfarenheter av konstruktiva samarbeten med arbetslivet. Volvo lastvagnar tog till exempel emot mig med öppan armar när jag skrev min avhandling, och man aktade sig noga för att inte påverka undersökningen, som de ville skulle vara just kulturvetenskaplig och inget annat.

På olika kurser som jag ansvarat för där praktik varit huvudinslaget har jag också sett hur väl kulturvetare tas emot på alla möjliga olika typer av arbetsplatser. Överallt där det finns människor eller behov av kritisk granskning, där kan och bör det finnas en humanist/kulturvetare. Det finns plats för oss, om vi vill och kan visa att vi finns. Ingen kommer att söka upp oss. Ingen söker aktivt efter kulturvetenskaplig kompetens, kanske för att vi har varit dåliga på att berätta att vi finns och till vad våra kunskaper kan användas.

Flyktlinjer är mitt försök att råda bot på detta. Fram till dags dato har det blivit närmare 500 poster som på olika sätt och genom olika exempel framhållit och pekat på användbarheten med kompetenserna och kunskaperns som finns inom ämnet kulturvetenskap. När jag kan försöker jag få tillfälle att tala om detta, på högskolan och ute i samhället. Jag brinner verkligen för och tror stenhårt på det jag gör och det arv jag förvaltar och är med om att utveckla.

Kulturvetenskap är nyttigt och behövs! Det vore en katastrof om dess kunskaper och kompetenser bortrationaliserades på grund av kortsiktiga ekonomiska skäl. Att man överhuvudtaget inte ser faran med ett sådant tänkande och inte inser att det kommer att få allvarlig konsekvenser, det är ett nog så illavarslande tecken. Och just därför är det så oerhört viktigt att vi humanister höjer våra röster.

Upp till kamp! Ut i samhället! Visa att vi finns och behövs! Ingen annan kommer att göra detta, det är upp till oss nu!