I skolan har jämlikhetsivern hindrat begåvade och intelligenta elever att tro sig själva om något. Få vuxna i skolan har haft förmåga – eller rätt – att urskilja specialbegåvningar, som istället hoppat av, uttråkade och understimulerade.Visst är alla är lika mycket värda, och visst är det så att alla inte är lika. Men av det följer inte automatiskt att specialbegåvningar mår bäst av att särbehandlas. Det finns ingen motsättning här, allt handlar om hur lärandet organiseras. Valet verkar kanske stå mellan en kollektiv skola och en individcentrerad, men det är en falsk dikotomi.
Skoldebatten rymmer förvisso allt fler röster som är positiva till mångfald, men också det grundläggande synsättet på vem som tillåts vara hjälte måste förändras. Vi gillar att se hur talanger upptäcks i tv-sändningar. Susan Boyle i Britain’s got talent, gjorde oss tårögda. Om vi vore lika förtjusta över talanger i grannskapet som över dem på tv skulle de särskilda begåvningarna sannolikt ha bättre förutsättningar.
För att återigen låna uttryck och resonemang från Zetterberg bör skolan sätta värdighet högre än jämlikhet. Var och en har sitt personliga värde, men likadana är vi inte.
Många vill vara stjärnor, och exemplet med talangjakt i TV är intressant, för visst blir man tårögd av Susan Boyle. Hon är alla dolda talangers moder. Men betänk då även hur den som är kallad, men inte utvald, alla som tror att de kan sjunga men som inte kan, behandlas. Är det ett sådant samhälle vi vill ha?
Om problemet med en kollektivistisk skola är likriktning, så är problemet med den individuella att den gynnar divalater och bara fokuserar på det exceptionella. Båda synsätten är med andra ord lika problematiska. Men varifrån kommer tron på att man måste välja antingen den ena eller den andra? För det finns ingen kulturlag som säger att det måste vara så. En annan väg, en annan skola är möjlig.
Min viktigaste invändning mot fixeringen på individen är att den underblåser problematiska konsekvenser som i korthet handlar om att den som är unik, som har värdefulla egenskaper, kan och ska få fördelar. Divalater ser man bara i sammanhang där individen idealiseras. Och under den arabiska våren har vi gång på gång fått se vad rikedom gör med den som har den och som kan och tillåts agera ut sina drömmar. Stjärnspelare i fotboll som inte vill kämpa för laget utan som skäller på medspelarna för att de inte får bollarna de behöver för att lägga mål. Det är problem som ligger i förlängningen av individtänkandet.
Min poäng och det jag vill peka på är den välkända sanningen att ingen människa är en ö. Superstjärnan är ingen utan sin beundrande publik. Diktatorn behöver ett folk som lyder och som kan beskattas. Och fortbollsstjärnan är beroende av lojala och duktiga medspelare för att kunna glänsa. Samhället byggs underifrån, av kollektivets samlade insatser. Alla behövs med andra ord. Alla är dock inte lika. Alla har varken samma behov eller förutsättningar. Det får man aldrig glömma bort.
Samhälle och kultur är komplext dynamiska, ständigt föränderliga helheter. Det, tänker jag, måste väl ändå vara skolans uppgift att förbereda eleverna för. Skolan skall vara en plats där man lär sig bidra till och verka inom samhället och kulturen. Och där behövs olika egenskaper, men framförallt behövs kompetensen att samverka med andra. Alltså blir det olyckligt att skilja ut begåvningar och låta dem åka förbi resten i en snabbfil. Varför kan man inte istället tänka sig att de får vara med i planeringen och genomförandet av undervisningen? Alla är och kommer alltid, på ett eller annat sätt att vara del av och beroende av en grupp. Skolan skulle kunna utgå från detta. Skolan skulle kunna organisera för det. Utan att trycka ner de begåvade. Allt handlar om vilken syn man har på samhället, individen och ett gott liv.
"Här hjälper vi varandra", skulle kunna vara skolans budskap och pedagogiska modell. Alla kan bidra, utifrån sina förutsättningar. Alla är inte lika, men lika mycket värda är alla. En skola byggd på värdighet är en skola där alla erbjuds möjlighet att bidra till kollektivet, utifrån sina möjligheter och förutsättningar. Kollektivet kommer alltid före individen, även om kollektivet består av individer. Utan kollektiv, inga talanger och superbegåvningar.
Det är ur bredden som excellens växer fram, och ingen vet vem eller när begåvningar blommar ut. Tron på att det går att toppa laget, att det är vägen fram, den är förödande för alla. Bara genom att skapa balans mellan kollektivism och individualism kan man skapa en långsiktigt hållbar skola, vilket är förutsättningen för ett långsiktigt hållbart samhälle.
Detta säger jag med stöd i kulturvetenskaplig forskning.
När jag gick i grundskolan var jag hemskt understimmulerad, lärarna lade sig jämt på lägsta möjliga nivå och tycktes för övrigt oförmögna/ovilliga att själva möta upp i diskussion kring ämnet. Det resulterade i att jag inte gjorde en enda läxa i hela grundskolan inklusive gymansiet och inte lärde mig något överhuvudtaget inom skolan. Visserligen fick jag höga betyg ändå men inte utan att känna mig frustrerad och obetydlig av den enkla anlendingen att lärarna aldrig någonsin tog sig tid att utmana och stimulera mig då de istället prioriterade dem som inte förstått. Jag kan förstå att vissa behöver mer hjälp, men jag tycker inte att det är okej att man låter de begåvade bara sitta där och lyssna på samma genomgång om och om igen eller att man bara slänger åt dem en extrauppgift med en irriterad blick.
SvaraRaderaVisst, kollektivet behövs på en viss nivå, men i grundskolan är det knappast rättvisst om de som är duktiga inte får ut något överhuvudtaget av 13 år i skolan bara för att lärarna ägnar all tid åt att förklara saker för dem som har svårare att lära grunden. Om jag hade fått lov att arbeta på min nivå skulle jag inte ha behövt slösa så många år på att "lära" mig sådant jag redan kunde för att få formell behörighet till universitetet.
Det fanns tillfällen då lärarna satte mig att hjälpa till med undervisningen, men det var, milt uttryckt, inte särskilt populärt och det var jag som fick lida för det medan lärarna låtsades inte se.
Så upplevde jag skolan.
Tack för att du delar med dig av dina erfarenheter. Det låter som du drabbats av just det jämlikhetstänkande som även jag är ktitisk mot. Ett enögt tänkande som, i ditt fall bara såg till gruppen. Ett tänkande där ingen får sticka ut, och där det vitigaste är att alla är på samma nivå. En sådan skola fokuserar de smäst begåvade och minst intreserade. Och det är förödande för alla! Den skola jag har i åtanke är en skola där alla behövs. En skola som har en väl utvecklad och genomtänkt plan för hur man främja gruppens utveckling, och i den processen ta hjälp av de som har bäst förutsättningar och som vill framåt. Det räcker så klart inte att bata låta de duktiga hjälpa till, det måste vara mycket mer genomtänkt än så. Det kan handla om att få dem som inte är lika duktiga att förstå vikten av att lyssna på kamraterna som kan och som vill. Det finns hur många sätt som helt att arbeta på, ochdet behöver alls inte handla om att de duktiga ska sänka sig, om att normen ska vara de som inte kan. Tvärt om bör gruppens nivå och ambition höjas till de bästas nivå. Duktiga människor är en resurs, det är nog det tänkandet jag vill se mer av. En resurs för gruppen, inga genier som skall få fördelar. Att vara duktig skall premieras, men inte med privilegier utan med uppskattning. Bara så bygger man ett samhälle, och det är ju ytterst det som är skolans uppgift, att skapa förutsättningar för bygandet av ett långsiktigt hållbart samhälle.
SvaraRaderaDet var precis så man gjorde när jag gick i skolan på 70-talet: de som redan kunde läsa, skriva, räkna etc (sådant man skulle lära sig på, det som då hette låg- och mellanstadie) fick agera lärare åt de kamrater som inte kunde. Det innebar att de som redan hade dessa kompetenser fick lära sig att deras egenvärde bestod i att hjälpa andra, inte i att hjälpa sig själva, och detta på bekostnad av att inte få lära sig vad motstånd har för betydelse för den personliga - och sociala - utvecklingen. Istället för att som sina kamrater ha fått lära sig detta under de första skolåren fick de lära sig det långt senare när kostnaden var så mycket högre. Och för de som inte hade dessa kompetenser blev det inpräntat i djupaste själen att deras placering i gruppen (i samhällsordningen?) var att bli ledda i sin kunskapsinhämtning av sina kamrater - någon annan sa till dem vad de skulle göra. Det är frågor som inte alls handlar om premiering utan om att individen har behov av att utvecklas på många olika sätt och att dessa behov inte alltid bör vara kopplade till gruppen.
SvaraRaderaMina erfarenheter från skolan var just från 1970-talet, och det är inte så jag tänker mig att det skulle vara upplagt. Där låg fokus på lägstanivån och på att alla skulle vara just lika. Men det är fullt möjligt att tänka sig en skola där gruppen är viktig, och där individer kan växa på sina egna villkor. Jag vänder mig mot detta antingen, eller. Det finns vägar där både och kan balanseras mot varandra. Utan gruppen finns inga stjärnor, det glöms alldeles för enkelt och ofta bort.
SvaraRaderaJag håller absolut med om att både ock är både önskvärt och realiserbart! Sedan tycker jag nog att bilden av stjärna/grupp inte är den bästa för jag tror den späder på att en skola inriktad på individen och gruppen ses som varandra uteslutande eller, som du skriver, utgör varandras förutsättningar. Det är inte, menar jag, för att man ska bli en stjärna eller en som "dyrkar" stjärnan som individens utveckling ska få vara i fokus (också!)i skolan utan just för att individen ifråga ska må bra, känns sig tillfreds och vilja fortsätta utvecklas/lära sig. En välmående människa vill dessutom (oftast) ingå i en grupp och bidra till att gruppen och dess medlemmar fungerar bra. Okvästa elever är bäst, så att säga.
SvaraRaderaOkvästa elever är bäst, det håller jag med om Elin! En förutsättning för gruppens framgång är ju att alla trivs. Och det ser jag som det centrala i hela resonemanget, att alla får så bra förutsättningar som möjligt. Fokus, menar jag, bör just därför ligga på gruppen, på dess dynamik menar jag. En bra grupp låter alla ta plats, och ansvaret för detta gäller lika för både de som har lätt för sig och de som har problem. Ömsesidigt ansvar, för allas bästa, det vill jag se mer av.
SvaraRadera