Graden av ära och beundran står i direkt relation till risken för fusk i forskningen

En lite mer allvarlig och tänkvärd artikel i NyTeknik, än den om hur man får Nobelpris, uppmärksammar att i Sverige är granskningen av fusk "under all kritik." Och det får mig osökt att återigen tänka på Christopher Gillberg, och att forskning är en verksamhet som på gott och ont bedrivs av människor. Det är lätt att glömma det ibland, speciellt i dessa dagar när banbrytande upptäckter uppmärksammas och belönas med ett av världens mest prestigefulla priser. Forskning ska bedrivas av ädla syften och med sanningen som viktigaste ledstjärna, det är så det säga i handböckerna och det så det talas om forskning och forskare i högtidstalen. Men det är inte så det ser ut i akademin, till vardags.

Forskare är som folk är mest, varken mer eller mindre. Forskare drivs av olika ambitioner och har olika mål. En sådan egenskap som ärelystnad, till exempel, nämns till och med som utmärkande för dem som får Nobelpriset. Inte konstigt då att det förkommer fusk. I en värld där det är framgång som räknas, där antalet publikationer och citeringar är vad som betyder något, där kommer det alltid att finnas sådana som av olika anledningar väljer att ta genvägar. Finns det dessutom pengar att tjäna är det som att be om problem. Kan man få ett patent, eller en medicin godkänd genom att fuska med sina resultat, ja då kommer den möjligheten att utnyttjas, förr eller senare. Det kan knappast förvåna någon. Det som förvånar mig är emellertid hur dålig kontrollen är, och att det helt saknas rutiner för att utreda forskningsfusk.

Idag finns ingen oberoende myndighet dit vem som helst kan anmäla misstänkt fusk. Det finns en expertgrupp vid Centrala etikprövningsnämnden, som kan utreda fusk. Men bara om universitetet eller högskolan där forskaren jobbar ber om det. Olika lärosäten kan välja att definiera fusk på olika sätt. Om rektor vill lägga locket på kan etikprövningsnämnden inte göra en egen granskning. Inte heller kan misstänkt fusk på ett företag eller ett forskningsinstitut granskas.

Expertgruppen saknar också mandat för att kunna utreda misstankar ordentligt. Den har ingen formell rätt att stänga av brottsplatsen eller ta något i beslag - trots att exempelvis avancerad teknisk utrustning blir allt vanligare inom de flesta forskningsområden. Utredarna kan inte kräva att de inblandade talar sanning, som man kan i en vanlig rättsprocess. Det är ett allvarligt problem, eftersom ord ofta står mot ord. Även i forskarvärlden finns avundsjuka och konflikter, och patenttvister har legat bakom flera fuskanmälningar de senaste åren.  

Allvarliga saker detta, som bör tas på största allvar. Oron i artikeln handlar om förtroendet för svensk forskning, men jag ser ett mycket större problem. Det rör forskningens strukturella nivå, dess finansiering och det anseende som forskare har i samhället. Jag har skrivit om detta många gånger tidigare, om tendensen i samhället till att lyssna mer på vem som talar än vad som sägs. Och här visar det sig att man från ansvarigt håll tar lätt på problemen med forskare som fuskar, vilket ytterligare bekräftar den bilden. Även bland dem som granskar forskningen tar man lätt på problemet.

Slutsatsen jag drar av detta är att det även fortsättningsvis är ytan och utmärkelserna som är det centrala, inte innehållet i forskningen. Forskarnas kompetens och kunskaper är underordnade dess anseende. Patenten, vinsterna och priserna är viktigare än resultatens användbarhet och nytta för samhället. Inom teknik och naturvetenskap är målet (och det yttersta och finaste målet är Nobelpriset) uppenbarligen viktigare än vägen dit.

Inom kulturvetenskapen är det precis tvärt om, vägen är viktigare än målet, analysen är överordnad resultatet. Och eftersom det där inte finns några priser och ganska lite ära och pengar att hämta är det meningslöst att fuska. Tillfället gör tjuven brukar man säga, och det verkar vara en tillämpbar sanning inom naturvetenskapen.

Vi får de forskare och den forskning vi förtjänar, skulle man kunna säga.